Kategoriarkiv: Stad

Spridda anteckningar om reklam

Höll ett litet föredrag på ABF igår som introduktion till SIFAV:s studiecirkel om reklam, tänkte jag kunde lägga upp anteckningarna här.

Med tanke på att vi möts av tusentals reklambudskap varje dag kan en tänka sig att kritiken mot reklam skulle vara mer intressant, eller åtminstone mer närvarande. Jag upplever att så inte riktigt är fallet. Det är svårt att hitta reklamkritik som går bortom simpelt moraliserande och ojjande, som ställer sig frågan vad reklamen gör med oss, och vad vi skulle vara utan den.

Det är omöjligt att komma undan Sven Lindqvist när man pratar om reklam. Hans tankar från boken Reklamen är livsfarlig, utgiven 1957, trycker som en mara på våra hjärnor. Redan titeln avslöjar honom, det är reklamen i sig som är problemet, inte samhället som gör den möjlig, det är reklamen som förstör våra möjligheter att leva verkliga liv. Han skriver att reklam gör att “livsvilja blir detsamma som köpvilja” och i hans spår finns det otaliga liberala (ibland förklädda som ordfrontsvänster eller liknande) debattörer som beklagat sig över vad reklamen gör med oss. Nyligen publicerade exempel är Torbjörn Tännsjö och Katarina Bjärvall. Det de alla har gemensamt är idén om en uppdelning av vad vissa av dem kallar för “konsumismen” och kapitalismen, något som leder dem in på konstiga villospår som tillslut landar i det märkliga förespråkandet av kapitalism utan konsumtion, eller i alla fall kapitalism fast med konsumtion av endast det nödvändiga.

Vad är det då som är nödvändigt? Det är lite oklart, men jag tror det ofta handlar om teakmöbler som en hittat på någon mysig loppis eller kvalitetsmaskiner i sobra färger. Inte sånt där bjäfs i varje fall. Om vi bara fick bort den värsta reklamen så skulle vi alla må bättre, om vi inte lurades att skaffa oss falska skitdrömmar så skulle vi kunna återvända till ett riktigt liv, Tännsjö skriver:

Om vi slapp konfronteras med den skulle vi frivilligt göra klokare val av livsstil, bruka färre ändliga materiella resurser, leva enklare och lyckligare.

Det är förstås lätt att vara taskig mot folk som skriver harmlös samhällskritik, till deras försvar kan man i alla fall säga att deras motståndare, apologeterna i reklambranschen, är oändligt mycket mer vulgära. Tännsjös artikel på DN Debatt besvaras av ett gäng rikspuckon med hittepåtitlar som “varumärkesstrateg” och “rådgivare om effekter av emotionell reklam”, de verkar överens om att reklamen behövs för att rädda klimatet och göra miljön bättre. Det är så dumt att jag funderar på att gå ut och köpa en ny klocka bara för att få se den stanna. Dessutom ger dessa herrar Tännsjö rätt utan att ens förstå det själva. Den ena menar att han är “ute och cyklar” och den andra att hans kritik “är i nivå med att dra en nyckel i lacken på en bil”, två utmärkta klimatpolitiska åtgärder som vem som helst kan göra i sin vardag.

Apropå Sven Lindqvist så har en lärare på “skolan” Berghs skrivit en artikel i senaste numret av Fronesis, som ska göra upp med Reklamen är livsfarlig. David Orlic som författat artikeln ställer sig frågan om reklamen fortfarande är livsfarlig. Svaret han ger är förstås nekande, han jobbar ju trots allt i reklambranschen. Precis som sina kompisar så tror och/eller hoppas han på att reklamen och konsumtionen ska kunna rädda oss från sig själv, från oss själva. Likt vandrande definitioner av galenskap så tänker sig dessa herrar att konsumtionen av nya prylar ska rädda oss från den skit som konsumtionen av gamla prylar har satt oss i. Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på Orlics text, är det så att han är ett troll, är hans text egentligen skriven av en student på konstfack? Han tycker att reklam är bra för att den kopplar upp sig på de stämningar och affekter som snurrar runt i samhället och försöker exploatera dessa. Den samtida reklamen säljer en idé om gemenskap istället för individualism, en dröm om att rädda världen istället för att konsumera den. Att Tesla lyckas sälja elbilar för sinnessjuka summor säger ju ingenting annat än att folk är villiga att betala löjliga summor för att verka bättre än andra, eller om man vill tänka snällt, betala “en miljon kronor för en dröm: att allt kommer att bli bra”. Men det är ju ingenting annat än en dröm.

