Spridda anteckningar om reklam

Höll ett litet föredrag på ABF igår som introduktion till SIFAV:s studiecirkel om reklam, tänkte jag kunde lägga upp anteckningarna här.

Med tanke på att vi möts av tusentals reklambudskap varje dag kan en tänka sig att kritiken mot reklam skulle vara mer intressant, eller åtminstone mer närvarande. Jag upplever att så inte riktigt är fallet. Det är svårt att hitta reklamkritik som går bortom simpelt moraliserande och ojjande, som ställer sig frågan vad reklamen gör med oss, och vad vi skulle vara utan den.

Det är omöjligt att komma undan Sven Lindqvist när man pratar om reklam. Hans tankar från boken Reklamen är livsfarlig, utgiven 1957, trycker som en mara på våra hjärnor. Redan titeln avslöjar honom, det är reklamen i sig som är problemet, inte samhället som gör den möjlig, det är reklamen som förstör våra möjligheter att leva verkliga liv. Han skriver att reklam gör att “livsvilja blir detsamma som köpvilja” och i hans spår finns det otaliga liberala (ibland förklädda som ordfrontsvänster eller liknande) debattörer som beklagat sig över vad reklamen gör med oss. Nyligen publicerade exempel är Torbjörn Tännsjö och Katarina Bjärvall. Det de alla har gemensamt är idén om en uppdelning av vad vissa av dem kallar för “konsumismen” och kapitalismen, något som leder dem in på konstiga villospår som tillslut landar i det märkliga förespråkandet av kapitalism utan konsumtion, eller i alla fall kapitalism fast med konsumtion av endast det nödvändiga.

Vad är det då som är nödvändigt? Det är lite oklart, men jag tror det ofta handlar om teakmöbler som en hittat på någon mysig loppis eller kvalitetsmaskiner i sobra färger. Inte sånt där bjäfs i varje fall. Om vi bara fick bort den värsta reklamen så skulle vi alla må bättre, om vi inte lurades att skaffa oss falska skitdrömmar så skulle vi kunna återvända till ett riktigt liv, Tännsjö skriver:

Om vi slapp konfronteras med den skulle vi frivilligt göra klokare val av livsstil, bruka färre ändliga materiella resurser, leva enklare och lyckligare.

Det är förstås lätt att vara taskig mot folk som skriver harmlös samhällskritik, till deras försvar kan man i alla fall säga att deras motståndare, apologeterna i reklambranschen, är oändligt mycket mer vulgära. Tännsjös artikel på DN Debatt besvaras av ett gäng rikspuckon med hittepåtitlar som “varumärkesstrateg” och “rådgivare om effekter av emotionell reklam”, de verkar överens om att reklamen behövs för att rädda klimatet och göra miljön bättre. Det är så dumt att jag funderar på att gå ut och köpa en ny klocka bara för att få se den stanna. Dessutom ger dessa herrar Tännsjö rätt utan att ens förstå det själva. Den ena menar att han är “ute och cyklar” och den andra att hans kritik “är i nivå med att dra en nyckel i lacken på en bil”, två utmärkta klimatpolitiska åtgärder som vem som helst kan göra i sin vardag.

Apropå Sven Lindqvist så har en lärare på “skolan” Berghs skrivit en artikel i senaste numret av Fronesis, som ska göra upp med Reklamen är livsfarlig. David Orlic som författat artikeln ställer sig frågan om reklamen fortfarande är livsfarlig. Svaret han ger är förstås nekande, han jobbar ju trots allt i reklambranschen. Precis som sina kompisar så tror och/eller hoppas han på att reklamen och konsumtionen ska kunna rädda oss från sig själv, från oss själva. Likt vandrande definitioner av galenskap så tänker sig dessa herrar att konsumtionen av nya prylar ska rädda oss från den skit som konsumtionen av gamla prylar har satt oss i. Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på Orlics text, är det så att han är ett troll, är hans text egentligen skriven av en student på konstfack? Han tycker att reklam är bra för att den kopplar upp sig på de stämningar och affekter som snurrar runt i samhället och försöker exploatera dessa. Den samtida reklamen säljer en idé om gemenskap istället för individualism, en dröm om att rädda världen istället för att konsumera den. Att Tesla lyckas sälja elbilar för sinnessjuka summor säger ju ingenting annat än att folk är villiga att betala löjliga summor för att verka bättre än andra, eller om man vill tänka snällt, betala “en miljon kronor för en dröm: att allt kommer att bli bra”. Men det är ju ingenting annat än en dröm.

