Demokrati som process eller värdering

bloggen 907 har vi de senaste dagarna kunnat läsa väldigt intressanta analyser av dagens politiska klimat. I artikeln När det extrema blir politikens centrum beskrivs hur

den nyfascistiska rörelsen inte är ett ytterkantsfenomen idag, den står i centrum för den liberala diskurs vi sett i kölvattnet av 9/11 och ‹‹Kriget mot terrorismen››. Den hittar alltså sin grund i ett försvar av liberala friheter (och därmed liberal ideologi) … [Exempel på detta är hur] europeiska ledare från konventionella partier – Merkel, Zarkozy, Cameron – det senaste året deklarerat att ‹‹mångkulturen har misslyckats››. Hur Frankrike och Belgien infört förbud mot heltäckande slöja, hur Schweiz röstat igenom förbud mot minareter, hur Danmark inskränkt invandrares möjligheter till giftermål på lika grunder och så vidare. I Sverige har även Folkpartiet drivit liknande frågor (t ex förbudet mot heltäckande slöja) samtidigt som ledarskribenter som Per Gudmundsson, på en av Sveriges största dagstidningar, skrivit artiklar under rubriker som ‹‹partierna måste våga ta invandringsproblematiken på allvar››

Visst stämmer det att denna politiska strömning knappast är något ytterkantsfenomen, och det är intressant hur nästan alla dess politiska förslag, idéer och åtgärder läggs fram i demokratins namn. “Vi måste skydda demokratin från… genom att göra…” Hur kommer detta sig, vad är det som döljer sig under allt tal om demokrati? Visst kan det säkert hävdas att demokrati ibland mest använts som ett positivt laddat ord för att genomföra det man vill, att det egentligen inte alls rör sig om att folk tror på sitt eget prat om demokrati. Men jag tror inte att det kan förklara allt. I mångt och mycket handlar det nog också om en syn på demokrati som ett knippe relativt statiska värderingar som ska skyddas. Dessa personer ser antagligen sig själva som demokrater, frågan är vilka konsekvenser som deras demokratisyn får.

Här bör vi urskilja två olika sätt att förstå demokrati på: demokrati som värdering och demokrati som process. I boken Kampen om sandhederne beskriver den danska journalisten Rune Lykkeberg hur Danskt Folkeparti fått en så pass betydelsefull roll i den danska offentligheten som de har, och hur det hänger ihop med hur demokratisynen i Danmark gradvis har förskjutits de senaste 30 åren:

Demokrati forstås ikke længere primært som den aktive, kritiske deltagelse i forvaltningen af det fælles, men som en “værdi”. Demokrati udlægges ikke som engagert deltagelse, men derimod som en etableret konsensus og som det etablerade system af institutioner.

Lykkeberg exemplifierar denna förändring i demokratins innebörd med ett tal från 2004 av den dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen som förvånat konstaterar att han aldrig trodde att han skulle ansluta sig till portalparagrafen i den danska skolans läroplan, den som säger att eleverna ska utbildas till demokratiska medborgare. Men det gjorde han, och det handlade inte om att Fogh Rasmussens åsikter hade förändrats, utan om att innebörden i begreppet demokrati hade det. Lykkeberg menar att demokrati i den danska offentligheten allt mer kommit att likställas med respekt för rättsstatens institutioner. Demokrati har blivit en värdering du bekänner dig till, inte något som du praktiskt utövar i vardagen, således blir motsatsen till demokrati inte passivitet, och demokratin stärks inte genom folkbildning, delaktighet och kritiskt tänkande, utan genom att “dra gränser” och “säga ifrån”.

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas. Enligt Lykkeberg så har demokrati också allt mer börjat användas som ett alibi för de som egentligen vill diskutera “invandringspolitik”, för den höger som våra borgerliga ledarskribenter antingen tillhör eller med en förskönande omskrivning kallar “invandringskritiker”. Hela debattens struktur handlar om att definiera, att använda demokratibegreppet handlar om att “säga ifrån” och “dra en gräns” mellan de och vi, demokraterna och invandrarna.

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället. Från att ha fungerat dekommodifierande (gett människor en möjlighet att leva även i de perioder då de inte lönearbetar, det som på engelska kallas welfare) till att verka rekommodifierande (hur staten använder sig av socialförsäkringar och liknande för att tvinga in folk i arbete, det som på engelska kallas för workfare). Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. Någon diskussion om den offentliga sektorns roll i ett demokratiserande perspektiv fanns ej: skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften. Exempel likt dessa från Danmark går självklart även att hitta i Sverige, vi ser exempelvis hur regeringen när den nyligen presenterade sin framtidskommission direkt buntade ihop integration och demokrati. Demokrati handlar där om att få “invandrarna i arbete”.

Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. Det vill säga respekt för status quo! En sann demokrat är en god medborgare, någon som går till jobbet, håller käft och inte ifrågasätter. Den som arbetar politiskt för att utöka demokratin, och ser demokrati som den process där människors politiska organisering leder till att fler och fler delar av samhället demokratiseras, framställs som en anti-demokrat och likställs med de som tvärtemot verkar politiskt för att inskränka demokratin. Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. Så likställs vänsterns kamp för arbetsplatsdemokrati och jämlikhet med reaktionen, medan det i själva verket är som 907 skriver:

Att kritisera denna maktform [demokratin som värdering/institution, liberalismen] innebär inte att vara antidemokrat i sak. Tvärtom kan man göra det med ambitioner att införa mer demokratiska systemformer, likt de indignerades rörelse i Spanien, Nordafrika och Grekland just nu eller tidigare Globaliseringsrörelsen.

Vad innebär då denna syn på demokrati som en värdering man kan bekänna sig till, en uppsättning relativt fasta värderingar, institutioner och strukturer? Jo, det innebär i förlängningen anti-demokrati. Den demokrati som högern just nu så varmt förfäktar består inte av några tidlösa värderingar, det samhälle vi idag lever i har vuxit fram under lång tid av kamp. Det har alltid funnits en konflikt mellan de som velat demokratisera och de som inte velat, högern har i de flesta fall stått på sidan som är emot demokratisering. När demokratin görs till ett knippe värderingar, en konstant, ett existerande socialt faktum så försvinner den dialektik mellan demokratins löfte och dess vardagliga realitet som ofta fungerat som grunden för progressiv förändring. När en Siv Jensen, en Anders Fogh Rasmussen eller en Fredrik Reinfeldt konstaterar att i Norden där råder det jämställdhet mellan könen, så betyder det samtidigt att de försvårar det feministiska arbetet. Det är så troll som Pär Ström föds, för om jämställdhet råder, varför bråkar feministerna? Om vi har demokrati, om alla är lika mycket värda, vad kämpar vänstern för?

Om inte demokrati förstås som en process, ett demokratiserande, så förfaller det lätt till just en värdering, med allt vad det innebär som beskrivits ovan. Det är därför inte en paradox, utan snarare logiskt, att dyrkan av demokratiska värderingar i praktiken verkar anti-demokratiskt.

6 reaktioner på ”Demokrati som process eller värdering

  1. Mycket bra! Riktigt spännande att se den boken bli använt i svensk kontekst. Hoppas det kan fortsätta skapa den här typen resonanser (hade själv glömt eller kanske inte haft öga för just de passager du refererar till, så det ger förståelse tillbaka över sundet även).

    Tänkte vidare på det du har börjat på och det blev så långt att jag lade det ut som ett blogginlägg:Demokrati i anti-demokratins namn

    1. asbra inlägg!

      Detta var ju inte det första jag tänkte på när jag läste boken, men det kändes ganska relevant just nu. Men hela biten om hur folkepartiet kom till makten, dvs biten om kulturradikalismen som välfärdsstatens ”ideologi” och föraktet mot ”vanligt folk”, är ju också väldigt intressant. Känns som att Lykkebergs tankar kring det även borde introduceras på svenska, vi kanske skulle försöka skriva något ihop om det?

  2. Återigen mycket intressant inlägg och matnyttigt tillsammans med Malte Roeds svar. Jag gillar tanken på demokratin som statisk vs process. Utan tvivel ett utomordentligt sätt att beskriva delar av det jag försökt förklara. Kanske kan vi, förhoppningsvis med hjälp av fler skribenter, åstadkomma ett sammanhängande synsätt i relation till händelserna i Norge som går bortom de enkla förklaringarna? Kommunikationen är hursomhelst guld värd! Maltes term ”centrumextremism” är även viktig, jag ska försöka sno den i kommande inlägg. Framförallt känns det för mig intressant om man faktiskt granskar hur termer som extremism och fundamentalism används just nu i debatten, se bla artikeln av Mona Sahlin, Poohl, Lindfors mfl i dagens Göteborgsposten. Det jag kan känna också saknas i mina inlägg, som ni delvis bidrar med – om än kortfattat – är ett mer materialistiskt förankrat perspektiv, kopplingar mellan produktionssätt och politiska diskurser, som gör att det ideologiska inte känns så svävande. Det är ju just detta med att halka in på känslan av en konspirationsteori, att denna politik saluförs som en slags ”evil plan”, snarare än att man verkligen tror på det som den genuint goda vägen osv.

    Aja, jag ska försöka skriva i slutet av helgen eller just efter helgen och bidra med lite ordentliga, mer strukturerade tankar. Tack till er båda för era inlägg återigen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *