I veckan så införde Seattle inkomstbaserad prissättning i kollektivtrafiken. Detta innebär att alla som tjänar max 200% av den federalt reglerade ”fattigdomsnivån” kan åka kollektivt till ett reducerat pris. Enligt New York Times så följs projektet ”med spänning” av andra städer i USA. Målet med projektet är att se till att de personer som brygger kaffe och städar kontor åt de rika IT-arbetarna i Seattle ska ha möjlighet att ta sig till jobbet eftersom de inte har råd att bo i centrala Seattle. Detta sjuka problem är Seattle inte ensamma om att behöva lösa, utan det är snarare något som börjar bli mer regel än undantag bland ”boomande” städer. Det är så dyrt att bo i dem vilket leder att de fattiga trängs längre och längre ut vilket till slut innebär att det blir problem att hitta arbetskraft för alla skitjobb som behövs göras. Det är som om gentrifieringsprocessen sätter krokben för sig själv. Staden delas upp i två läger:

people doing really well, and people making espresso for people who are doing really well

Det är ju inget fel med inkomstbaserade priser generellt, snarare tvärtom. Problemet är när det görs på detta sätt. Istället för att göra priserna helt inkomstbaserade, dvs. finansiera kostnaden via en progressiv inkomstskatt, så görs det halvhjärtat vilket dels leder till tröskeleffekter där en helt plötsligt kan behöva börja betala fullt pris för kollektivtrafiken om en lyckas höja sin lön och dels leder till uppbyggandet av en enorm byråkratisk apparat för att reglera och dela ut dessa ”bidrag”:

A countywide system of more than 40 health clinics, food banks, community colleges and other sites run by nonprofit groups was put together to enroll residents in health insurance, and those partners were re-enlisted in the last few weeks to start registering people for ORCA Lift.