Alla inlägg av Popvänster

While none of the work we do is very important, it is important that we do a great deal of it.

His specialty was alfalfa, and he made a good thing out of not growing any. The more alfalfa he did not grow, the more money the government gave him, and he spent every penny he didn’t earn on new land to increase the amount of alfalfa he did not produce. Major Major’s father worked without rest at not growing alfalfa. He invested in land wisely and soon was not growing more alfalfa than any other man in the county.

Catch-22, Joseph Heller

Ett av mina starkaste läsminnen från barndomen är Jospeh Heller’s Moment 22. Gissningsvis var jag runt elva år och var helt fascinerad över Major Major’s farsa som var USA:s största odlare av inte alfalfa. Det var bara för kul – vilken galen idé att någon skulle få betalt för att inte göra något! – och jag återkommer ofta i tanken till den passagen i boken, som till min besvikelse inte var med i tv-serien som släpptes i våras.

George Monbiot skriver i The Guardian om FN:s klimatpanels senaste rapport om jordbruk och konstaterar att de inte alls lyckats utnyttja det smashläge som fanns för att vinna matchen mot djurindustrin. Monbiot beskriver två sätt att räkna på utsläpp från jordbruk: det konventionella som jordbruksindustrin och FN använder där utsläpp från djuren, traktorerna och gödslingen med mera räknas ihop, samt det mer heltäckande där det till denna summa adderas även förlusten av den naturliga kolsänka som jordbruksmarken skulle vara ifall den inte brukades.

the total greenhouse gas cost – in terms of lost opportunities for storing carbon that the land would offer were it not being farmed – of an average northern European diet is 9 tonnes a year.

We can’t keep eating as we are, George Monbiot

Ifall vår nuvarande kött- och mejeriintensiva kosthållning las om till en växtbaserad sådan så skulle c:a 75% av all jordbruksmark kunna lämnas fri att förvildas och på så sätt bli en naturlig kolsänka av episka mått, för att inte nämna den närmast ofattbart positiva påverkan på den biologiska mångfalden som detta skulle innebära.

Det finns något fint i att den där galna idén som Joseph Heller planterade i en för sisådär 25 år sedan – betala folk för att sluta jobba – helt plötsligt inte bara framstår som ett gött sätt att leva på, utan även det allra sundaste för vår planet och framtid, samt förstås genomförbart i en handvändning i det fall det fanns intresse att använda EU:s jordbruksstöd på ett rimligt sätt.

Hata (på) internet

Being a kind of famous woman who expressed unpopular opinions in a culture that hated women was in itself a serious mistake

I Hate the Internet, Jarett Kobek

Det ska egentligen inte handla om att hata internet, även om det förstås är öppet mål. Vad finns det inte att hata med det? Jarett Kobek har skrivit den självutnämnt dåliga romanen I Hate the Internet och det är svårt att inte ryckas med i hans bok. Åtminstone till en början. Den första delen av boken är så mycket igenkänning, så mycket roliga referenser och så mycket behovstillfredsställelse att det knappt gick att bärga sig för vad som skulle komma. Ganska snart går dock den nyfikenheten över i total leda och tristess kring oändliga upprepningar av samma spaningar med samma formuleringar. Under en period är det svårt att inte vilja lägga ifrån sig boken, tills en förstår att det hela bara är ett grepp – helt i anda med bokens dålighet – för att få en att hata internet ännu mer. Trots några väl slappa spaningar om vilken roll it-arbetarna spelar i gentrifieringen av San Francisco och en avsaknad av ett slut i Godwin’s lags anda så lever boken helt klart upp till sitt mål att vara en dålig roman som speglar allt en hatar med internet.

Angela Nagle skissar i boken Kill All Normies en historia över kulturkrigets övergång till nätet. Hon menar att till skillnad från 60- och 90-talets kulturkrig – där en yngre generation med progressiva/frihetliga värderingar slogs mot en konservativ äldre generation – så har kulturkriget som utspelat sig på nätet stått mellan ”a strange vanguard of teenage gamers, pseudonymous swastika-posting anime lovers, ironic South Park conservatives, anti-feminist pranksters, nerdish harassers and meme-making trolls” och ”a tired liberal intellectual conformity running right through from establishment liberal politics to the more militant enforcers of new sensitivities”. 

