Har väldigt svårt att förmå mig att säga någonting smart, vettigt, intressant eller ens personligt kring det som hänt. Men kan konstatera att det, som ofta nu för tiden, främst är på bloggar från den så hatade ”extremvänstern” som det finns analyser värda att ta till sig. Enmansutredningen, 907, Skumrask och Konflikt.

Många har påpekat att efter de första gissningarna från de som av media kallas för ”terrorexperter” så har antalet nyhetsartiklar som kallar det för ett terrordåd minskat. Fredrik Edin klär av dessa förmenta experter på ett bra sätt:

Men så visar det sig att terroristen är en blond gut. Vilket inte borde förvåna trollens uppdragsgivare med tanke på att det enligt Europol begicks 1.770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009 och att bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar. 265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade höger- eller separatistorienterade kopplingar.  [strök den här meningen eftersom den är otydlig, något flera kommenterat, bl.a. Johan nedan]

När förövaren inte längre är muslim förvandlas terrordådet genast till massmord och terroristen till ensam galning. Istället för en stunds självrannsakan och en gnutta klädsam skam ringer redaktionerna upp en anan typ av troll nämligen ”experterna” på ”ensamma galningar” som får bre ut sig med analyser som dryper av spekulationer och amatörpsykologiska diagnoser väl kryddade med ”rimligen”, ”förefaller”, ”verkar”, ”förmodligen”, ”gissningar” och en grabbnäve ”kan”.

Jag gjorde, med hjälp av mediearkivet, en snabb genomgång av i hur många artiklar om Oslo som något av orden ”terror”, ”terrorist”, ”terrorism” eller ”terrordåd” använts i svensk tryckt press de senaste tre dagarna, samt jämförde det med hur många gånger Oslo nämnts samma dagar. Resultaten finner ni nedan, och de stämmer ganska väl överens med det som folk redan påpekat. I lördagens tidningar som gick till tryck på fredagen så nämns terror dubbelt så ofta som i tidningarna som kom ut i morse.

Lördag 23/7
Oslo: 358
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 121 gånger alltså i 34% av de artiklar som nämner Oslo

Söndag 24/7
Oslo: 164
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 34 gånger alltså i 21% av de artiklar som nämner Oslo

Måndag 25/7
Oslo: 419
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 65 gånger, alltså i 16% av de artiklar som nämner Oslo

Jag gjorde även en jämförelse med samma sökning fast med Stockholm istället för Oslo och med dagarna efter det som hände här den 11:e december förra året. Det är lite svårare eftersom det av förklarliga skäl (svensk press) fanns en betydligt större andel artiklar som nämnde Stockholm i något helt annat sammanhang än artiklar som nämnt Oslo i något annat sammanhang de senaste dagarna, därför la jag inte in någon procentuell jämförelse vid dessa sökningar. Men dagarna efter den 11:e december såg i alla fall ut så här:

• 12/12: 11 träffar (här har uppenbarligen tidningarna knappt hunnit skriva om det än)
• 13/12: 160 träffar
• 14/12: 146 träffar
• 15/12: 125 träffar

Nu är ju inte jag någon statistikexpert (och tänker till skillnad från andra inte hävda att jag är expert heller), dessa sökningar skulle säkerligen kunna fördjupas och kompletteras. Någon som kan mer om sådant borde kanske göra det.

Om det nu är så, som många spontant upplever det, och som dessa siffror tyder på, att begreppet terrorism i massmedia har blivit likställt med islamistisk terrorism, vad beror det på? Det finns säkerligen flera förklaringar.

En av de faktorer som nog spelar in starkast är den rasistiska oförmågan att förstå att även vita västerlänningar påverkas av samhälleliga strukturer. En av islamofobins grundpelare är synen på muslimer som ett enhetligt kollektiv determinerat av strukturer som hävdas vara sprungna ur Islam: patriarkala, anti-demokratiska, anti-modernistiska och antiliberala strukturer. Dessa åsikter är inte något förbehållet extremhögern och rasister, utan snarare en fond mot vilken västvärldens syn på orienten hela tiden utspelar sig, och det handlar lika mycket om att definiera oss själva som någon annan. Vårt “vi” kräver deras “dom”. Och “vi” är i det här fallet så klart upplysta och demokratiska liberaler. När så någon av “oss” utför ett terrordåd likt detta blir det således svårare att ge strukturella förklaringar, medan det blir allt för enkelt att hävda strukturella orsaker när en “muslim” utför ett terrordåd. Jämför här till exempel med den extrema upprördheten kring Gudrun Schymans “talibantal” där hon just påpekade att även vi västerlänningar påverkas av samhälleliga strukturer.

Men gärningsmannen drevs knappast enkom av hat mot muslimer, utan även av ett hat mot vänstern. Det är också en faktor som på något sätt måste vara med i förståelsen av medierapporteringen. För till skillnad från ett islamistiskt terrordåd kan ”vi” inte här hävda att det enbart är en attack på det öppna samhället, på demokratin och så vidare. Detta var ett terrordåd som väldigt explicit (både i vad som faktiskt utfördes, och i hur gärningsmannen beskriver det) riktades mot arbetarrörelsen. Gärningsmannen närdes av ett hat mot vänstern, ett hat han knappast är ensam om. Och det är nog det som skaver hos mången ledarskribent och tidningsredaktion, för de vet nog lika väl som vilken vänsteraktiv som helst (precis som vilken vänsteraktiv som helst vet att ledarskribenterna och tidningsredaktionerna inte är skyldiga till det som skett) att de varit en del i att bygga upp detta hat. Som Tankesmedjan Konflikt skriver:

I nyhetsrapporteringen och bland sociala media höjs också röster tillbaka mot oss när vi talar om händelserna i politiska termer. Vi ska inte börja tala om höger och vänster, heter det. Detta trots att ett socialdemokratiskt ungdomsförbund blivit angripet av en högerextrem man med bakgrund i Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Kontexten som detta skett i är också ett borgerligt medialandskap med öppet rasistiska partier i parlamenten, en allt mer flexibel kapitalism och arbetsmarknad, en arbetarrörelse som varit hårt ansatt under flera år med utarmade offentliga tillgångar och växande islamofobi där grupper inom arbetarklassen ställs mot varandra. Detta har också ett bakomliggande intresse, nämligen att fortsätta bedriva en borgerlig politik. Politiker, journalister och experter som uttalar sig märkligt och osakligt i media är inte ”dumma i huvudet”. De är produkter av detta samhälle, precis som de ”galna individer” de talar om. Men Oslobomben och Utöya-skjutningarna är inte en berättelse om en ensam galning. Det är en berättelse om Norge.