En argumentationsteknik som återkommer bland Orlic och de andra apologeterna är den att “det kanske var dåligt förut, men nu är det bra”. Förut blev folk lurade av reklam och pr, men nu lever vi i ett annat samhälle där det inte händer. Exakt varför det är så är lite oklart. Men jag tänker mig att det finns en relation mellan mängden reklam och antalet pr-strateger samt ineffektivitet. Det är väl det enda som kan förklara det. Anledningen till att det finns så mycket reklam är för att den inte fungerar. Anledningen till att det går 40 pr-nissar på varje journalist är för att de är inkompetenta. I jämförelse med detta så är det befriande att läsa en intervju med Edward Bernays. Bernays föddes i Österrike i slutet av 1800-talet och blev från mitten av 1910-talet och framåt en av de mest inflytelserika propagandisterna i USA och i förlängningen världen. Han gjorde sig ett namn när han jobbade för amerikanska statens organ för krigspropaganda inför och under första världskriget. Till skillnad från ovan nämnde Orlic har Bernays en trevlig aura av äkthet kring sig. Han låtsas inte som att han jobbade för något större när han sålde in cigaretter som “freedom torches” till den amerikanska kvinnorörelsen, han är inte blyg med att erkänna att reklam och pr är sätt att komma tillrätta med de problem som demokratin ställer de rika och mäktiga inför. Orlic hävdar förstås att detta var förut, idag så säljs bindor visserligen med samma argument som cigaretterna, men nu är det bra. För nu är nu och då är då, och nu är bra. Och nu kan ju folk twittra, så då äger inte företagen kommunikationen kring sina produkter längre.

Just det här med att vi lever i en ny tid där sociala medier har gjort oss alla till starka aktörer och försvagat makten hos företagen verkar vara en berättelse som återkommer bland reklamälskarna. Det påminner lite om vad folk trodde om sociala medier, internet och demokratisering i början av 2010-talet. Idag är det svårt att föreställa sig att Carl Bildt flög runt i bara kallingar i Second Life eller att folk på allvar trodde att det var Twitter som låg bakom upproren i Egypten. Lika löjligt är det förstås att tänka sig att vi på grund av att vi idag själva i allt större utsträckning är bärare av reklamen också skulle ha någon form av makt över samhället.

Vi hamnar i en lätt paradoxal situation där man något tillspetsat kan säga att motståndarna till reklam tycker att den är dålig för att den fungerar medan förespråkarna hävdar att den är bra för att den inte fungerar. Men kan vi tänka oss att reklamen har en större funktion än att bara få oss att köpa en viss produkt? Jag tänker att vi borde se på reklamen som något som ständigt skapar och återskapar oss som en viss typ av subjekt, en typ av subjekt som är nödvändiga för att upprätthålla det kapitalistiska samhället.

Hela ideologin om vårt nuvarande samhälle bygger på att vi, dess invånare, ses som rationella aktörer som tar egennyttiga beslut på en fri marknad. Även om så förstås inte är fallet så är det en berättelse som vi alla i någon mån måste skriva under på och leva efter för att orka fungera. Vi behöver inte fullt ut tro på idén om valfrihet, men vi behöver fås att verka inom dess ramar. För att detta ska fungera behöver vi ständigt interpelleras som konsumenter, och det har mer och mer blivit det offentligas roll att se till att detta sker.

Infrastrukturen för att se till att vi så ofta som möjligt tilltalas, och förväntas att agera som, konsumenter sköts i stor utsträckning av den offentliga sektorn. I allt från livets stora frågor som utbildning, hälsa och ålderdom, till mer vardagliga saker som tåget till jobbet eller promenaden på stan så är staten med sin klåfingrighet där och ser till att vi väljer.

Att det offentliga tvingar på oss såväl situationer där vi måste agera som rationella aktörer som situationer där måste ta del av mer traditionell reklam motiveras så klart alltid med vårt eget bästa. Skolval, vårdval, elval, pensionsval. Trots att inga studier pekar på att dessa saker skulle bli bättre av att vi valde bland dem så tvingas vi, eller förlåt, ges möjligheten att, välja. Reklam på bussen, reklam på tuben, reklam på stan, reklam på lånecyklarna. Trots att det offentliga knappt drar in några pengar alls på att upplåta all denna reklamyta så blir den ständigt större.

