otroligt bra för att vara så dåligt faktiskt

En kommentar på det numera icke-existerande bandet Människor utan gränsers (MUG) Last.fm-sida kanske sammanfattar dom bättre än något annat.

Jag hörde MUG första gången i slutet av 2008 när de släppte låten Slå tillbaka tillsammans med Planka.nu. Min spontana reaktion var inte direkt positiv, för att uttrycka sig milt. :) Trots att jag inte lyssnade på låten mer än en eller två gånger och inte gillade den alls så stannade de uppenbarligen kvar i mig, för något år senare så träffade jag ett gäng på någon efterfest som var stora MUG-fans och hamnade i en diskussion med dom kring MUG:s eventuella förtjänster. Trots att jag inte heller då var särskilt förtjust i MUG så stannade de uppenbarligen fortfarande kvar i mig, för något år efter den festen så ägnade jag en vecka i Prag åt att dricka öl på kontoret och lyssna på MUG. Men inte heller då gillade jag dom, tror det var något utslag av ironi, eller något annat sjukt. Trots det så stannade de återigen kvar i mig, och i vintras så började jag helt plötsligt lyssna på dom och insåg ganska snabbt att de är/var ett av de bättre svenska punkbanden, som en perfekt blandning av BD och Ebba.

Det hela kom som en chock, men ganska snart så blev de en naturlig del av mina tunnelbaneresor, framförallt de resorna som startade med några folle i Rågsved och var på väg till någonting i stan. Som det brukar bli så blev jag hyfsat besatt av dem och körde de få låtar som gick att hitta på Youtube och Myspace på repeat, tills jag en dag i våras åkte till gbgftw och insåg att en vän där hade en kompis vars brorsa var bekant med basisten. Oerhört stort! Jag blev knäsvag, ett av mina största jag-mötte-lassie-ögonblick!

Nåväl, via min väns kompis brorsa fick så basisten, Cesar, reda på det hela och jag fick ett fantastiskt gulligt och fint brev från honom. Efter det har jag fortsatt lyssna och försökt hitta mer info på interwebs, något som varit väldigt svårt, så jag bestämde mig för att skicka över några frågor till Cesar:

Hur och när startade MUG? Kände ni varandra sen innan?
Mug var från början en skunk-sida där alla möjliga människor från gbg-svängen var representerade. människor utan gränser, helt enkelt. jag fyllde 18 och började gå på skivbolaget luxurys popfester och kom in i svängen typ. lägenheten på burgrevegatan var navet, tex går den att ses i musikvideon till ”och alla platserna” av almedal, gbg-svängens egna nationalsång.
i och med en endagarsfestival på kulturhuset underjorden (mugs hemmaarena) arrangerad av luxury-rasmus, som jonerik på den tiden var inneboende hos, bestämdes det att vi skulle repa ihop några låtar för att bredda på line upen. rasmus gillade aldrig mug, eller den musik han hade hört jonerik göra på sitt rum i lägenheten. men de var ju vänner och hade bolaget e du go eller tillsammans, så han lät oss spela. jonerik var klar med vad vi skulle göra och att han ville kalla det, från början provisoriska bandet, för människor utan gränser, medan jag inte tog detta uppdrag på allvar överhuvudtaget. jag skojade om att vi skulle kalla oss shoreliners och bara göra olika versioner av shoreline, men det visade sig att jonerik iallafall hade gjort ett par låtar så det blev som han ville. vi hörde av oss till en gammal bekant till jonerik som kunde spela trummor. tror vi repade några gånger någon vecka innan spelningen i joneriks föräldrars källare, sedemera mugs replokal och studio. spelningen lät för jävligt, men bla boat club, samtidigt som, my darling you och almedal spelade samma kväll så det var ändå en väldigt trevlig kväll. arnar sa att han gillade våran my favourite-cover på working class jacket, men det sa han nog bara för att bara snäll.

Hur var responsen på när ni började spela? Personligen så tog det mig väldigt lång tid från första gången jag hörde er till att jag förstod er storhet, tror du det var fler som kände så?
Det var ett litet tag där människor ute alltid ville snacka mug när de träffade en, och det hände till och med att okända människor kunde komma fram och prata med en på grund av mug. vi fick ganska snabbt en liten klick som alltid kom på alla spelningar och så hade vi väl en ganska stor umgängeskrets då också. men det är väl absolut så som du säger att det tog ganska lång tid för också mig själv att förstå att det faktiskt var ett ganska speciellt band. lite för outvecklat bara. jonerik sög ju på att göra ljudbilder och jag kunde varken spela instrument, sjunga eller använda mig av datorer. därför blev det kanske inte så mycket gjort. vi satt mest och drack öl eller te och plinkade. sen visade jonerik upp något och så sa jag att det lät kass och att han borde ändra det ena och det andra och sen spelade vi någon låt och sen blev vi fulla och gick ut på stan.