Nagle tar avstamp i den sektliknande ”vänster”kulturen av värdegrundsposering och offentliga skampålar (alltså inte MeToo utan den som pågick för ett par år sedan, ni vet) och menar att detta skapade en perfekt fiende för den skitstorm av högerhat som dominerat nätet sedan dess – de identitetspolitiska åsikterna låg tillräckligt nära mainstream-politiken för att vara en enkel måltavla för anti-konformistisk kritik, samtidigt som tonläget mot folk som inte var helt perfekta i varje uttalande mer påminde om en vänstersekt från 70-talet vilket oundvikligen alienerade en hel del människor. Oavsett vad en tycker om att benämna det politiska uttrycket som vänster eller ej (en kan ju förstås ha progressiva åsikter i vissa värderingsfrågor utan att vara vänster) så tror jag alla kan vara överens om att det i allmänhet sågs som ett uttryck för vänsteråsikter.

The alt-right for me is primarily a cultural reaction to the nannying and language policing and authoritarianism of the progressive left—the stranglehold that it has on culture. It is primarily — like Trump is and like I am—a reaction against the progressive left doing today what the religious right was doing in the 90s — which is trying to police what can be thought and said, how opinions can be expressed.

Milo Yiannopoulos

Just detta med det anti-konformistiska är något Nagle lägger stor vikt vid. Hon menar att alt-högern väldigt enkelt kunnat haka in i en tradition av normbrytande motkultur och överträdelse som tidigare förknippats med progressiva och att detta utgör en stor skillnad mot den gamla högern. När samhället förändras är det inte så konstigt att även motkulturen gör det, problemet som Nagle pekar ut är vad som händer om motkultur i sig ses som något progressivt. För vad händer då vid större, positiva, samhälleliga skiften i värderingsfrågor?

‘The grotesque tends to operate as a critique of a dominant ideology which has already set the terms designating what is high and what is low.’ This is very much how 4chan has long self-described and how it was described by its early ‘progressive’ boosters, except that the dominant ideology in the time of 4chan has been cultural liberalism, and the ‘low’ therefore meant un-PC poor taste, rudeness, shock, offence and trolling.

Kill All Normies: Online Culture Wars From 4Chan and Tumblr to Trump and the Alt-Right, Angela Nagle

Nagle menar inte att normöverträdelser (transgressions) är något negativt i sig, men att de har en inneboende problematik för progressiva på grund av:

a deep philosophical problem about the ideologically flexible, politically fungible, morally neutral nature of transgression as a style, which can characterize misogyny just as easily as it can sexual liberation. […] for progressive politics anti-moral transgression has always been a bargain with the devil, because the case for equality is essentially a moral one. […] the emergence of this new online right is the full coming to fruition of the transgressive anti-moral style, its final detachment from any egalitarian philosophy of the left or Christian morality of the right.

Kill All Normies: Online Culture Wars From 4Chan and Tumblr to Trump and the Alt-Right, Angela Nagle

Kontentan här är väl lite att motkultur är en match som vi inte riktigt kan vinna utan att förlora oss själva. Det går inte att överträffa de överträdelser som skapat det totala avträde som högern spritt ut.

The Internet is the last stand of the Patriarchy. It was designed by warmongering men to systematically dehumanize women! The whole thing is fucked! It’s where straight men are hosting their final battle! They’ve discovered the grim truth of their own obsolescence! They lost control of the complex systems we call society, so they created a new one! A new one where they could play by their own rules! Rules devised according to the tepid pseudo-philosophical thought of Ayn Rand and junk science fiction!

I Hate the Internet, Jarett Kobek

Nagle har en ganska intressant passage i boken om skillnader och likheter mellan högern och vänstern på nätet. Det går väl att hävda att vänsterns och högerns internetstrategier på vissa sätt liknat varandra, men en stor skillnad tycker jag uppenbarar sig när en läser bokens sammanfattning av denna period. Högern har förstås haft sina fixstjärnor (de har dock enkelt kunna slängas över bord och ersättas), men den har burits fram av en anonym massa och främst riktat sin kritik utåt. När Nagle försöker förstå varför vänstern/id-polarna på nätet gick så hårt mot folk med liknande (om än inte exakt samma) politiska åsikter så landar hon i att det ofta handlade om att skapa en knapphet på människor med rätt politiska åsikter, hon skriver:

At first, self-righteously or snarkily denouncing others for racism, sexism or homophobia was the most instantaneous and certain way to achieve social media fame. […] But soon the secret was out and everyone was doing it. The value of the currency of virtue that those who had made their social media cultural capital on was in danger of being suddenly devalued. As a result, I believe, a culture of purging had to take place, largely targeting those in competition for this precious currency.