I år har SL förhandlat om sitt reklamavtal med Clear Channel och Wall Street Media, det innebär att SL:s intäkter kommer öka med cirka 100 miljoner, från 200 till 300. Detta kan förstås låta mycket, men med tanke på att SL:s omsättning är på över 15 miljarder så är det en piss i sjön. Detsamma gäller för kommunen som i utbyte mot att upplåta reklamplatser i offentligheten får några äckliga offentliga toaletter (som dessutom kostar pengar att använda) och ett gäng usla lånecyklar. Det är uppenbarligen inte för att det är en grym affärsidé för det offentliga som staden förpestas med reklam, och för övrigt har reklam heller aldrig gjort något billigare. Det handlar bara om att flytta kostnaden till ett annat tillfälle.

Kritik av reklam fastnar ofta i att den skapar begär och lyfter upp brister hos oss som egentligen inte finns. Med denna syn så skulle det räcka att ta bort reklamen för att dessa begär och brister hos oss skulle försvinna. Vi skulle kunna ta bort reklamen men ha kvar kapitalismen. Jag tror det finns åtminstone två problem med denna idé.

Det första är att reklamen har en större roll än att bara få oss att köpa skit vi inte behöver, dess huvudsakliga roll är att ständigt återskapa oss som subjekt anpassade för detta samhälle, något som gör att det är svårt att föreställa sig våra nuvarande liv och vårt nuvarande samhälle utan den.

Det andra är att vi faktiskt har begär och existentiella brister, att vi ständigt söker efter njutning. Det är inte på grund av reklamen som vi aldrig blir nöjda, reklamen gör bara att vi kanaliserar våra begär och längtan efter njutning i konsumtion. Det är inte så att vi hade upplevt oss som hela bara för att reklamen försvann, utan det vi behöver är att ersätta den med andra försök till meningsskapande. Vi kan alltså inte tänka att vi först tar bort reklamen och så löser det sig nog, utan det behövs ett aktivt skapande av något annat.

Det är inte så enkelt som att det räcker med att på ett intellektuellt plan veta om hur systemet verkar genom att exploatera de begär som vår brist på njutning ger oss, utan det som krävs är att faktiskt göra andra saker som kontinuerligt tillfredsställer dessa begär.

Hållbar stadsutveckling

Att hållbarhet kan användas som argument för eller emot i princip vad som helst är inte direkt någon nyhet, inte heller att det ofta är ett centralt – om än extremt luddigt – begrepp inom stadsutveckling. Det senaste i en lång rad av exempel är de just nu aktuella renovräkningarna kring Valla torg som säljs in genom EU-projektet GrowSmarter som har som officiell målsättning att:

städer med hjälp av smarta miljötekniklösningar kan skapa fler jobb och växa, samtidigt som de blir mer energieffektiva, lättframkomliga och attraktiva för invånarna.

Kudos till EU som lyckas med att få in även det totalt intetsägande begreppet ”smart” i sin ”hållbarhetssatsning”, vem älskar inte kaka-på-kaka? Att använda hållbarhet som ett slagträ för att kunna genomföra förändringar i staden som höjer hyror och tvingar bort vissa subjekt och klasser är en process som kallas för environmental gentrification, kanske typ ”hållbar gentrifiering” på svenska. Den kanadensiska forskaren Leslie Kern beskriver i artikeln From toxic wreck to crunchy chic: environmental gentrification through the body hållbar gentrifiering som:

a process in which “environmental improvements result in the displacement of working-class residents as cleanup and reuse of undesirable land uses make a neighbourhood more attractive and drive up real estate prices”

Det jag tycker var intressant med Kerns artikel var främst hennes beskrivning av hur vissa kroppar ”smittas” av den ohållbara miljön som de lever i och hur hållbarhetssatsningarna lika mycket blir ett sätt att ren(s)a upp bland stadens fysiska miljöer såväl som bland dess smutsiga invånare. Kern skriver:

The homeless, the poor, racialized minorities, those with disabilities or mental illnesses, sexual minorities, and sex workers have all been targeted for removal by revitalization campaigns. Their bodies are viewed as “symbolically afflicted” with various kinds of illnesses and, thus, as polluting.

