Lyssnade, för vilken gång i ordningen vet jag inte, på Joakim Forsemalms helt briljanta föredrag Håkan Hellström, Göran Johansson, porren och jag: Om makthavare i den göteborgska stadsomvandlingen. Det är så kort och så bra så att en sammanfattning nästan enbart känns som att göra alla en björntjänst. Men vi kan i alla fall plocka upp temat långgatorna, den täta blandstaden och hur dessa stått som förebild för mångas (bl.a. Göran Johanssons) visioner för den göteborgska stadsomvandlingen. Tilläggas kan väl även att denna vurm för den täta blandstaden knappast enbart berör Göteborg.

Nu vill jag inte ägna dessa rader åt att avfärda själva tanken om att bygga tätt, det finns massa trevliga saker som kommer med det, men jag kan ändå inte låta bli att vara lite skeptisk till den här allt-ska-bli-tät-blandstad idén. Dels för att det kanske finns andra saker i en stad som är fina: skumma, sunkiga naturområden, halvnedlagda industriområden, Rågsved (i mitt <3), för att ta några exempel. Dels för att begreppet tät blandstad nästan alltid (som jag upplever det iaf) används i överförd bemärkelse och ges en innebörd som är väldigt omfattande och att jag inte fattar hur en hel stad av tät blandstad ska funka rent praktiskt. Vill ni läsa någon som problematiserar själva idén om att bygga tätt så rekommenderar jag Erik Bergs fantastiska artikel Truman City i Carbusters.

Jag kanske är korkad, men jag fattar inte riktigt hur det skulle gå till att bygga en hel stad av tät blandstad, om vi med tät blandstad även menar (vilket jag tycker folk verkar göra) allt det som förknippas med tät blandstad, dvs. “ett rikt och myllrande folk- kultur- och kommersliv.” Klart det går att bygga husen närmre varandra, kanske lite högre också, klart det går att ha “kommersiella” lokaler i bottenplanen och klart kontor och bostäder kan blandas. Men vad vi uppfattar som den täta blandstaden är väl i väldigt stor utsträckning beroende av dess position i de otaliga centrum/periferi-relationer som staden frambringar. Långgatorna vore inte långgatorna utan sin förmåga att attrahera och koncentrera dom för sitt konstituerande nödvändiga flödena av människor, symboler och kapital som kommer från andra delar av staden. Hur gärna vi än vill så kan nog inte alla delar av staden vara centrum. Det ligger på något sätt i själva koncentrationens natur att den inte kan vara överallt, utan att den är relativ något annat. Andra långgatan flickorna med hjärtat av på mitten bor nog så väl på Hisingen som i Majorna, och lite porrbutiker, kulturhajp och billig öl kommer inte leda till den mångdubbling av dessa som flera långgator skulle kräva.

Hela stan har inte feber varje kväll, och frågan är hur vi ska leva med detta och kanske till och med försöka utveckla och affirmera det typiska även med dom delar av staden som inte är tät blandstad.

Det handlar alltså inte om jag skulle ha något problem med att det byggdes lite fler hus i Rågsved eller någon annanstans, bara om att den här fixeringen vid den täta blandstaden (i dess överförda bemärkelse) känns som att den i många fall lovar för mycket… Visst påverkar hur vi bygger staden väldigt mycket hur staden gestaltar sig, men eftersom staden också måste levas av ett begränsat antal människor med ett begränsat antal timmar per dygn och ett begränsat antal pengar att spendera så har jag lite svårt att se hur den täta blandstaden ska kunna finnas överallt.