En argumentationsteknik som återkommer bland Orlic och de andra apologeterna är den att “det kanske var dåligt förut, men nu är det bra”. Förut blev folk lurade av reklam och pr, men nu lever vi i ett annat samhälle där det inte händer. Exakt varför det är så är lite oklart. Men jag tänker mig att det finns en relation mellan mängden reklam och antalet pr-strateger samt ineffektivitet. Det är väl det enda som kan förklara det. Anledningen till att det finns så mycket reklam är för att den inte fungerar. Anledningen till att det går 40 pr-nissar på varje journalist är för att de är inkompetenta. I jämförelse med detta så är det befriande att läsa en intervju med Edward Bernays. Bernays föddes i Österrike i slutet av 1800-talet och blev från mitten av 1910-talet och framåt en av de mest inflytelserika propagandisterna i USA och i förlängningen världen. Han gjorde sig ett namn när han jobbade för amerikanska statens organ för krigspropaganda inför och under första världskriget. Till skillnad från ovan nämnde Orlic har Bernays en trevlig aura av äkthet kring sig. Han låtsas inte som att han jobbade för något större när han sålde in cigaretter som “freedom torches” till den amerikanska kvinnorörelsen, han är inte blyg med att erkänna att reklam och pr är sätt att komma tillrätta med de problem som demokratin ställer de rika och mäktiga inför. Orlic hävdar förstås att detta var förut, idag så säljs bindor visserligen med samma argument som cigaretterna, men nu är det bra. För nu är nu och då är då, och nu är bra. Och nu kan ju folk twittra, så då äger inte företagen kommunikationen kring sina produkter längre.

Just det här med att vi lever i en ny tid där sociala medier har gjort oss alla till starka aktörer och försvagat makten hos företagen verkar vara en berättelse som återkommer bland reklamälskarna. Det påminner lite om vad folk trodde om sociala medier, internet och demokratisering i början av 2010-talet. Idag är det svårt att föreställa sig att Carl Bildt flög runt i bara kallingar i Second Life eller att folk på allvar trodde att det var Twitter som låg bakom upproren i Egypten. Lika löjligt är det förstås att tänka sig att vi på grund av att vi idag själva i allt större utsträckning är bärare av reklamen också skulle ha någon form av makt över samhället.

Vi hamnar i en lätt paradoxal situation där man något tillspetsat kan säga att motståndarna till reklam tycker att den är dålig för att den fungerar medan förespråkarna hävdar att den är bra för att den inte fungerar. Men kan vi tänka oss att reklamen har en större funktion än att bara få oss att köpa en viss produkt? Jag tänker att vi borde se på reklamen som något som ständigt skapar och återskapar oss som en viss typ av subjekt, en typ av subjekt som är nödvändiga för att upprätthålla det kapitalistiska samhället.

Hela ideologin om vårt nuvarande samhälle bygger på att vi, dess invånare, ses som rationella aktörer som tar egennyttiga beslut på en fri marknad. Även om så förstås inte är fallet så är det en berättelse som vi alla i någon mån måste skriva under på och leva efter för att orka fungera. Vi behöver inte fullt ut tro på idén om valfrihet, men vi behöver fås att verka inom dess ramar. För att detta ska fungera behöver vi ständigt interpelleras som konsumenter, och det har mer och mer blivit det offentligas roll att se till att detta sker.

Infrastrukturen för att se till att vi så ofta som möjligt tilltalas, och förväntas att agera som, konsumenter sköts i stor utsträckning av den offentliga sektorn. I allt från livets stora frågor som utbildning, hälsa och ålderdom, till mer vardagliga saker som tåget till jobbet eller promenaden på stan så är staten med sin klåfingrighet där och ser till att vi väljer.