Att använda bostadsbyggande och stadsutveckling för att kontrollera och stöpa om vissa subjekt och kulturer är knappast något nytt fenomen, redan socialfascisten Gunnar Myrdal och hans kamrater inom Socialdemokratin använde på 30-talet den Bostadssociala utredningen som ett sätt att disciplinera arbetarklassen med målet att bygga bort den levnadsform som var förhärskande och ersätta den med en där kärnfamilj och individualism stod i fokus. Idag ser vi hur kommunen ska lära ut till invånarna (de som nu har råd att bo kvar) vid Valla torg hur de kan använda ”olika lösningar som bidrar till en hållbar livsstil”, trots att det som Karin Bradley visat i boken Just Environments knappast är de boende i miljonprogrammens flerbostadshus som är de som behöver lära sig om hållbara livsstilar. Bradley beskriver hur:

the strategies for urban sustainability are underpinned by middle-class norms, entailing processes of (self-)disciplining and normalisation of the Other into well-behaving citizens.

Än tydligare blir denna disciplinering i Högdalen när VD:n för CityCon, skumraskföretaget som äger centrum, uttalar sig om Högdalen:

Jag parkerade bilen här runt hörnan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Det var smutsigt, skitigt, trasigt, och jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag bara inte. Aldrig mer. Vi hade några interna duster men har sen jobbat väldigt hårt […] för att lyfta Högdalen.

Kern menar att vi måste se hur hållbarhetsdiskursen verkar både på staden och på de kroppar som bebor den, och drar paralleller mellan den uppfräschning som görs av offentliga miljöer, de hållbarhetssatsningar som görs på gamla fastigheter och det stöd till näringsidkare som verkar inom områden som verkar i gränslandet mellan hållbara städer och hållbara kroppar. Återvinning, hållbarhet, detox, cleansing, raw-foodrestauranger… de bildar ett mönster, en hållbarhetsdialektik mellan staden och kroppen.

This body-centred solution to environmental cleanup may also tap into peoples’ desire to construct not just a healthy identity, but also a socially and environmentally conscious identity.

Hållbara Hökarängen, Smart-up Bagarmossen, GrowSmarter Valla torg. Alla är de sätt att, med gentrifierarens språkbruk, revitalisera staden genom att byta ut subjekt – oavsett om det görs genom disciplinering eller tvångsförflyttning – för att skapa hållbara profitnivåer och subjekt som inte stör. Målet med den hållbara utvecklingen är att uppnå ett idealt läge – ett status quo – där vårt nuvarande skitsamhälle kan fortsätta att pågå i all oändlighet.

Du har varit i alla städer

Boken går nu att köpa direkt från förlaget via deras distributör Samlade skrifter. Den finns förstås även på de vanliga internetbokhandlarna för den som vill.

Screen Shot 2015-10-07 at 13.36.29

Idag skickades min nya bok Du har varit i alla städer på tryck. ? Som titeln antyder så handlar den om städer och stadspolitik, det är lite som en spirituell uppföljare på Trafikmaktordningen fast mer stad och mindre trafik typ. Även om båda böckerna innehåller så väl stad som trafik. :)

Återkommer med info om lite releasekalas etc. Så länge vill jag bara ge all kärlek i världen till Victor och Mikael på Koloni förlag som har gjort så grymt jobb som redaktörer, det går inte ens att jämföra den första version jag skickade till dem och den som nu skickats på tryck… ?

Rocking The Foundations

https://www.youtube.com/watch?v=AxPcqbTsNVk

Extremt intressant dokumentär om den australiensiska fackföreningen New South Wales Builders Labourers Federation och deras s.k. ”green bans”. Där de använde strejken och andra former av fackliga medel för att förhindra exploatering i naturområden och renovräkningar i Sydneys innerstad.

Så gör du inkomstbaserad prissättning i kollektivtrafiken så krånglig som möjligt!

I veckan så införde Seattle inkomstbaserad prissättning i kollektivtrafiken. Detta innebär att alla som tjänar max 200% av den federalt reglerade ”fattigdomsnivån” kan åka kollektivt till ett reducerat pris. Enligt New York Times så följs projektet ”med spänning” av andra städer i USA. Målet med projektet är att se till att de personer som brygger kaffe och städar kontor åt de rika IT-arbetarna i Seattle ska ha möjlighet att ta sig till jobbet eftersom de inte har råd att bo i centrala Seattle. Detta sjuka problem är Seattle inte ensamma om att behöva lösa, utan det är snarare något som börjar bli mer regel än undantag bland ”boomande” städer. Det är så dyrt att bo i dem vilket leder att de fattiga trängs längre och längre ut vilket till slut innebär att det blir problem att hitta arbetskraft för alla skitjobb som behövs göras. Det är som om gentrifieringsprocessen sätter krokben för sig själv. Staden delas upp i två läger:

people doing really well, and people making espresso for people who are doing really well

