Det är inte allt för ofta jag går i bokhandlar, men relativt ofta när jag gör det så blir jag tvungen att köpa en bok bara för att den har ett episkt omslag. Resultatet av detta varierar rätt kraftigt, skaffade den tråkiga The Communist Horizon för ett tag sedan, och det var ändå värt enbart för omslaget. För några veckor sedan hamnade jag på en fin bokhandel och ramlade över boken The Psychic Soviet, omslaget på den är så fantastiskt så det inte finns några gränser, det var precis så här jag drömde om att Trafikmaktordningen skulle se ut, men tids- och kostnadsaspekter satte käppar i hjulet för planerna på att ha ett omslag i tjock plast.

Till skillnad från den sömniga kommunistboken från Verso så var denna bok helt fantastiskt underhållande: lättläst, fyndig, poppig och sinnesutvidgande. Jag bävar verkligen inför att försöka läsa om den, eftersom den lästes i ett tillstånd av både öl och abnorm tillfredsställelse med livet så är jag rädd för att den kanske egentligen inte är så särskilt bra. Men: en sak är i alla fall säker, oavsett om boken egentligen är bra eller inte, så innehåller den en hel rad av halsbrytande spekulationer. Spekulationer på den där nivån, ni vet, när det inte längre spelar någon roll om det som skrivs har bäring eller ej, för att det är så himla roligt att läsa det. :)

The Psychic Soviet består av ett antal rätt korta texter, i The Bloody Latte beskriver författaren, Ian Svenonius, hur

The drinks at this juncture in American history are indisputably coffee from Starbucks and the vodka of Absolut. The popularity of these drinks stems from their value as symbolic war booty from recent conquests. A culture’s adopted beverage represent the blood of their vanquished foe.

Lukten av kaffe påminner om röken från ruinerna av Sandinisternas sjukhus, sönderbombade av Contras. Den iskalla vodkan om segern över ryssen och historiens slut. De unga engelsmännens minskade intresse för té hänger samman med imperiets nedgång och de dränker sina sorger i den öl som påminner dem om andra världskriget. Italien gick in i en espressopsykos samtidigt som Mussolini invaderade Etiopien och jänkarna gick över från joe till java som mest populära smeknamn för kaffe samtidigt som USA hjälpte diktatorn Suharto till makten i Indonesien.

På detta sätt fortsätter boken, genom en diss av punken som kristen kapitalism via Dylans elektrifiering som det mest väntade som någonsin kunde ha hänt till konstaterandet att det var Alan Greenspan som – genom sin lånepolitik och dess påverkan på fastighetsmarknaden (populärt med cityboende = sura grannar = inga trummor i musiken) – låg bakom såväl electroscenen som folk-revivalen under tidigt 2000-tal. Det är mycket musik, en del stadsplanering, mycket popkultur och en del historialektioner. Det finns åtminstone en av essäerna som är värd att ta mer på ”allvar” och som jag får be att återkomma till framöver.