Det samtida industrisamhället visar att det har nått ett stadium där ’det fria samället’ inte längre adekvat kan definieras i de traditionella termerna av ekonomiska, politiska och intellektuella friheter. Det beror inte på att dessa friheter har blivit betydelselösa utan på att de blivit alltför betydelsefulla för att rymmas inom de traditionella formerna. Man måste skapa nya former för att förverkliga dem, former som svarar mot samhällets nya möjligheter.
Sådana nya former kan bara antydas i negativa termer, eftersom de utgör negationer till de nu härskande formerna. Ekonomisk frihet måste alltså betyda frihet från ekonomi – frihet från de ekonomiska krafternas och relationernas herravälde, frihet från den dagliga kampen för tillvaron, från tvånget att tjäna sitt levebröd. Politisk frihet skulle betyda frigörelse från en politik över vilken människorna inte har någon effektiv kontroll. På liknande sätt skulle individuell frihet innebära den individuella tankens återupprättelse – den tanke som nu sugs upp av masskommunikation och indoktrinering – och avskaffandet av “den allmänna opinionen” och dess producenter. Det orealistiska draget i dessa påståenden tyder inte på deras utopiska karaktär utan på styrkan hos de krafter som hindrar dem från att förverkligas.
–Herbert Marcuse, Den endimensionella människan.
Boken One Dimensional Woman, med titeln snyggt lånad från Marcuse, är ett fruktansvärt grymt och fantastiskt roligt utbrott på den samtida feminismen som författaren Nina Power menar kulminerat i
the ownership of expensive handbags, a vibrator, a job, a flat, and a man – probably in that order. … That the height of supposed female emancipation coincides so perfectly with consumerism is a miserable index of a politically desolate time. Much contemporary feminism, however doesn’t seem too concerned about this coincidence. … The political and historical dimensions of feminism are subsumed under the imperative to feel better about oneself, to become a more robust individual. … [There is a] remarkable similarity between ‘liberating’ feminism and ‘liberating’ capitalism, and the way in which the desire for emancipation starts to look like something wholly interchangeable with the desire simply to buy more things.
Powers bok tar sin utgångspunkt i att vi inte kan förstå vad den samtida feminismen skulle kunna vara om vi inte förstår hur feminismens språk i många fall har tagits över av de konservativa, de som vi vanligtvis betraktar som anti-feminister. Power går i polemik med den i mångt och mycket hegemoniska idén om jämn/rättvis representation, hon menar att vi kanske borde oroa oss lite mindre över frågor kring representation och lägga mer kraft på frågor som rör strukturer och ideologi, alltså kapitalet.
Condoleezza Rice, Ayaan Hirsi Ali and Pim Fortuyn are (or were) all atypical candidates for their respective positions, but it doesn’t stop them being, respectively, a war-mongerer, a neo-conservative thinker and an anti-immigration politician who favored a ‘cold war’ with Islam.
Power konstaterar att denna nyss beskrivna utveckling innebär problem för feminismen, i alla fall så länge termen används på ett oproblematiserat sätt. Hon citerar Lindsey German som menar att
Paradoxically the triumph of the rhetoric of feminism has taken place exactly at a time when the actual conditions of women’s lives have worsened, and this rhetoric has been used to justify policies which will harm women.
Vi vet vad som åsyftas, betydligt fler än de konservativa hökarna i USA har motiverat kriget i Afghanistan med feministiska argument, och Athena Farrokhzad poängterar hur vi nu står “inför en högerextrem rörelse som saluför sin islamofobi med omsorg om den vita kvinnan.”
Enligt Power är det nu tydligt att vi inte bara ställs inför en “höger-” och en “vänsterfeminism”, utan även en fundamental kris rörande själva ordets mening:
If ‘feminism’ can mean anything from behaving like a man, being pro-choice, being pro-life, and being pro-war, then we may simply need to abandon the term, or at the very least, restrict its usage to those situations in which we make quite certain we explain what we mean by it.