Att det offentliga tvingar på oss såväl situationer där vi måste agera som rationella aktörer som situationer där måste ta del av mer traditionell reklam motiveras så klart alltid med vårt eget bästa. Skolval, vårdval, elval, pensionsval. Trots att inga studier pekar på att dessa saker skulle bli bättre av att vi valde bland dem så tvingas vi, eller förlåt, ges möjligheten att, välja. Reklam på bussen, reklam på tuben, reklam på stan, reklam på lånecyklarna. Trots att det offentliga knappt drar in några pengar alls på att upplåta all denna reklamyta så blir den ständigt större.

I år har SL förhandlat om sitt reklamavtal med Clear Channel och Wall Street Media, det innebär att SL:s intäkter kommer öka med cirka 100 miljoner, från 200 till 300. Detta kan förstås låta mycket, men med tanke på att SL:s omsättning är på över 15 miljarder så är det en piss i sjön. Detsamma gäller för kommunen som i utbyte mot att upplåta reklamplatser i offentligheten får några äckliga offentliga toaletter (som dessutom kostar pengar att använda) och ett gäng usla lånecyklar. Det är uppenbarligen inte för att det är en grym affärsidé för det offentliga som staden förpestas med reklam, och för övrigt har reklam heller aldrig gjort något billigare. Det handlar bara om att flytta kostnaden till ett annat tillfälle.

Kritik av reklam fastnar ofta i att den skapar begär och lyfter upp brister hos oss som egentligen inte finns. Med denna syn så skulle det räcka att ta bort reklamen för att dessa begär och brister hos oss skulle försvinna. Vi skulle kunna ta bort reklamen men ha kvar kapitalismen. Jag tror det finns åtminstone två problem med denna idé.

Det första är att reklamen har en större roll än att bara få oss att köpa skit vi inte behöver, dess huvudsakliga roll är att ständigt återskapa oss som subjekt anpassade för detta samhälle, något som gör att det är svårt att föreställa sig våra nuvarande liv och vårt nuvarande samhälle utan den.

Det andra är att vi faktiskt har begär och existentiella brister, att vi ständigt söker efter njutning. Det är inte på grund av reklamen som vi aldrig blir nöjda, reklamen gör bara att vi kanaliserar våra begär och längtan efter njutning i konsumtion. Det är inte så att vi hade upplevt oss som hela bara för att reklamen försvann, utan det vi behöver är att ersätta den med andra försök till meningsskapande. Vi kan alltså inte tänka att vi först tar bort reklamen och så löser det sig nog, utan det behövs ett aktivt skapande av något annat.

Det är inte så enkelt som att det räcker med att på ett intellektuellt plan veta om hur systemet verkar genom att exploatera de begär som vår brist på njutning ger oss, utan det som krävs är att faktiskt göra andra saker som kontinuerligt tillfredsställer dessa begär.

Eighty-one percent of all gentrification in Stock- holm occurred in medium- and high-income areas. Corresponding figures for Gothenburg and Malmo were 62 percent and 50 percent, respectively. In total, classical gentrification accounted for 23 percent of all gentrification, supergentrification accounted for 36 percent, and, surprisingly, ordinary gentrification in the middle strata — a type unseen in the gentrification literature — accounted for 41 percent. This finding clearly contradicts the widespread assumption that gentrification is a process that particularly affects low-income areas. This also reminds us of Hammel’s (1999) key insight that the formation of rent gaps does not require disinvestment in the building stock or decreasing capitalized land rents but can develop through stable or slightly rising capitalized rents that fail to keep pace with rapidly rising potential land rents (cf. Lees, Slater, and Wyly 2008).Neoliberalization of Housing in Sweden: Gentrification, Filtering, and Social Polarization

Open-source som perpetuum mobile?

Brasklapp: Det finns bitar av Paul Masons bok Postcapitalism som är läsvärda: framförallt hans krisbeskrivning som jag tycker var en lättläst och välskriven sammanfattning av andra ofta snårigare kristeoretiker. Dock tror jag att den som är någorlunda inläst på samtida vänster/marx-prylar inte kommer hitta något som känns särskilt nytt. Men hur kul är det att blogga om att detta var en bra sammanfattning..?

Finns det något problem som inte kan lösas med mer information? Ska en tro Paul Mason så verkar svaret vara nej. I boken Postcapitalism bjuder Mason på en hyllning av informationstekniken som inte ens den mest tokiga silicon-valley-startup-douchebagen skulle lyckas klämma ur sig. Med en väsentlig skillnad: Mason ser i informationssamhällets framväxt även kapitalismens slut.

