Planka.nu skrev i trettonde delen av trafikmaktordningen om hur njutningen har gått från att ha varit en önskan (jag vill njuta) till att i vår samtid mer likna ett krav (du måste njuta). Visst är det så, senast igår när jag skulle koka en kopp te blev jag attackerad av förpackningen som skrek ut att jag skulle njuta av teet, unna mig själv det. Jag ville lixom bara dricka en kopp te, men det får man tydligen inte göra längre utan att bli antastad av nån jävla självhjälps-lycko-psyko-profet som fått för sig att skriva copy till tepåsen. Blev förbannad av tepåsen, men den var ju ingenting mot exempelvis tampons for free som alltså skickar ut tamponger mot att man svarar på en herrans massa frågor:

Tampongboxen öppnas på ett elegant sätt (tänk pralinbox!) för att tillföra en lite glammigare känsla när det är dags för den-där-tiden-på-månaden. … Våra partnerföretag kommer att specialdesigna Tampons for free’s tampongboxar med snygg och kreativ reklam – varje månad! Allt för att din mens ska kännas åtmistone lite glammigare!

Alla dessa förbannade krav på att njuta, trivas, utvecklas, må bra, men kanske framförallt: känna. Fan va trött jag är på det. Om det inte ska mås bra ska det istället mås riktigt jävla dåligt (fast på ett klädsamt sätt, vissa människor har ju svårt att kanalisera in sin ångest i sociala sammanhang). Vem känner inte igen (igen sig i?) personen som beskriver sig själv som att “jag aldrig kan vara lagom lixom”, självfallet med den fejkade ödmjukheten och oron-för-sig-själv som alla som ska presentera sina självdestruktiva beteenden har (tänk typ rökare eller nåt annat). Man gillar ju hur man beter sig, men bara så länge man kan frame:a sitt beteende som något man inte gillar. “Jag borde sluta…”

Jag skulle vilja slå ett slag för det likgiltiga. För det meningslösa. För det okännbara. Det måste inte vara så djävla kul, eller så djävla tråkigt, hela tiden. Ibland kanske man bara vill dricka en kopp te. Ibland kanske man vill göra något mer, typ revolution. Men revolutionen är ju inte någon tebjudning, så då kanske man bara vill dricka en kopp te först, utan att behöva njuta så jävla mycket av den. Jag kanske inte vill ge min kopp te något av min energi överhuvudtaget, jag kanske bara vill bli lite varm (och nu vill jag inte att nån viktigpetter kommer här och berättar för mig hur min kropp affekteras av värmen i tekoppen och på så vis öppnar upp sig för nya tankegångar och intryck). På samma tema så har vi dessa usla band som man ofta hör uttrycka åsikten att det viktigaste är att beröra, att folk inte är likgiltiga. Hellre ökänd än okänd. Men är det verkligen så? Måste det vara så? Kan vi inte bara ha lite mindre krav ibland, kan det inte bara få vara ingenting ibland?