Det är väldigt lätt att se förtryckande strukturer och sunkiga åsikter, så länge de hände för så pass länge sedan att det inte betyder någonting att uppmärksamma dem idag. Precis som det är väldigt enkelt att hysa ganska starka och/eller radikala politiska åsikter om skeenden som pågår på behagligt avstånd, gränsen för det avståndet brukar vara där det är så pass långt borta att det inte faktiskt betyder någonting att ha en åsikt om det som händer.

Detta var något som förföljde mig i läsningen av Håkan Thörns tegelsten Stad i rörelse, en bok som nästan förtjänar sitt omfång. Även om jag utan problem hade skurit bort ett antal sidor så lyckades den ändå vara något av en sidvändare och fylld med massor av olika intressanta ingångspunkter till frågan om staden. Thörn använder Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn som fallstudier för att teckna en bredare bild av bostadspolitikens förändringar under 1900-talet: från social ingenjörskonst till liberal stadsstyrning. Det mest givande med boken är hur Thörn på ett väldigt pedagogiskt sätt visar att det som skiljer dessa två sätt att styra staden på inte är hur mycket de lägger sig i människors liv och vardag eller hur totalitära de är, utan enbart på vilka sätt de gör detta. En argumentation som på ett förnämligt sätt drar ner byxorna på all vulgär kritik mot den sociala ingenjörskonsten och dess bostadspolitik. Inte för att detta inte förtjänar kritik, tvärtom, utan för att den kritiken blir totalt uddlös om den inte också försöker förstå samtiden och den bostadspolitik som vi har idag.

Bostadspolitik, ett ord som kanske allt för snävt har kommit att bli synonymt med hyresregleringar, rot- och ränteavdrag, utförsäljningar och bruksvärdeshyror. Alla dessa komponenter spelar en viktig roll i bostadspolitiken, men de är på ett sätt bara medel för att uppnå bostadspolitikens huvudsakliga mål: att skapa en viss typ av subjekt.

År 1932 genomförde Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhren en utredning av bostadssituationen i Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, som lade grunden för Bostadssociala utredningen vilken blev en viktig utgångspunkt för de kommande deceniernas bostadspolitik och “totalsaneringar”

Myrdal och Åhrens utredning hävdade att ett moraliskt förfall rådde i arbetarklassstadsdelarnas trångbodda lägenheter och den sociala ingenjörskonsten lanserades som ett sätt att disciplinera arbetarklassen.

Socialdemokratiska partiets medelklassdominerade ledarskikt, med makarna Myrdal och arkitekter som Åhren i spetsen, lanserade en politik som “byggde bort” en livsform som var förhärskande inom arbetarklassen – till förmån för en bostadsform utformad för kärnfamilj och individualism.

Myrdal och Åhren konstaterar att:

större delen av trångboddheten i Göteborg icke är ett resultat av ekonomiskt nödtvång utan står i samband med från sociala synpunkter otillfredsställande bostads- hem- och familjevanor

Problemet för folk var alltså inte trångboddheten, den var i många fall kanske till och med självvald, men för staten och socialdemokratin var detta ett problem och de konstaterade därför att en för bostadspolitiken central fråga är den moraliska, den disciplinära. Att bygga nya hus är bara ett första steg för att i förlängningen bygga nya människor. Människor som, enligt Myrdal, ska “uppfostras till en från deras egen synpunkt riktigt inställd bostadsefterfrågan”.

Här bygger vi för framtidens söderortsbor!

Affischen från ett av de nybyggda bostadsrättshusen stirrar en i ansiktet när en kliver av tuben i Högdalen. Här bygger vi för framtidens söderortsbor.

Mitt första besök här i Högdalen som CityCons VD skedde för ett år sedan, jag parkerade bilen här tvärs över gatan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Gick ytterligare några meter och stötte på ganska många missbrukare, det var smutsigt, skitigt, trasigt så jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag inte. Vi har sen jobbat väldigt hårt för att lyfta Högdalen.

Modernismens bostadspolitik handlade om att omskapa subjektiviteter, att mala ner den kultur som fanns i innerstädernas fattigare delar och ersätta den med ett levnadssätt modellerat efter den borgerliga kärnfamiljen. I sin iver att disciplinera arbetarklassen i allmänhet och sina gräsrötter i synnerhet var Socialdemokratin ledande i detta projekt. Idag är situationen något annorlunda, modernismen och dess miljonprogram är väl något av det mest bespottade som vi har. Kritiken tar sig ofta uttryck i en besatthet av affärer i botten, mindre grönytor och blandade trafiklösningar. Men kritiken i sig är ganska ointressant, det intressanta är vad den legitimerar: nämligen den liberala stadspolitik som är totalt dominerande.

Stadsrenässansen eller “stadsförnyelsen” har på 2000-talet ofta fungerat som ett slags ideologisk legitimering av den liberala stadsstyrningen. […] Stadsrenässansens idéer plockades under 1980-talet upp av stadsplaneringens etablerade institutioner och aktörer, vilket i sin tur banade vägen för dess införlivande med den liberala stadsstyrningen.

Där den modernistiska ingenjörskonsten försökte disciplinera oss till att bli goda och skötsamma (med)borgare så är den liberala stadsstyrningen ute efter att disciplinera in oss i rollen som goda konsumenter. Staden som konsumismens högborg. Den samtida staden byggs för att underlätta för cirkulation och ackumulation av kapital. Med batongen i ena handen och griffeltavlan i andra styrs staden för att både maximera och kontrollera cirkulationen. Här finns inte plats för missbrukare men väl för caféer, inte grönområden men ni kan väl mötes i gallerians mötesplats, inte ihopraffsade handskrivna skyltar men väl griffeltavlor och neonskyltar.

Den liberala staden kräver förutsägbarhet och styrning, den kräver likformighet och arbetar genom att släta ut skillnader och identiteter för att göra platser i staden läsbara, och i förlängningen säljbara. I senaste numret av Brand beskriver Maryam Fanni och Elof Hellström hur staden har arbetat med Hökarängen:

Projektet Hållbara Hökarängen har tagit fram ett skyltprogram och en manual till affärsverksamheterna, som beskriver och instruerar hur 50-talskänslan kan, och bör, genomföras. I skyltprogrammet är neon en viktig del av “50-talskänslan” och där sker också en fördrivning av handskriften. I skyltprogrammet går att läsa att gatupratare bör vara griffeltavlor med träram. I övrigt bör gatupratare undvikas. Det obestämbara och mångbottnade försvinner, också i betraktarens möte med platsen. Den enhetliga skyltningen innebär en otvetydighet som knappast inbjuder till medskapande, utan snarare blir ett bekräftande av en existerande ordning och av platsens skarpa uppdelningar mellan ett innanför och ett utanför. Det handlar om att stärka platsens läsbarhet, platsen ska ges en historia som skrivs uppifrån och ned då området blir till en vara att paketera och sälja.

Precis som den moderna bostadspolitiken ställdes inför paradoxen att de människor som var mål för ens förändringar inte var intresserade av dessa förändringar så är det långt mellan den stadssyn som legitimerar den liberala stadsstyrningen och den faktiska stad som byggs. Den antimodernistiska stadsrenässansen lever på sitt förakt mot det ”konformistiska och totalitära miljonprogramsbygget”, samtidigt som den bygger en stad som gör allt i sin makt för att utplåna platsspecifika identiteter och ersätta dem med glättiga slogans framtagna av reklambyråer. Den bygger en stad på prefabricerade element av själlösa skitdrömmar. Den bygger en totalitär, paranoid och konformistisk stad. Den river en stad, och bygger en ny.