Jag tror att vi delvis kan förstå denna förskjutning i vad feminismen, eller åtminstone en del av dess språkbruk, används för lite på samma sätt som vi tidigare diskuterat demokrati som process eller värdering. För att omformulera de tankar om demokrati som Rune Lykkeberg benade ut så skulle det kunna uttryckas så här:
Den feminism som högern just nu så varmt förfäktar består inte av några tidlösa värderingar, det samhälle vi idag lever i har vuxit fram under lång tid av kamp. När feminismen görs till ett knippe värderingar, en konstant, ett existerande socialt faktum så försvinner den dialektik mellan feminismens löfte och dess vardagliga realitet som ofta fungerat som grunden för progressiv förändring. När en Siv Jensen, en Anders Fogh Rasmussen eller en Fredrik Reinfeldt konstaterar att i Norden där råder det jämställdhet mellan könen, så betyder det samtidigt att de försvårar det feministiska arbetet.
Vad ska vi då göra för att ta oss ifrån den situation vi är i just nu. Frågar vi Power så tror jag att hon menar att en feministisk rörelse bör byggas i linje med Marcuses inledande citat. Alltså som en rörelse där kvinnans frigörelse handlar om att befria kvinnan från sin roll som kvinna, men också att en feminism utan förståelse för kapitalets processer lätt fastnar i ett moraliserande av den pågående samhällsutvecklingen. Power menar att det är poänglöst att klaga på sexualiseringen/objektifieringen av kvinnokroppen om man inte sätter den i relation till de förändringar på arbetsmarknaden som lett till att vi allt mer kommit att konstant bli tvungna att marknadsföra och “sälja in” oss själva. Hon menar att vi inte bör se det som en sexualisering av kulturen utan som en sexualisering av ekonomin.
This feminization of labor is also a feminization of the search for labor. If men and women are at all times supposed to be a kind of walking CV, constantly networking, constantly advertising themselves, then this ‘body’ is the prime locus for any understanding of the way in which the logic of employment overcodes our very comportment. … From the boardroom to the strip-club, one must capitalize on one’s assets at every moment, demonstrating that one is indeed a good worker, a motivated employee, and that nothing prevents your full immersion in the glorious world of work.
Power menar att feminismen i många fall har varit för okritisk i sitt förhållande till arbete. Utan att på något sätt förminska betydelsen av kvinnors intåg på arbetsmarknaden så hävdar Power att det knappast är så att den exploatering som ligger till grund för själva lönearbetet försvinner bara för att kvinnor utgör en större del av arbetskraften. Vi måste förstå den differentiering av kvinnor som arbetsmarknaden innebär: vem städar hemma hos den skattesubventionerade hemhjälpen?
Power uttrycker i One Dimensional Woman en besvikelse på att de experiment med alternativa sätt att organisera reproduktionen och de enheter vi lever tillsammans i som tidigare feminister kämpat för nu har gått till spillo, eller som hon uttrycker det:
Alternative living these days is more likely to refer to the fact that you’ve bolted a solar panel to your roof rather than undertaken any practical critique of the nuclear family.
Power menar att familjens, och i förlängningen alla typer av levnadsformers, politiska ekonomi döljs av vad hon kallar för huslighetens ideologiska hegemoni.
While one of the lasting achievements of feminism is to re-establish the link between household labor, reproductive labor and paid labor, capitalism has to perpetually pretend that the world of politics has nothing to do with the home. … The imperative to ‘Enjoy!’ is omnipresent, but pleasure and happiness are almost entirely absent. … Anything outside the echo chamber of money-possessions-pleasure is strictly verboten. … Whatever did happen to those dreams of living differently?
Sammanfattningsvis kan väl sägas att One Dimensional Woman på många sätt är otroligt bra, den är så väl rolig som träffsäker i sin nedsabling av hur förment feministiska argument används i samtiden, samtidigt som den, i likhet med övriga omskrivna böcker från Zero Books, är lite väl luddig i sina idéer för hur vi bör röra oss vidare. Det kanske är för mycket begärt med tanke på det korta omfånget, men även om de idéer från feminismens historia som Powers lyfter fram fortfarande på många sätt är aktuella så vore det intressant att höra henne diskutera mer om hur en feministisk rörelse bör organiseras.
Måste bara avsluta med den här korta föreläsningen, konstigt filmad men intressant. Och Powers kommentar till de män som inte vet hur de ska förhålla sig till kvinnor som bär burka är episk: Just shut up, you idiots!