Mason lägger stor vikt på att (på ett rätt roligt och pedagogiskt sätt) dissa tidigare marxistiska teoretiker som trott sig se kapitalismens slut rycka allt närmre, för att sedan konstatera att det nu är här. Det är kul det där hur det alltid råkar vara precis när en själv skriver en bok som den tekniska utvecklingen lett till att konflikten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena gör att kapitalismens bojor måste sprängas.

Det finns ett antal saker som jag stör mig på i Masons bygge, den huvudsakliga är förstås den som Maska.nu redan tagit upp, och som vi brukar återkomma till i vår teknikcirkel, så den ska jag lämna därhän så länge. Om vi väljer att bortse från det Hornborgska-teknikdilemmat så återstår fortfarande ett gäng frågetecken kring Masons superteknikpepp. Jag kan inte undgå känslan av en gubbe som tycker det är häftigt med iPhone (för att inte tala om försöken att förklara marginalnytteteorin med ecstasyreferenser, skämskudde i kvadrat…).

mason

Innan vi ger oss in i den öppna källkodens magiska värld så vill jag bara ställa mig lite frågande till det unika i att det i och med IT produceras massor av saker (och idéer/kod) som inte direkt producerar värde. Självfallet stämmer det, men om vi tänker oss en sisådär 50 år bakåt i tiden så var det ju en massa saker som gjordes utanför marknaden som idag blivit en del av servicesektorn. För att inte tala om hur det såg ut när vi hade en ”male-breadwinner” modell på arbetsmarknaden. Kapitalismen har väl alltid byggt på att det finns någon slags utsida. Här är jag inte dryg, utan undrar på riktigt. Har denna utsida blivit större i och med IT, jämfört med dess storlek säg 1955?

Mason ser i open-source grunden för en ny värld, för honom verkar open-source i princip innebära att vi kommer att kunna ha en tillverkningsindustri som är gratis att driva, eftersom den informationen som behövs i tillverkningen kommer att vara open-source. Visst rättar han ibland sig själv och erkänner att det ju även krävs råvaror och energi för att tillverka saker, men det kommer mer som en liten bisats. Han är heller inte blyg att presentera siffror från industrin som bevis på att tekniken ”snart är där”. När han beskriver det fantastiska med IT så använder han sig bland annat av ett exempel med jetmotorer och pekar på att de om 20 år kommer att ha uppnått en nästan 100%-ig effektivitet. Siffrorna kommer från en stor tillverkare av jetmotorer. Liknande exempel finns det fler av i boken. Detta är alltså ett debatttrick som industrin använt sig av länge, lex 4:e generationens kärnkraft är alltid 20 år bort.

Teknofetischmen tar sig väldigt starka uttryck, Mason låter nyförälskad när han beskriver hur många petaflops som industrin använder för att simulera det de ska tillverka innan de börjar tillverka det. Fatta vad ballt att Microsoft testkörde simulationer av Xbox360 fler gånger än det finns stjärnor i universum innan den släpptes, konstigt dock att alla konsolerna drabbades av red-ring-of-death. För att inte tala om Norweigans senaste flygplan, så grymma simulationer som gjordes där, inte konstigt att de går sämre än pendeltåget. Nu gör jag mig förstås löjlig på Masons bekostnad, det är väl inget fel med att simulera saker innan en bygger dem, men jag har lite svårt att se att det är en TOTAL revolution som jag tycker han framställer det som.

Hur som – även om open-source förstås kan betyda att alla kan skriva ut trasiga plastleksaker hemma istället för att köpa dem från Kina – så är jag rätt saker på att det de flesta tänker på när open-source diskuteras är mjukvara. Så även Mason. Han väljer att kalla det för ”free-machines” och exemplifierar gärna med Wikipedia, Linux och Android. Android är förstås ett riktigt uselt exempel eftersom det bara handlar om Google’s sätt att äga mer data än Apple, men skit i det.