Vilken musik var ni inspirerade av?
Jag tror att vi trodde att vi var mer punk än vad vi va. jag sa alltid att det var ett punkband, men det var det ju verkligen inte. men vi kom från den bakgrunden. som att man alltid beskriver sig som punkare för att man lyssnade på clash en gång när man var 15 typ, fast man numera satt hemma och lyssnade på typ enya. han hade ju en grimeklubb där ett tag och var en så kallad allätare, medan jag lyssnade mest på television personalities, dorotea och annan sån tweepop, några år för sent. har aldrig orkat bry mig om ny musik, men vi var väl lite inspirerade av belle och sebastian eller nåt i alla fall. vi gjorde någon blood hound gang cover också som jag tror är borta nu, och sen bygger ju tjejer som aldrig dör på ghetto superstar med pras och odb. popmusik, gyllene tider, wu-tang och gbg-punk var väl det vi hade gemensamt i allafall. eller vi tyckte om sånt som var gött. happy hardcore i bilen påväg till havet var ju en klassiker.

Jag får en känsla, baserat på var ni spelade + en del låtar att ni också var politiskt aktiva, det är väl mycket det, alltså de texterna, som, i kombination med den avslappnade inställningen till takt och produktion, som får mig att anse att MUG är ett av de bästa punkbanden vi haft i Sverige, samtidigt som ni ju de facto spelar en ganska klassisk göteborgspop i mångt och mycket. Var just denna kombination ett medvetet val? Fanns det fler band likt er, eller kände ni er aparta i både punk- och indiescenen?
Ibland tycker jag att band ska ta ställning, men oftast tycker jag att musik ska få stå för sig själv. men politik är ju sånt som alla går och tänker på och sånt vi snackade mycket om. mug var väl ett ganska politiskt band om man kan säga så. oftast ville vi väl säga något med låtarna. det tyckte jag passade bra. vi var rätt opretentiösa och var ju aldrig inne i branschen heller. det är ju väldigt sunt att inte lägga kraft och energi på att bry sig om vad andra tänker om en, även om man så klart alltid försöka göra en utifrån omständigheterna någorlunda lyssningsbar spelning, men politiskt aktiva var vi aldrig. vi hängde kanske lite med ockupanter och syndikalister och var väl intresserade av de tankebanorna. men hur vi lät och sjöng om eller hur folk såg på oss har aldrig vart något vi har snackat om.
my darling you gjorde ju några politiska skivor där omkring också, och vi hade en tanke om att ta efter deras idé med att bara släppa ep´s med några få låtar per skiva som passar ihop tema, eller ljudmässigt. de kan ju verkligen stå med som inspiration också. ett perfekt band på alla sätt, men man lyssnar aldrig mer än en gång per skiva. det behövs inte. de är som lagboken.

Varför sjunger ni så mycket om att åka blades? :D
Inlines är gött. har inte åkt sedan de flyttade från burgrevegatan. då hade vi ett lager med blades där som det bara var att ta och ge sig ut på stan. det var ett smidigt och roligt sätt att ta sig runt. både i stan och inne i lägenheten.
sedan höll vi på med en streethockeymatch på burgrevegatans gård. jag och sällfejohan mot jonerik och säffle. tror jonerik och säffle vände och att det står 2-2 nu med en period kvar. jonerik lärde sig åka blades där i slutet och de tog igen några poäng. det gick riktigt vilt till, men den matchen lär aldrig spelas klart.

Vad var det som gjorde att ni slutade?
Det är privat varför vi slutade. det var mycket som hade gått utför och sen slutade vi umgås väldigt tvärt. det saknades mycket när jonerik försvann ur mitt liv. vi har setts någon gång och det var kul, men vi har aldrig riktigt pratat ut om allt. det är väl lite passerat nu, men maja, som spelade trummor i slutet, var sugen på att återförenas sa hon senast jag träffade henne iallafall. men vi får ta det för var det var. det var väldigt fint och roligt och det är det jag har med mig. vi är äldre nu som tur är.

Några särskilt fina konsertminnen? Själv tycker jag att er konsert mot Way out west låter riktigt fin, men jag såg er ju aldrig. :(
Varenda spelning var kaos. det gick alltid lång tid mellan spelningarna och vi repade alltid för lite. spelade alltid fel, och glömde av i vilken ordning låtarna skulle spelas i osv. så varje gång var ett äventyr, helt beroende på förutsättningarna. men jag antar att spelningen på henriksberg var den bästa rent tekniskt. men på starsan där under första way out west var nog den roligaste, för vi hade gjort ett så jävla fint intro och outro. riktigt välplanerad spelning, men sen blir det ju alltid så röjigt och kaosigt, så vårat engagemang inför livespelningarna märktes nog aldrig ändå. det minns jag att jag tyckte var problematiskt. allt jävla stök gjorde att låtarna och konserten tappade sitt fokus. kanske lika bra det eftersom vi var väldigt dåliga. men en gång på underjorden gjorde vi en lite längre, och lungnare spelning med en egenregiserad film till varje låt som spelades på en projektor bakom scen. det måste var ganska fint i alla fall. åtmonstonne välplanerat. fast jag spelade nog fel där också. blev alltid så jävla full och då får man hybrism. man ska aldrig dricka öl och spela musik samtidigt, i allafall inte så någon hör det. man ska sitta i en källare på hisingen bland massa bröte och ha det gött.