I förra posten om gentrifiering nämndes i förbifarten att det råder viss osäkerhet kring hur displacement ska översättas. Jag skrev då att det var för att det används i betydelsen tvångsförflyttning så väl som i betydelsen förträngning. Låt oss dyka ned i detta! (Egentligen har jag inte jättemycket att säga om det hela, vill mest uppmärksamma Kirsteen Patons tunga spaning, måste läsa grejer hon skrivit!)

I förra posten var det bara gentrifiering som tvångsförflyttning som diskuterades, så denna gång rör vi oss mot förträngningen, som då ska förstås i dess ”psykologiska” bemärkelse, dvs hur gentrifiering leder till att vissa subjektiviter och kulturer förträngs, splittras och slås sönder, även om det kanske inte sker en fysisk tvångsförflyttning av människor.

Detta var vad Kirsteen Paton, forskare vid Glasgows Universitet, pratade om på gentrifieringskonferensen. Hon menade att vi inte bara kan se gentrifiering som explicit fysisk tvångsförflyttning av arbetarklassen, utan även måste se till de mer lågmälda effekterna. I de fall där gentrifieringen inte leder till fysisk displacement så sker ändå en form av displacement, vad Paton kallar för “displacement of working-class subjectivity.”

Det handlar alltså om att vi inte alltid kan se gentrifiering som att flytta in folk med medelklassig konsumentidentitet i områden som tidigare varit befolkade av andra, utan ibland handlar det lika mycket om att skapa denna nya typ av människa, Homo economicus. Gentrifiering kan alltså lika väl vara att arbetarklassens subjekt, specifika kulturer, levnadssätt och praktiker, blir bortträngda. Alla ska bete sig som den civiliserade, kultiverade och shoppingkåta medelklassen, oavsett inkomst! Då ett område ombildas från hyresrätter till bostadsrätter så sker även en ombildning av de boendes samhälleliga positioner. Från att ha varit boende i allmännytta med möjlighet att påverka genom politiska församlingar och kollektiva förhandlingar (genom ex. hyresgästföreningen) så blir de boende ägare av bostadsrätter med rädsla för räntehöjningar och statussänkande aktiviteter i sina områden. Det är liknande tendenser som diskuterades i inlägget om medborgarskapets spotifiering.

Jag kom att tänka på det här häromdagen när det slog mig att jag knappt känner någon som bor i innerstan och inte har en iPhone. Att Stockholms innerstad är ett segregerat reservat för den kreativa klassen kommer väl inte som någon nyhet, men iPhonesjukan gör just ovan nämnda bortträngande tendenser tydliga. Självklart finns det inget tvång till iPhone, men det är i vissa sammanhang nästan att räkna som ett socialt handikapp att inte ha tillgång till en. Precis som ägande av bostadsrätt tvingar folk att tänka på räntan så verkar boende i innerstan tvinga folk att skaffa iPhone, oavsett om de ens är människor som surfar på Internets eller har andra vanor som kan förklara ett iPhone-innehav. Det har helt enkelt skapats ett såpass hegemoniskt innerstadssubjekt, där iPhone-ägande är en viktig beståndsdel, så att leva utan den framstår som hart när omöjligt. Ett måhända löjligt exempel på hur möjligheten till olika levnadssätt begränsas, men you get the point.