Anledningen till att Mason väljer att kalla open-sourcemjukvara för free-machines är för att han tror att, eftersom den kan kopieras till en väldigt låg kostnad (bandbredd och diskutrymme), så är den gratis så fort den har kodats, han skriver:

Software is a machine that, once built, will last for ever. […] Once the design cost is incurred the cost of producing software is reduced to the cost of the media it is stored on or flows through: the hard drive or the fibre network. That, plus upgrading and maintaining it.

Att detta är skrivet av någon som aldrig varit inblandad i ett mjukvaruprojekt är väldigt uppenbart, stycket innehåller så många missförstånd att det är svårt att veta var jag ska börja. För det första så håller inte mjukvara för alltid, code rot är ett vedertaget begrepp. För det andra så är mjukvara i sig, alltså bara själva källkoden som en drar ner från Github eller liknande, inte någonting. Om det inte finns ett sammanhang av hårdvara, energi, annan mjukvara och personer med stora tekniska kunskaper så är koden ingenting annat än en textfil som inte går att öppna på din dator.  För det tredje så är det där lilla som Mason nämner med ett ”plus” oftast den stora delen i projekten. Bara att hålla mjukvara aktuell, dvs kompatibel med annan mjukvara och hårdvara är ett stort projekt i sig, att sedan få den att uppfattas som aktuell, dvs hålla jämna steg med liknande mjukvara, det är ett konstant arbete. Mjukvara blir inte färdigt på det sättet som Mason föreställer sig att en fysisk maskin kan vara färdig, se typ över en halv miljon kodförändringar trackade på Linus Torvalds Githubsida för Linux.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på bokens titel: Postcapitalism – A guide to our future. För jag tycker att de politiska förslag som Mason lämnar när han ska vara konkret är helt vanlig såsse-keynesianism: förstatliga naturliga monopol, se till att folk har en skälig levnadsstandard, stimulera nytänkade bland företag. Så klart inte några dåliga saker, men inte så himla nytt och fräscht heller (Greider verkar peppad dock, bara Ehrenberg som behövs för att gubbhyllan ska vara full). Och vad är egentligen Postkapitalismen? Mason menar att den kan ta många former, men en sådan beskriver han så här:

We’ll know it’s happened if a large number of goods become cheap or free, but people go on producing them irrespective of market forces. We’ll know it’s underway once the blurred relationship between work and leisure, and between hours and wages, become institutionalized.

Den här grejen med att sudda ut uppdelningen mellan arbets- och fritid är något som Mason verkar riktigt sugen på. Han får något vått i blicken när han beskriver det moderna startupkontoret med dess biljardbord, gratis läskmaskiner, pizzakartonger och folk som sover över på jobbet. Själv får jag total ångest av den bilden, inte minst för att alla som kan något om den vedervärdiga startup/tech-kulturen vet att alla så kallade ”perks” bara är ett sätt att få folk att vara lojala med företaget och jobba gratis övertid.

CZO9Z55WYAEAwSy

Slutligen: jag är förstås enig med Mason om att vi lever i en svår tid för kapitalet, att det finns problem med värdeskapande som har massor av orsaker. Men jag tror inte att övergången från vår nuvarande produktionsordning till en annan, postkapitalistisk om en så vill, är så enkel. Det jag saknar i hans berättelse är nog mer maktanalys och aktörsskap. Visst pratar han sig varm om den universella, nätverkande, mänskligheten och att dagens IT-lagstiftning (kring upphovsrätt mm) krockar med deras (vårat?) varande i världen. Men det tycks lite saknas en motpart. Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte? Eller om vi vänder på frågan: vilket intresse har fossilindustrin, IT-industrin, tillverkningsindustrin och andra jättar av att försvinna? Jag gissar att svaret på den frågan är: inget alls. Och då är vi tillbaka i det gamla tråkiga spåret, nämligen att det behövs klasskamp, nätverkande mänsklighet, sociala rörelser – eller vad fan en nu vill kalla det för – som trots motstånd kraftigare än 140-tecken organiserar sig för att krossa och överskrida det nuvarande samhället.