Kill All Normies: Online Culture Wars From 4Chan and Tumblr to Trump and the Alt-Right, Angela Nagle

Jag vet att Nagle fått en del kritik för sin historisering av alt-högerns uppkomst, kan dock inte tillräckligt mycket om det för att uttala mig, men tycker heller inte att det var det mest intressanta i boken. Det fina med Kill All Normies var snarare att den även riktar ljuset mot oss i vänstern. Vad har vi gjort för att hjälpa till att sätta detta monster till jorden? Om vi inte kan se vår egen roll i det hela, hur ska vi då försöka kunna ändra på det? Jag måste i alla fall erkänna att jag känner mig ganska lost i den här frågan. Det är ju världens enklaste och mest självklara sak att tycka illa om avträdeshöge(r)n på internet. Men samtidigt är det ju mycket som skaver kring hur vänstern är också. Vet egentligen inte om jag håller med Nagle, men någonting i hennes kritik rör i alla fall vid en öm tå och provocerar, och det kan ju knappast vara dåligt. För är det något hon helt säkert har rätt i så är det att om vi inte kan kombinera (intern och extern) kritik med någorlunda högt i tak så är risken att vi målar in oss i ett intellektuellt torftigt hörn där vi inte kan förklara för nya generationer varför avgrundshögerns åsikter är vedervärdiga, bara att de måste tystas.

Att rekyleffekten – gör något mer effektivt så kommer vi använda mer av det – existerar är väl inte direkt någon nyhet. Tycker dock att artikeln A simple extension of dematerialization theory: Incorporation of technical progress and the rebound effect var läsvärd (sammanfattning här). Författarna går igenom 57 stycken vanliga varor och hittar tekniska förbättringar i nästan alla fall, men inte ett enda fall där vi minskat det totala användandet. 

no matter how much more efficient and compact a product is made, consumers will only demand more of that product and in the long run increase the total amount of materials used in making that product. […] “There is a techno-optimist’s position that says technological change will fix the environment,” Magee observes. “This says, probably not.” 

Because they remain hot, they have to be electronically ventilated. This process of power-heating something we must in turn power-cool, for the phony ‘sake’ of mathematical processes intended to make more work each time they are implemented is deranged. We’re essentially turning computers into heaters that we have to cool to recompute previous computations with. On purpose. A single day of the environmental costs of this process are so catastrophic that if we ever did the accounting — if anyone did — we would immediately understand that this entire idea is a mode of ‘fracking the whole environment’ whose costs rise explosively with every moment we continue the process.

Only a species that had gone entirely insane, and consciously intended to wipe out life on Earth would ever consider such a process. But any species that could actively celebrate and expand it — must be understood as both emphatically suicidal and openly omnicidal. In short: they intend to kill everything, anything, and themselves — and are hell-bent on the continuous and unlimited expansion of this agenda.

Bitcoin = Death Processors

More than just riding without a ticket?

Wojciech Kębłowski på Université Libre de Bruxelles håller just nu på att skriva en avhandling om avgiftsfri kollektivtrafik som jag tror kan bli riktigt spännande. För några veckor sedan publicerade han artikeln More than just riding without a ticket? Exploring the geography of fare-free public transport där han definierar tre olika perspektiv på avgiftsfri kollektivtrafik: det ekonomiska, det hållbara och det transformativa. Dessa tre används sedan för att sammanfatta de argument som finns för och emot samt för att förstå varför ett antal vitt skilda städer valt att införa avgiftsfri kollektivtrafik. Det är inte några stora överraskningar som presenteras i argumenten för och emot, men det är väl heller inte meningen, då det snarare handlar om en systematisering och sammanfattning. Som sådan är det en utmärkt text.

Efter avsnittet med argumenten kommer en sammanfattning av nuläget: vilka städer har infört avgiftsfri kollektivtrafik, och på vilket sätt. Är det för alla, för invånare, för vissa grupper, under vissa tider osv. Detta avsnitt funkar bra att läsa som ett komplement till den mer kompletta listan på Freepublictransport.info.