Det är ju inget fel med inkomstbaserade priser generellt, snarare tvärtom. Problemet är när det görs på detta sätt. Istället för att göra priserna helt inkomstbaserade, dvs. finansiera kostnaden via en progressiv inkomstskatt, så görs det halvhjärtat vilket dels leder till tröskeleffekter där en helt plötsligt kan behöva börja betala fullt pris för kollektivtrafiken om en lyckas höja sin lön och dels leder till uppbyggandet av en enorm byråkratisk apparat för att reglera och dela ut dessa ”bidrag”:

A countywide system of more than 40 health clinics, food banks, community colleges and other sites run by nonprofit groups was put together to enroll residents in health insurance, and those partners were re-enlisted in the last few weeks to start registering people for ORCA Lift.

I San Francisco’s motsvarighet till Situation Stockholm, Street Sheet, var det en intressant artikel om hur festivaler och andra stora jippon i staden används som ursäkt av de styrande och snuten för att rensa upp bland oönskade element. Fallet som beskrivs var den årliga Pridefestivalen och vilka problem den orsakar för stadens hemlösa befolkning som till en tredjedel består av HBTQ-personer.

As San Francisco continues to gentrify, so do the festivals and events. This means that the structures that support gentrification, like policing and the literal pushing out of poor people from the downtown area, are highly prevalent during the festivals. […] The majority of arrests seem to have been of homeless and poor people who usually stay in the Tenderloin neighbourhood and were criminalized for ”not belonging”. As public intoxication is a huge part of the celebration, who the police chose to charge was clear. […] When 29 percent of the city’s homeless population identify as LGBTQ, criminalizing homeless people does not keep LGBTQ people safe. In fact, it means that LGBTQ people more than likely bear the brunt of police profiling and violence because homophobia and transphobia still greatly plague our criminal justice and police institutions.

Rumsliga mönster – Ojämlik stad

Den intressantaste uppsatsen jag läst på länge är Malin Westlunds Rumsliga mönster – Ojämlik stad skriven på Samhällsplanerarprogrammet vid SU. Uppsatsen tar sig an att undersöka huruvida det finns några mönster i bebyggelsen kring Stockholms läns tätortsnära naturreservat.

I den fantastiska boken Seeking Spatial Justice beskriver Edward W. Soja hur vi genom att:

Focusing in on specific examples of where and how (in)justice takes place helps to ground the search for spatial justice in socially produced contexts rather than letting it float in idealized abstractions and too easily deflected calls for universal human rights or radical revolution. (s. 31)

Med utgångspunkt i teorier om geografiska orättvisor är detta just vad Westlund åstadkommer med sin uppsats. Genom att undersöka de 21 naturreservat som Stockholms länsstyrelse definierar som tätortsnära samt kombinera dessa resultat med två fallstudier på naturområden som föreslagits att bli naturreservat visar Westlund vilken roll som bebyggelsen och i förlängningen de boende i närheten av naturområden spelar för huruvida de omvandlas till reservat.

Westlund karterar bebyggelsen kring naturreservaten och fokuserar på huruvida den främst består av småhus (radhus/villor) eller flerfamiljshus. Hon skriver att:

Flertalet studier i ämnet har visat på skillnader mellan olika inkomstgrupper eller etniciteters tillgång till grönområden och parkmiljöer. Där vita människor inom medelklassen har ofta stor tillgång till grönområden medan andra grupper med lägre inkomster i större utsträckning lever i områden med sämre tillgång till grönområden, se tillexempel Dai (2011) eller Boone, Buckley, Grove, och Sister (2009). När staden förändras och nya bostäder byggs minskar ofta andelen grönområden i bostadsområdet. Det har visat sig att förtätningen framförallt drabbar vissa befolkningsgrupper, den fattigaste delen av befolkningen. Dessa grupper har dessutom inte möjlighet att välja bostadsområde som de mer välbärgade befolkningsgrupperna. Detta bidrar till att olika befolkningsgrupper i delar av staden har sämre tillgång till allmänna grönytor (Groenewegen m.fl, 2006:6).

Undersökningen visar att 55% av de 21 tätortsnära naturreservaten ligger i områden där småhus är den dominerande bostadsformen medan enbart 10% ligger i områden med flerfamiljshus som den dominerande boendeformen, resten ligger i områden med blandad bebyggelse. Kartläggningen visar också att det inte finns något samband mellan naturreservatens storlek och bebyggelsen kring dem, detta trots att reservat i närhet av flerfamiljshus rimligtvis används mer och av fler människor, både med tanke på att befolkningstätheten är högre i flerfamiljshus och att boende i småhus i betydligt högre utsträckning har tillgång till egen trädgård.