Så klimatmaxar du 2016: tio ”osmarta” tips du som progressiv inte kan leva utan

  1. 2016 är av FN utropat till bönornas år: ät mer av dom. Precis som att bönor kan vara lite svårsmälta för den ovane så kan tunga böcker verka jobbiga. Låt dig inte avskräckas av det och läs Andreas Malms Fossil Capital.
  2. Sluta streama HD-video från internet till dumburken, för din och klimatets skull. Lägg den tiden du får över på att bygga ut ett ”lågteknologiskt” nätverk istället för att sitta på twitter…
  3. Utgå inte ifrån att närhet i tid per definition gör något som lite grand frångår systemets logik till det mest radikala. Är fildelning mer klimatsmart än copy-party’s?
  4. Genomskåda teknikens dolda disciplinering, fråga dig alltid varför en viss teknologi utvecklas och i vems intresse. Var kolet billigare och bättre än vattenkraften i Englands bomullsindustri eller var det främst en disciplineringsteknik?
  5. Ifrågasätt alltid den linjära utvecklingstanken, utgå ifrån att dom ljuger.
  6. Tänk inte ens tanken att lämna miljöpolitiken till ”folk som är intresserade av miljön.” Bli en av dem, du har något de saknar: en förståelse av kapitalets rörelselagar.
  7. Ta lärdom från Blekingegadeligan. Både snyltarstatsteorin och studiemotivationen behöver sin samtida motsvarighet.
  8. Tro inte på smart teknik. Tro inte på den oavsett om den propageras för av överbetalda douchebags från silicon valley eller intellektuella som aldrig skrivit en rad kod.
  9. Förra året var myllans år. Gräv ner dina matrester i jorden och låt dem bilda ny näring. När du gjort det så gräv ner dig i Alf Hornborgs tänkande för att förstå varför konstgödsel inte kan fungera.
  10. Låt dig inte nedslås av känslan att det av någon slags nödvändighet måste gå åt helvete. Inspireras istället av Brad Werner som i sin forskning konstaterat att alla nuvarande trender och krafter pekar på att vi är fucked… sa jag alla krafter? Nej, glöm aldrig motståndets kraft, som Werner uttrycker det: environmental direct action, resistance taken from outside the dominant culture, as in protests, blockades and sabotage by Indigenous peoples, workers, anarchists and other activist groups. Such mass uprisings of people—along the lines of the abolition movement and the civil rights movement—represent the likeliest source of “friction” to slow down an economic machine that is careening out of control. This is clear from history, which tells us that past social movements have “had tremendous influence on … how the dominant culture evolved.” 

Så klart inspirerad av:

20 tips till progressiva 2016

Vi läste Mattias Svenssons bok Miljöpolitik för moderater i bokcirkeln, tänkte först att det kunde vart kul material för en trollsågning men den är för ointressant för det. Dock var det en sak som jag tänkte på efteråt (har slängt boken så exakt citat har jag inte) och det är när Svensson diskuterar rekyleffekten (Jevons paradox) och använder t.ex. ekologisk mat som ett argument emot att den inte skulle stämma. Väldigt kortfattat är rekyleffekten helt enkelt att ”teknikutveckling” gör att det blir billigare att köpa/göra något så då gör/köper folk det mer. Något som dock kanske inte skulle ske med ekologisk mat för en köper inte mer mat än en behöver. Typ. Exemplet är inte helt klockrent tycker jag.

Men det ligger väl någon slags rimlighet i det hela, i alla fall förutsatt att den ekologiska maten är dyrare och det ekologiska jordbruket mindre effektivt. Men om priset på ekologisk mat sjunker så frigörs det förstås köpkraft som kan användas för att konsumera någon annanstans. Det blir en jobbig paradox om en tänker att ekologisk mat är en viktig miljöfråga och därför vill att priset på den ska sjunka så att den tar en större marknadsandel. Jag tänker mig att det bästa sättet att få ut en riktigt bra miljöeffekt ur ekologisk mat är att förbjuda konventionell industriodling, se till att hålla nere produktiviteten i den ekologiska odlingen och att få folk att köpa alldeles för mycket ekologisk mat (som bara går rakt ner i komposten) så att de inte har råd att spendera sina pengar på något annat. :P

Hållbar stadsutveckling

Att hållbarhet kan användas som argument för eller emot i princip vad som helst är inte direkt någon nyhet, inte heller att det ofta är ett centralt – om än extremt luddigt – begrepp inom stadsutveckling. Det senaste i en lång rad av exempel är de just nu aktuella renovräkningarna kring Valla torg som säljs in genom EU-projektet GrowSmarter som har som officiell målsättning att:

städer med hjälp av smarta miljötekniklösningar kan skapa fler jobb och växa, samtidigt som de blir mer energieffektiva, lättframkomliga och attraktiva för invånarna.