Keblowski drar en intressant slutsats från sin studie av de olika städerna, nämligen att

Whether FFPT is put into place as a project aiming at generating economic savings, promoting sustainable mobility or providing unconditional access to mobility for all, does not appear to entirely depend on whether the local administration is predominantly socialist, green, centrist or liberal. In other words, there seems to be no direct or strong correspondence between the type of rationale behind FFPT and the political “colour” of the municipal government implementing the policy.

Artikeln avslutas med något av en känga till sina kollegor i akademin och siffernissarna som jobbar med trafikplanering, Keblowski skriver:

However, viewing FFPT only as a transport instrument appears to have serious limitations, and is prone to (mis)understanding this policy as senseless and irresponsible—as one of the quotes opening this paper emphatically expresses— rather than help to explain why and how it actually functions in nearly 100 cities and towns worldwide. Researching FFPT thus requires expanding the analytical lens to embrace a variety of environmental, social, and political arguments— many of which are developed and discussed outside academia—that frame the question of fare abolition in different terms altogether. These arguments demonstrate the importance of complementing transport-focused inquiries into ticket-free programmes by studying their social impact, the power relations that undergird them, the working conditions they offer, and the way they envision the position of passengers.

Spridda anteckningar om reklam

Höll ett litet föredrag på ABF igår som introduktion till SIFAV:s studiecirkel om reklam, tänkte jag kunde lägga upp anteckningarna här.

Med tanke på att vi möts av tusentals reklambudskap varje dag kan en tänka sig att kritiken mot reklam skulle vara mer intressant, eller åtminstone mer närvarande. Jag upplever att så inte riktigt är fallet. Det är svårt att hitta reklamkritik som går bortom simpelt moraliserande och ojjande, som ställer sig frågan vad reklamen gör med oss, och vad vi skulle vara utan den.

Det är omöjligt att komma undan Sven Lindqvist när man pratar om reklam. Hans tankar från boken Reklamen är livsfarlig, utgiven 1957, trycker som en mara på våra hjärnor. Redan titeln avslöjar honom, det är reklamen i sig som är problemet, inte samhället som gör den möjlig, det är reklamen som förstör våra möjligheter att leva verkliga liv. Han skriver att reklam gör att “livsvilja blir detsamma som köpvilja” och i hans spår finns det otaliga liberala (ibland förklädda som ordfrontsvänster eller liknande) debattörer som beklagat sig över vad reklamen gör med oss. Nyligen publicerade exempel är Torbjörn Tännsjö och Katarina Bjärvall. Det de alla har gemensamt är idén om en uppdelning av vad vissa av dem kallar för “konsumismen” och kapitalismen, något som leder dem in på konstiga villospår som tillslut landar i det märkliga förespråkandet av kapitalism utan konsumtion, eller i alla fall kapitalism fast med konsumtion av endast det nödvändiga.

Vad är det då som är nödvändigt? Det är lite oklart, men jag tror det ofta handlar om teakmöbler som en hittat på någon mysig loppis eller kvalitetsmaskiner i sobra färger. Inte sånt där bjäfs i varje fall. Om vi bara fick bort den värsta reklamen så skulle vi alla må bättre, om vi inte lurades att skaffa oss falska skitdrömmar så skulle vi kunna återvända till ett riktigt liv, Tännsjö skriver:

Om vi slapp konfronteras med den skulle vi frivilligt göra klokare val av livsstil, bruka färre ändliga materiella resurser, leva enklare och lyckligare.

Det är förstås lätt att vara taskig mot folk som skriver harmlös samhällskritik, till deras försvar kan man i alla fall säga att deras motståndare, apologeterna i reklambranschen, är oändligt mycket mer vulgära. Tännsjös artikel på DN Debatt besvaras av ett gäng rikspuckon med hittepåtitlar som “varumärkesstrateg” och “rådgivare om effekter av emotionell reklam”, de verkar överens om att reklamen behövs för att rädda klimatet och göra miljön bättre. Det är så dumt att jag funderar på att gå ut och köpa en ny klocka bara för att få se den stanna. Dessutom ger dessa herrar Tännsjö rätt utan att ens förstå det själva. Den ena menar att han är “ute och cyklar” och den andra att hans kritik “är i nivå med att dra en nyckel i lacken på en bil”, två utmärkta klimatpolitiska åtgärder som vem som helst kan göra i sin vardag.

