Arbetsbok hade ett kul inlägg på temat sex i sovstaden för ett tag sedan (konstigt nog kan jag inte hitta det, vare sig på bloggen eller på google), kom att tänka på det när jag läste essän Seinfeld Syndrome i The Psychic Soviet.

Following Seinfelds appearance on network television, urban centers across the country were stunningly ”revitalized”: property values soared, chain stores invested and the bourgeoisie scrambled to infest the broken metropoli they had previously shunned. […] Seinfeld was designed expressly to rehabilitate the blighted american city, not only as a place desirable for white people to live, but as an amoral upper-class playground, where no one need act responsibly or nicely – an anti-community.

I Seinfeld så marknadsförs staden som ett ställe där sexet finns överallt och är i ständig förändring tack vare den närmast oändliga strömmen av människor i staden. ”Det urbana myllret”. Seinfeld är väl så roligt mycket för att karaktärerna beter sig fruktansvärt mot sina medmänniskor, ett beteende som vore omöjligt i de förortsmiljöer där tidigare sitcoms ofta utspelade sig. Endast i stadens anonymitet kan en fullvuxen människa komma undan med att bete sig som ett svin. Och så var det ju det här med att det inte handlar om någonting, postmodernt och senkapitalistiskt så det skriker om det, om det nu hade varit sant, för individualismen och egenintresset är ändå ett ganska tydligt och återkommande tema i serien.

Seinfeld följdes av Vänner, gäsp, och sedan Sex and the City, serien som fullbordade vad Seinfeld påbörjat. Här var det inte bara myten om staden som var i fokus, mycket krut lades även på att klanka ner på förorten. Vem minns inte avsnittet när gänget åker ut på babyshower hos sin föredetta vän i förorten, hemskt är det, eller som Carrie uttryckte det:

You don’t have to lose yourself to have a kid. I know plenty of cool, hip mothers who live in the City and who still have great careers and stuff.

Svenonius, författaren till The Psychic Soviet, menar att ”revitaliseringen” av amerikanska urbana miljöer måste förstås som en planerad attack på staden, planerad av den styrande klassen och genomförd av deras lakejer i villaförorterna. När den vita medelklassens halvfabrikat till livsstil flyttade in från förorterna förlorade städerna sin diversitet och blev ett med sina nya ägare.

The colonial arrogance of the suburban bourgeoisie was in fact indistinct from other imperialists through history: the Starbucks they constructed on every corner were echoes of the cricket fields the English had once smeared across Burma.

Staden sågs länge som fientligt territorium bland den styrande klassen, men Napoleon hade en annan idé om staden och lät Baron Haussmann riva stora delar av Paris och ersätta trånga, vindlande, gränder med stora boulevarder. Allt för att militären och polisen lättare skulle kunna kontrollera staden och dess befolkning: arbetarklassen. Detta blev ett föredöme för stadsplaneringen efter det, men folk fortsatte bråka, kravalla och göra uppror, så när bilens genomslag gjorde det möjligt att fly staden så gjorde den vita medelklassen det. I och med Sovjets fall och industrins utlokalisering till låglöneländer så minskade rädslan för arbetarklassen, samtidigt så började Larry David och Jerry Seinfeld att skriva på piloten till Seinfeld.

Though it was promoted as a sitcom, Seinfeld was really a commercial designed to promote the city as the rightful home for the elite. The city was reborn as the super mall, its allure augmented by its storied history, born of the diversity which would be abolished. Cheap white labor, in the form of aspiring artists, could be lured via this history, mythologized in books which marketed the city through the very idiosyncratic or marginal character its advertisers had helped to systematically exterminate.
The city’s new privileged inhabitants would wear their city’s outlaw image as a badge of honor and even venerate it with fervor, fiercely proud of a history they had never experienced, let alone contributed to.