Så var det dags, nytt år, nya internetvanor. Det var väl mest en tidsfråga innan det faktum att

The acceleration produced by network technologies and the condition of precariousness and dependence of cognitive labor, forced as it is to be subject to the pace of the productive network, has produced a saturation of human attention which has reached pathological levels. (Berardi, Precarious Rhapsody, s. 71)

skulle få folk att börja lämna det där sjunkande skeppet. Diskussionerna gick ganska heta de sista skälvande dagarna, trots att det egentligen var rätt få som algoritmerna gav mig ”uppdateringar” från som faktiskt skulle gå därifrån, så var det enda jag kunde läsa mig till snack om ”eventet” (är inte kanske det bästa av allt att bli av med detta helvetiskt totaliserande begrepp?). Vad som nog förvånade mig mest var att det var mer brus från de som tänkte stanna, än från de som drog sig undan, upprördheten var bitvis väldigt påtaglig. Trots att det skrivits väldigt mycket bra om skäl till att lämna (några av de texterna räddades dessutom från den stora glömskan, här och här), så tycker jag nog att det var kritiken mot avhoppet som gjorde störst avtryck på mig. Det faktum att folk som valde att lämna anklagades för ett sekteristiskt beteende och liknande av de som ville stanna (så klart inte av alla som ville stanna, men tendensen fanns iaf där) säger egentligen allt som behöver sägas. Personligen upplevde jag inte något förakt mot eller tjat på de som inte ville lämna från de som lämnade, men ändå blev frågan så in i helvete infekterad. Hjälp.

Förutom ovan nämnda jobbiga diskussion så var väl egentligen alla överens om att det finns stora problem med den store satan från väst och mycket snack rörde vad som ska kunna ersätta misärmaskinen. Diaspora kom förstås upp, vad jag förstått av de som testat det så är det dock den slutgiltiga bekräftelsen på att tesen om att historien upprepar sig först som blablabla… är sann. Oavsett huruvida Diaspora fungerar bra eller inte, så känner jag nog att det stora problemet med det är att det bygger på en felställd fråga, nämligen: hur ska vi hitta ett alternativ till det hela? På något sätt så är det samma felslut som även argumentet att, men du använder ju andra webbappar från stora företag, gör. För det är nog inte först och främst så att folk lämnar för att det ägs av ett företag, utan för vad det gör med en. Det vore väldigt naivt att lämna något för att det ägs av ett företag, eller, snarare, det vore nog svårt att vara kvar till näts om den principen skulle följas. Även om de så klart finns befogad kritik mot att låsa in sin data och sin möjlighet till kommunikation hos ett företag, så är ju internet rätt fullt av dem, ganska svårt att ställa sig utanför, även om de finns exempel på folk som driver exempelvis hosting-projekt på ett trevligt sätt.

Självfallet så är det skit att lägga sin mejl hos ett företag, sitt mikrobloggande hos ett annat och sina foton hos ett tredje, men det tär inte alls på samma sätt på ens liv som den totaliserande gillamaskinen gör. Och det är väl, vad jag kunnat läsa ut, just det beteendet som framtvingas av den specifika sociala konfigurationen som uppstod där som folk (och jag) vill komma bort från. Då kanske det inte är ett alternativ som behövs, snarare flera, och kanske främst: andra? Personligen har jag slitits mellan den gnagande känslan av att vi har hamnat fel, och liberalen i mitt huvud som säger åt mig att vi måste finnas där människor är, lite likt diskussionen kring att jobba i det liberal-mediala komplexet vs. att skapa egna kanaler som vi väl gick vidare från för ett decennie sen eller så (minns dock inte vart vi gick?).