Kudos till EU som lyckas med att få in även det totalt intetsägande begreppet ”smart” i sin ”hållbarhetssatsning”, vem älskar inte kaka-på-kaka? Att använda hållbarhet som ett slagträ för att kunna genomföra förändringar i staden som höjer hyror och tvingar bort vissa subjekt och klasser är en process som kallas för environmental gentrification, kanske typ ”hållbar gentrifiering” på svenska. Den kanadensiska forskaren Leslie Kern beskriver i artikeln From toxic wreck to crunchy chic: environmental gentrification through the body hållbar gentrifiering som:

a process in which “environmental improvements result in the displacement of working-class residents as cleanup and reuse of undesirable land uses make a neighbourhood more attractive and drive up real estate prices”

Det jag tycker var intressant med Kerns artikel var främst hennes beskrivning av hur vissa kroppar ”smittas” av den ohållbara miljön som de lever i och hur hållbarhetssatsningarna lika mycket blir ett sätt att ren(s)a upp bland stadens fysiska miljöer såväl som bland dess smutsiga invånare. Kern skriver:

The homeless, the poor, racialized minorities, those with disabilities or mental illnesses, sexual minorities, and sex workers have all been targeted for removal by revitalization campaigns. Their bodies are viewed as “symbolically afflicted” with various kinds of illnesses and, thus, as polluting.

Att använda bostadsbyggande och stadsutveckling för att kontrollera och stöpa om vissa subjekt och kulturer är knappast något nytt fenomen, redan socialfascisten Gunnar Myrdal och hans kamrater inom Socialdemokratin använde på 30-talet den Bostadssociala utredningen som ett sätt att disciplinera arbetarklassen med målet att bygga bort den levnadsform som var förhärskande och ersätta den med en där kärnfamilj och individualism stod i fokus. Idag ser vi hur kommunen ska lära ut till invånarna (de som nu har råd att bo kvar) vid Valla torg hur de kan använda ”olika lösningar som bidrar till en hållbar livsstil”, trots att det som Karin Bradley visat i boken Just Environments knappast är de boende i miljonprogrammens flerbostadshus som är de som behöver lära sig om hållbara livsstilar. Bradley beskriver hur:

the strategies for urban sustainability are underpinned by middle-class norms, entailing processes of (self-)disciplining and normalisation of the Other into well-behaving citizens.

Än tydligare blir denna disciplinering i Högdalen när VD:n för CityCon, skumraskföretaget som äger centrum, uttalar sig om Högdalen:

Jag parkerade bilen här runt hörnan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Det var smutsigt, skitigt, trasigt, och jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag bara inte. Aldrig mer. Vi hade några interna duster men har sen jobbat väldigt hårt […] för att lyfta Högdalen.

Kern menar att vi måste se hur hållbarhetsdiskursen verkar både på staden och på de kroppar som bebor den, och drar paralleller mellan den uppfräschning som görs av offentliga miljöer, de hållbarhetssatsningar som görs på gamla fastigheter och det stöd till näringsidkare som verkar inom områden som verkar i gränslandet mellan hållbara städer och hållbara kroppar. Återvinning, hållbarhet, detox, cleansing, raw-foodrestauranger… de bildar ett mönster, en hållbarhetsdialektik mellan staden och kroppen.

This body-centred solution to environmental cleanup may also tap into peoples’ desire to construct not just a healthy identity, but also a socially and environmentally conscious identity.

Hållbara Hökarängen, Smart-up Bagarmossen, GrowSmarter Valla torg. Alla är de sätt att, med gentrifierarens språkbruk, revitalisera staden genom att byta ut subjekt – oavsett om det görs genom disciplinering eller tvångsförflyttning – för att skapa hållbara profitnivåer och subjekt som inte stör. Målet med den hållbara utvecklingen är att uppnå ett idealt läge – ett status quo – där vårt nuvarande skitsamhälle kan fortsätta att pågå i all oändlighet.