De reservat i Stockholms kommun som bildats under 2000-talet i närhet till flerfamiljshus (Nackareservatet och Grimstaskogen) gjordes så av politiska rättviseskäl. Ulrika Egerö, planerare på Stockholms Stadsbyggnadskontor, beskriver hur de tänkte:

Vi valde att göra reservat av de områden där vi trodde att befolkningen hade minst motståndskraft. Alltså områden i lite fattigare stadsdelar. I villaområden eller medelklassområden brukar folk göra mer motstånd, därför ansåg vi att de naturområden som låg i dessa områden var ganska säkra i vilket fall.

Men i de två områden som Westlund undersöker i sin fallstudie verkar detta tänk inte längre vara dominerande, snarare tvärtom. I Älvsjöskogen så planeras bara den västra delen som gränsar till småhusbebyggelse bli naturreservat medan den östra delen som ligger mot flerfamiljshusen i Hagsätra ska exploateras, detta motiveras delvis med att opinionen för naturreservat är starkare på den västra sidan. Detta med opinion verkar dock inte spela lika stor roll i Rågsveds friområde som kommunen planerar att bebygga med radhus och bilvägar trots stort motstånd från lokalbefolkningen.

Än tydligare blir det när staden motiverar bebyggelsen i Rågsveds friområde med att de måste frigöra pengar för att rensa upp den förorenade marken där (alltså det gamla industriområdet som bl.a. Big Bag använt för att förstöra marken). Staden hänvisar här till sin policy om att alla projekt ska gå runt ekonomiskt av sig själva. En policy som dock verkar efterföljas väldigt selektivt, med tanke på att staden subventionerar lyxbostadsrätterna i Hagastaden med 2.5 miljarder kronor…

Nu på lördag drar stadskampsveckan igång, mycket roligt som kommer att hända. Kolla in hela schemat på Motkraft. Jag vill så klart extra mycket puffa för Konstkuppen säsong 2, kommer bli awesome. <3 Ska också prata lite kort på den här grejen, får se hur det blir. :)

När staden äter sig själv – Krisstaden, Ghost fordism och urban kannibalism

Onsdagen 14 maj kl 18.00
Konsthall C, Cigarrvägen 14, T-Hökarängen

En studiekväll på Konsthall C om städernas utveckling i krisens spår. Det senaste året har en rad protester brutit ut direkt kopplade till stadsomvandlingar, megaprojekt och stadsupprensning – från Istanbul till Sao Paolo. I kväll ser vi närmare på vad gentrifieringen, förtätningarna och stadslyftens andra sida är? Medan vissa stadsdelar ska göras hippa och marknadsvärdet höjs, vilka områden lämnas utanför och ses inte som värda att satsa på? Var sker förslumningen, lämnas tomma köpcentrum och ödetomter i en stad med skriande behov av billiga bostäder och lokaler? När stadens resurser töms på megaprojekt, skrytbyggen och arenor, vilka områden lämnas resurslösa?

Popvänster och Ana Betancour (arkitekt och mediaaktivist) inleder och vi läser sedan tillsammans Matteo Pasquinellis text ”Kreativa Ruin” från Brand och diskuterar hur vi kan ockupera stadens övergivna platser, fylla dem med liv igen och göra dem till fästen för en urban motmakt.

Visionärt kartläggande och konspirativt utforskande.

Arr: Allt åt alla i samarbete med Popvänster

Vänsterpartiet i Vantör har tagit fram ett förslag på att bygga ett bra gäng med hyresrätter på sträckan mellan Rågsved och Högdalen, mycket intressant förslag. Framförallt tydliggör det hur otroligt mycket mer realistiska och bra stadsplaner blir när de tas fram av folk som bor i området som påverkas av dem. Till skillnad från de överbetalda byråkraterna, planerarna och politikerna som sitter i innerstan och drar sträck på kartor så lyckas detta förslag faktiskt pinpointa ett område som har relativt lågt socialt värde för oss som bor här, medan det räddar ett annat område med extremt höga sociala värden. Jag gillar det så pass mycket att jag kan ha överseende med det nyurbanistiska fikonspråket om mötesplatser och butiker i bottenplan. :)