Var på gentrifieringskonferens i #gbgftw (<3) för några veckor sedan, oerhört lyckat. Vi lär få tillfälle att komma tillbaka till föreläsningarna och föreläsarnas böcker och texter vid fler tillfällen, förhoppningsvis i lite mer officiell Planka.nu-klädsel också. Vi börjar med en kort sammanfattning bara och sparar det roligaste till ett blogg som får göras vid senare tillfälle. :D

För att sammanfatta konferensen på en mening så är: gentrifiering = displacement (lite osäker på hur det bäst ska översättas, för det används i betydelse av såväl tvångsförflyttning som förträngning). Svårare än så är det inte, samtidigt som det tål att upprepas igen: Gentrifiering handlar om att vissa människor tvångsförflyttas från ett område för att göra plats för andra människor, människor som anses viktigare. Alla föreläsarna på konferensen var dock eniga om att detta simpla faktum var något som tyvärr har gått stora delar av akademin över huvudet.

När vi talar om new urbanism, stadsomvandling, hållbara städer, stadsförnyelse, levande städer, mixade boendeformer och liknande så gör vi det för att dölja vad det egentligen handlar om. Gentrifiering. Displacement. För det finns idag inga svar på stadens problem och utmaningar som inte är gentrifiering. Bland stadsplanerare, politiker och byråkrater är staden idag detsamma som gentrifiering. Något som blir extra tydligt i diskursen om hållbara städer, där miljörörelsens idéer och krav vulgariserats till den grad att det enda som är kvar av hållbarheten är idén om en hållbar profitnivå! Här ser vi hur gentrifieringens olika aktörer genomkorsar och förstärker varandra: bostadskapitalets intresse av hållbara profitnivåer, politikernas intresse av den hållbara staden och medelklassens intresse av ett hållbart samvete.

Det är själva processen av gentrifiering som är den levande staden. Det är revitaliseringen av staden som är staden, och revitaliseringen bygger på idén att vissa människor är mer vitala än andra och att dessa vitala människor bör ersätta de icke-vitala. De vitala är så klart den köpstarka medelklassen samt deras (möjligtvis lite mindre köpstarka, men desto mer “kryddstarka”) lakejer och apologeter inom den kreativa klassen. (fuck den kreativa klassen, kreativ klasskamp ftw!)

Gentrifieringen är idag totalt integrerad i det urbana fältet och ett utmärkt exempel på hur stat och kapital samverkar för att skapa och upprätthålla nya sektorer för kapitalackumulation. För det är viktigt att komma ihåg: gentrifiering är en politisk process! Marknaden kan inte verka utan ett politiskt ramverk. Gentrifiering bestäms av politisk kamp. Med detta som utgångspunkt menade Neil Smith, en av talarna på konferensen, att gentrifieringen kan ses som ett prime moment för nyliberalismen: staten bereder väg för bostadskapitalet. De forcerade ombildningarna där offentligt ägda fastigheter säljs till underpris är ett närmast övertydligt exempel på detta, Boultbeegate ett annat. Denna strategi för ackumulation är vad David Harvey kallar för accumulation by dispossession, något han menar är utmärkande för nyliberalismen.

Neil Smith tycker att vi, för att förstå bostadskapitalets intresse i gentrifiering, bör följa kapitalflödena! Det finns nämligen ett räntegap som består av skillnaden mellan dagens jordränta och den potentiella jordränta som ett område kan få om det ”utvecklas”, gentrifiering är i grund och botten ett sätt att exploatera detta räntegap. Köp billigt, tvinga bort arbetarklassen och sälj dyrt. (Hörni Marxister, är det superdupervulgärt att skriva jordränta här ovan?? och isf, wtf ska jag skriva??)

Neil Smith påpekade också att det inte var någon slump att den senaste ekonomiska krisen utlöstes av en fastighetsbubbla eftersom fastighetssektorn är en väldigt stor del av många ekonomier: 15% i snitt inom EU-länderna och 29% i Kina (där urbaniseringen står för en större del av den ekonomiska aktiviteten än industrialiseringen, enligt Smith). Detta är självfallet en fantastiskt bra anledning (bland många) till varför vi måste förstå oss på och krossa bostadskapitalet.