Jag ser henom på tuben, vi utbyter blickar och säger hej. Inte mer än så. Samtidigt så mycket mer än så. Hen är, likt en själv, aktivist och jag har sett hen på något möte, demo eller aktion någonstans. Stegen blir lättare, tryggare, lugnare, jag har mött en människa. Och vi har sett varandra. Som människor. Som kamrater. Som så jag vill att alla möten ska vara, men som den här världen alltför ofta står i vägen för. Trots att det gått tio år sedan jag blev aktiv i den autonoma/utomparlamentariska/våldsbejakande vänstern så slås jag fortfarande ofta över hur starka känslor jag känner för så många människor som jag knappt ens vet vad dom heter. Vi har inte så mycket mer gemensamt än vår tro på att en annan värld är möjlig, och på att vi inte når dit genom denna ruttna världs institutioner.

Jag har en hel del bra ”vänner” från denna vänster, men framförallt tänker jag nu på alla er jag aldrig riktigt lärt känna. För som jag förstår det så är dagen före det nya året ett bra tillfälle att säga sådant som annars inte blir sagt.

Detta är en enkel kärleksförklaring till alla er. Alla ni som jag delat tidiga morgnar och sena nätter med. Alla ni som jag delat flygblad, rädsla, pepp, möten, förluster och vinster med. Ni är hjärtat i en hjärtlös värld, ni får mig att orka, ni får mig att tro, att hoppas, att känna. Låt oss bli fler, och låt åren gå, jag vill bli gammal med er. Ni är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel.

En dag som denna, ta er tid att stanna och känna!