Both in and out of work one becomes a slave to one´s own introjected boss, accepting even the most tenous or unsuitable scraps of work, fulfilling one´s duties of self-selling and availability, shopping at supermarket chains with unhealthy food and unhealthier employment practices and buying cheap Made In China goods. This suffocating indebtedness (along with the fear of terrorism) is the closest the UK population comes to having a collective identity.

Ivor Southwood återkommer ständigt till rädslan. Non-Stop Inertia genomsyras av rädsla, författaren är märkt av arbetslivet och den kultur av rädsla som sprider sig där, den vidriga plötslighet med vilket allt kan ryckas upp från sina rötter. Att ständigt vara på vakt, ständigt på jakt, fast i den frenetiska inaktivitet som Southwood kallar för non-stop inertia. Mark Fisher är i boken Capitalist Realism inne lite på samma spår, han diskuterar där hur samtidens kombination av rädsla och vad han kallar för reflexiv impotens – vetskapen om att saker är skit, men känslan av att det inte går att göra något åt det – skapar en flodvåg av depressioner:

In Britain, depression is now the condition that is most treated by the NHS. In his book The Selfish Capitalist, Oliver James has convincingly posited a correlation between rising rates of mental distress and the neoliberal mode of capitalism … instead of accepting the vast privatization of stress that has taken place over the last thirty years, we need to ask: how has it become acceptable that so many people, and especially so many young people, are ill?

Likt Southwood så pekar Fisher på själva, hur ska vi uttrycka det, samtidigheten, själva besattheten av endast just här och just nu i våra dagliga liv. Vetskapen om att det finns något annat än här och nu samt insikten om att det inte är någon idé att planera för det eftersom allt är i rörelse och i stor utsträckning utanför ens egen kontroll, leder inte bara till att kortsiktigheten ständigt vinner över alla andra perspektiv, utan även till att vi måste leva med ångesten över vad vi (inte) gör med framtiden.

Men det är inte bara på arbetsmarknaden som kapitalets rörelselagar och kapitalisternas profitjakt resulterar i en kultur av rädsla, även det där vi ofta kallar för ”kultur” är fast i en rädslans spiral. En rädsla för det nya, det oväntade, det som ingen föreställt sig, för i dessa kvaliteter ligger inneboende en osäkerhet om ifall de kommer att bli populära, om någon kommer att bry sig om dem, en rädsla för att ens investering inte kommer att generera profit. Det menar i alla fall Fisher, och alla som under åren suckat åt biotablåns ständiga återupprepningar (för att ta ett ofta diskuterat exempel) känner nog igen sig när han beskriver hur

the reason that focus groups and capitalist feedback systems fail, even when they generate commodities that are immensly popular, is that people do not know what they want. This is not only because people´s desire is already present but concealed from them. Rather, the most powerful forms of desire are precisely cravings for the strange, the unexpected, the weird. … It is another irony that capitalism´s “society of risk” is much less likely to take this kind of risk than was the supposedly stodgy, centralized culture of the postwar social consensus.

Fisher menar att rädslans, profitens och konformismens hegemoniska tråkkultur inte alls är något konstigt, snarare tvärtom. I ett ”risksamhälle” där offentligheten och medborgarna har ersatts av marknaden och konsumenterna saknas det helt enkelt incitament för någon att ta fler risker än de risker de redan tvingas leva med i sin vardag.

The effect of permanent structural instability, the “cancellation of the long term”, is invariably stagnation and conservatism, not innovation. This is not a paradox. … the affects that predominate in late capitalism are fear and cynicism. These emotions do not inspire bold thinking or entrepreneurial leaps, they breed conformity and the cult of the minimal variation.