På ett sätt upplever jag att det ligger mycket i det som Jodi Dean skriver i boken The Communist Horizon, men samtidigt är det något, vet inte vad, som jag saknar där:

The cost of the exponentially expanding circuit of information and communication is particularly high for progressive and left political movements. Competition for attention – how do we get our message across? – in a rich, tumultuous media environment too often and easily means adapting to this environment and making its dynamic our own, which can result in a shift in focus from doing to appearing, that is to say, a shift toward thinking in terms of getting attention in the 24/7 media cycle and away from larger questions of building a political apparatus with duration. […] It’s no wonder that communicative capitalism is participationist: the more participation in networked media environments, the more traces to hoard and energies to capture or divert.

Just idag upplever jag nog det sista som den stora frågan om huruvida detta går bra eller inte. Vad kommer hända med tiden som frigjorts? Personligen tänker jag sätta upp fler klistermärken och ägna mer energi på att sabotera snutens försök att göra om kollektivtrafiken till en inre gräns. Jag tror att ett lyckat sabb mot snutens gränskontroller kommer både kännas och vara viktigare än hundra delningar av viktiga artiklar, och jag tror att de faktiskt står i motsättning mot varandra. På grund av dygnets timmar och ens begränsade ork så finns det ju faktiskt en direkt konflikt mellan att dela länkar och att vara ute på stan och ställa till. Dean fortsätter:

The limits of attention are not only the limits of individuals (and can so be resolved by distributing labor and crowdsourcing). They are the limits that make communications as such possible, as in, for example, distinctions between signal and noise as well as those characteristics of our habits, environment, and processes that direct our attention and thereby produce the circumstances of communication. The limits of attention are common.

Min förhoppning är att de alternativa sätt att nätvara som vi försöker att bygga upp kommer att grundas i en tanke om att underlätta flödet mellan pratet på internetset och aktivismen (i afk:et och på internetset), för jag har nog upplevt att det på sistone varit så att bruset på internetset har tagit energi från det andra.

Vi har på försök dragit igång vad vi kallar aktivistmaskinen, ett sätt för den som vill pyssla med intern politisk organisering i mindre grupper att göra det. Konceptet föddes ur en vilja att ha privata paddor, vilket försvann när etherpad blev etherpad lite. Behovet kom sig främst av att kunna ha vår grupps alla olika paddor samlade på ett ställe, för att enklare kunna hoppa in och redigera i lite olika texter när tid finns, utan att behöva gå igenom massor av olika mejlkonversationer för att hitta de publika url:erna. Aktivistmaskinen är inte ett försök att återskapa det som fanns, fast för en mindre klick människor, utan snarare att ta med några av de saker som folk verkade vilja använda (ex. privata grupper) och kombinera de med andra funktioner (ex. paddor), i ett reklamfritt och lugnare sammanhang. Ingen aning om det kommer att funka eller inte, men vi måste väl vandra prövande, är det inte så? :) Vi får testa olika konfigurationer och försöka hitta nya sätt att gemenskapa och göra det tillsammans. Personligen, bakåtsträvare som jag är, hoppas jag på ett uppsving för RSS och mejlprenumerationer, som ett sätt att följa saker som intresserar mig.

Att leva utan statusar kurerade av andras algoritmer kommer att kräva samarbete. Folk har skrivit så smarta saker i statusar och diskussioner att jag blir ledsen bara av att tänka på att de är borta. Här tror jag vi måste hjälpa varandra med att hitta sätt för detta att inte dö, jag vet inte hur, men kanske gemensamma bloggar och liknande, jag ska försöka lyfta ut diskussioner som sker i halvoffentliga sammanhang och göra dem ihågkomningsbara, det får bli mitt första nyårslöfte.

För att avsluta med Dean:

Just as industrial labor expropriated craft skill, breaking it into its smallest components and distributing these components via mechanization and assembly lines, so does communicative capitalism participate in the dispossesion of our previously common knowledge and capacities. […] We don’t learn how to fix things, forgetting that this is something we once might have known. Capacities to repair items of daily use diminishes with the supposition that we can just buy new ones.

Låt 2013 bli ett år av kunskapsspridning, och, som Prekariet så fint formulerar det, låt oss do it together! <3