Apropå Sven Lindqvist så har en lärare på “skolan” Berghs skrivit en artikel i senaste numret av Fronesis, som ska göra upp med Reklamen är livsfarlig. David Orlic som författat artikeln ställer sig frågan om reklamen fortfarande är livsfarlig. Svaret han ger är förstås nekande, han jobbar ju trots allt i reklambranschen. Precis som sina kompisar så tror och/eller hoppas han på att reklamen och konsumtionen ska kunna rädda oss från sig själv, från oss själva. Likt vandrande definitioner av galenskap så tänker sig dessa herrar att konsumtionen av nya prylar ska rädda oss från den skit som konsumtionen av gamla prylar har satt oss i. Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på Orlics text, är det så att han är ett troll, är hans text egentligen skriven av en student på konstfack? Han tycker att reklam är bra för att den kopplar upp sig på de stämningar och affekter som snurrar runt i samhället och försöker exploatera dessa. Den samtida reklamen säljer en idé om gemenskap istället för individualism, en dröm om att rädda världen istället för att konsumera den. Att Tesla lyckas sälja elbilar för sinnessjuka summor säger ju ingenting annat än att folk är villiga att betala löjliga summor för att verka bättre än andra, eller om man vill tänka snällt, betala “en miljon kronor för en dröm: att allt kommer att bli bra”. Men det är ju ingenting annat än en dröm.

En argumentationsteknik som återkommer bland Orlic och de andra apologeterna är den att “det kanske var dåligt förut, men nu är det bra”. Förut blev folk lurade av reklam och pr, men nu lever vi i ett annat samhälle där det inte händer. Exakt varför det är så är lite oklart. Men jag tänker mig att det finns en relation mellan mängden reklam och antalet pr-strateger samt ineffektivitet. Det är väl det enda som kan förklara det. Anledningen till att det finns så mycket reklam är för att den inte fungerar. Anledningen till att det går 40 pr-nissar på varje journalist är för att de är inkompetenta. I jämförelse med detta så är det befriande att läsa en intervju med Edward Bernays. Bernays föddes i Österrike i slutet av 1800-talet och blev från mitten av 1910-talet och framåt en av de mest inflytelserika propagandisterna i USA och i förlängningen världen. Han gjorde sig ett namn när han jobbade för amerikanska statens organ för krigspropaganda inför och under första världskriget. Till skillnad från ovan nämnde Orlic har Bernays en trevlig aura av äkthet kring sig. Han låtsas inte som att han jobbade för något större när han sålde in cigaretter som “freedom torches” till den amerikanska kvinnorörelsen, han är inte blyg med att erkänna att reklam och pr är sätt att komma tillrätta med de problem som demokratin ställer de rika och mäktiga inför. Orlic hävdar förstås att detta var förut, idag så säljs bindor visserligen med samma argument som cigaretterna, men nu är det bra. För nu är nu och då är då, och nu är bra. Och nu kan ju folk twittra, så då äger inte företagen kommunikationen kring sina produkter längre.

Just det här med att vi lever i en ny tid där sociala medier har gjort oss alla till starka aktörer och försvagat makten hos företagen verkar vara en berättelse som återkommer bland reklamälskarna. Det påminner lite om vad folk trodde om sociala medier, internet och demokratisering i början av 2010-talet. Idag är det svårt att föreställa sig att Carl Bildt flög runt i bara kallingar i Second Life eller att folk på allvar trodde att det var Twitter som låg bakom upproren i Egypten. Lika löjligt är det förstås att tänka sig att vi på grund av att vi idag själva i allt större utsträckning är bärare av reklamen också skulle ha någon form av makt över samhället.

Vi hamnar i en lätt paradoxal situation där man något tillspetsat kan säga att motståndarna till reklam tycker att den är dålig för att den fungerar medan förespråkarna hävdar att den är bra för att den inte fungerar. Men kan vi tänka oss att reklamen har en större funktion än att bara få oss att köpa en viss produkt? Jag tänker att vi borde se på reklamen som något som ständigt skapar och återskapar oss som en viss typ av subjekt, en typ av subjekt som är nödvändiga för att upprätthålla det kapitalistiska samhället.

Hela ideologin om vårt nuvarande samhälle bygger på att vi, dess invånare, ses som rationella aktörer som tar egennyttiga beslut på en fri marknad. Även om så förstås inte är fallet så är det en berättelse som vi alla i någon mån måste skriva under på och leva efter för att orka fungera. Vi behöver inte fullt ut tro på idén om valfrihet, men vi behöver fås att verka inom dess ramar. För att detta ska fungera behöver vi ständigt interpelleras som konsumenter, och det har mer och mer blivit det offentligas roll att se till att detta sker.

Infrastrukturen för att se till att vi så ofta som möjligt tilltalas, och förväntas att agera som, konsumenter sköts i stor utsträckning av den offentliga sektorn. I allt från livets stora frågor som utbildning, hälsa och ålderdom, till mer vardagliga saker som tåget till jobbet eller promenaden på stan så är staten med sin klåfingrighet där och ser till att vi väljer.

Att det offentliga tvingar på oss såväl situationer där vi måste agera som rationella aktörer som situationer där måste ta del av mer traditionell reklam motiveras så klart alltid med vårt eget bästa. Skolval, vårdval, elval, pensionsval. Trots att inga studier pekar på att dessa saker skulle bli bättre av att vi valde bland dem så tvingas vi, eller förlåt, ges möjligheten att, välja. Reklam på bussen, reklam på tuben, reklam på stan, reklam på lånecyklarna. Trots att det offentliga knappt drar in några pengar alls på att upplåta all denna reklamyta så blir den ständigt större.

I år har SL förhandlat om sitt reklamavtal med Clear Channel och Wall Street Media, det innebär att SL:s intäkter kommer öka med cirka 100 miljoner, från 200 till 300. Detta kan förstås låta mycket, men med tanke på att SL:s omsättning är på över 15 miljarder så är det en piss i sjön. Detsamma gäller för kommunen som i utbyte mot att upplåta reklamplatser i offentligheten får några äckliga offentliga toaletter (som dessutom kostar pengar att använda) och ett gäng usla lånecyklar. Det är uppenbarligen inte för att det är en grym affärsidé för det offentliga som staden förpestas med reklam, och för övrigt har reklam heller aldrig gjort något billigare. Det handlar bara om att flytta kostnaden till ett annat tillfälle.

Kritik av reklam fastnar ofta i att den skapar begär och lyfter upp brister hos oss som egentligen inte finns. Med denna syn så skulle det räcka att ta bort reklamen för att dessa begär och brister hos oss skulle försvinna. Vi skulle kunna ta bort reklamen men ha kvar kapitalismen. Jag tror det finns åtminstone två problem med denna idé.

Det första är att reklamen har en större roll än att bara få oss att köpa skit vi inte behöver, dess huvudsakliga roll är att ständigt återskapa oss som subjekt anpassade för detta samhälle, något som gör att det är svårt att föreställa sig våra nuvarande liv och vårt nuvarande samhälle utan den.

Det andra är att vi faktiskt har begär och existentiella brister, att vi ständigt söker efter njutning. Det är inte på grund av reklamen som vi aldrig blir nöjda, reklamen gör bara att vi kanaliserar våra begär och längtan efter njutning i konsumtion. Det är inte så att vi hade upplevt oss som hela bara för att reklamen försvann, utan det vi behöver är att ersätta den med andra försök till meningsskapande. Vi kan alltså inte tänka att vi först tar bort reklamen och så löser det sig nog, utan det behövs ett aktivt skapande av något annat.

Det är inte så enkelt som att det räcker med att på ett intellektuellt plan veta om hur systemet verkar genom att exploatera de begär som vår brist på njutning ger oss, utan det som krävs är att faktiskt göra andra saker som kontinuerligt tillfredsställer dessa begär.

Eighty-one percent of all gentrification in Stock- holm occurred in medium- and high-income areas. Corresponding figures for Gothenburg and Malmo were 62 percent and 50 percent, respectively. In total, classical gentrification accounted for 23 percent of all gentrification, supergentrification accounted for 36 percent, and, surprisingly, ordinary gentrification in the middle strata — a type unseen in the gentrification literature — accounted for 41 percent. This finding clearly contradicts the widespread assumption that gentrification is a process that particularly affects low-income areas. This also reminds us of Hammel’s (1999) key insight that the formation of rent gaps does not require disinvestment in the building stock or decreasing capitalized land rents but can develop through stable or slightly rising capitalized rents that fail to keep pace with rapidly rising potential land rents (cf. Lees, Slater, and Wyly 2008).Neoliberalization of Housing in Sweden: Gentrification, Filtering, and Social Polarization