Vad som främst sitter kvar efter läsningen av Åtgärdslandet är ett antal ögonblicksbilder. Bilder av statligt sanktionerad och privat utförd förnedring och förminskning. För mista dig inte, Åtgärdslandets enda verkliga syfte är att, likt ett modernt helvete, skrämma människor till acceptans och lydnad.

Åtgärdslandet är ett märkligt ställe, där det onormala ofta är helt normalt, ett land där

du arbetar, men du har inget jobb. Du går på utbildningar, men du lär dig inget. Att delta är ett erbjudande, men ett erbjudande du inte kan tacka nej till.

Jon Weman har med boken Åtgärdslandet framförallt gjort en stor journalistisk insats, för det är inte i bokens delar om jämviktsarbetslöshet, 90-talskrisen eller nyliberalismen som Weman främst skiner, dessa saker har vi dessutom kunnat läsa om på andra ställen, även om sammanställningen i boken är bra. Det är i och med rapporterna (resereportagen) från Åtgärdslandet som boken blir ovärderlig, aldrig förr har jag läst någon som med sådan bredd och detaljrikedom skildrat det som dagligen, år ut och år in, försiggår på arbetsmarknadens baksida.

Det här kanske låter lite löjligt, men Jon Weman är inte sosse, och tur är väl det. På många sätt kan en ju tycka, men framförallt för att boken aldrig hade kunnat skrivas av en socialdemokrat. För hur gärna en än vill tycka om S och LO så är Åtgärdslandet minst lika mycket en skapelse, och välsignat, av dem som av de borgerliga. Weman tar oss med på en resa genom industrialismens, kapitalets och de arbetslösas framväxt, och den är inte vacker. Det går en rak linje från borgarklassens inhägnande av allmänningar i industrins barndom, via den med hot, våld och tvång skapade industriella reservarbetskraftsarmén till FAS3. Från hatet mot luffare och autonoma bönder till Socialdemokraternas och LO:s attacker på arbetslösas organisering under så väl 20-talet som 90-talet.

Politiker och tyckare kan tala hur mycket som helst om nödvändigheten av Arbetsförmedlingen och alla dess avarter, men endast den som blivit tvångsförvisad till Åtgärdslandet kan verkligen veta vad det innebär. Även om boken förmodligen kommer ungefär så nära det går att komma i att beskriva misären i den arbetslöses miljö så är det nog ändå bara alla vi som befunnit oss där som fullt ut kan förstå den. Det är också bokens främsta styrka, att den visar på hur den arbetslöses individuella upplevelser av Åtgärdslandet inte är något extremt, utan precis så som systemet är tänkt. Du ska skrämmas, förnedras, förminskas, hatas på och skämmas, allt för att du ska kunna tänka dig att söka vilket skitjobb med vilka skitvillkor som helst. Åtgärdslandet är realliberalismen när den är som allra äckligast. Det är ett sätt att med statens makt försämra de arbetandes styrkeposition gentemot kapitalet. Det är ett sätt att öka företagsvinsterna på de arbetandes bekostnad. På byråkratsvenska kallas detta för att öka sökintensiteten

…en hög sökaktivitet garanterar att konkurrenssituationen på arbetsmarknaden upprätthålls och att inflationsdrivande löneökningar därigenom kan motverkas.

Eller som en av coacherna på Skärholmens jobbcenter beskriver det:

själva grundtanken med jobbcenter, det är att det är en viss press. En viss kontroll. Att de ska vara där och att de ska må så illa på skiten att de till slut fixar ett jobb.

På bokens hemsida kan man skriva om sina egna erfarenheter från Åtgärdslandet, gör det. Vet inte vad som är den bästa strategin för att bekämpa Åtgärdslandet är, men Weman verkar ganska säker i sin slutsats att:

när arbetslösa demonstrerar eller ordnar namninsamlingar och upprop kan det leda till långa rader av möten med politiker, men mer sällan till några verkliga förbättringar. När arbetslösa blockerar vägar, ockuperar byggnader, slåss med polisen och i allmänhet ställer till med besvär – då fördöms det, möts ofta med våld och åtal, men samtidigt gör man i tysthet något åt orsakerna till protesterna. Det sägs aldrig öppet att förändringarna är en eftergift åt de militanta protesterna – det får aldrig framstå som att politiker och myndigheter “ger efter för utpressning” – men det är i själva verket just det de gör. Det är det enda de ger efter för.