Är i slutskedet av bokproduktion och har pga det haft alltför lite kärlek att ge till popvänster, men har iaf, i jakten på fotnoter, läst en riktigt bra bok! Några fragmentariska anteckningar följer nedan…

I sin självbiografi Interesting Times skrev Eric Hobsbawm en väldigt fin mening som jag fastnade för:

If physical mobility is an essential condition of freedom, the bicycle has probably been the greatest single device for achieving what Marx called the full realization of the possibilities of being human invented since Gutenberg, and the only one without obvious drawbacks.

Det sista här är viktigt, utan uppenbara nackdelar. För det är väl det som framförallt skiljer ut cykeln (men även vissa andra transportsätt) från bilen med dess överflöd av helt uppenbara nackdelar. Boken Stop Signs är nog den bästa introduktionen till bilismens extremt omfattande kostnader som jag läst, den är både detaljerad och lättläst.

Boken är skriven som en roadmovie genom USA, fast helt utan bil. Författarna Bianca Mugyenyi och Yves Engler ger sig ut på en riktig helvetesresa genom bilismens förlovade land, och bara deras beskrivning av livet som billös i ett land där omkring en tredjedel av invånarna inte har tillgång till bil borde räcka för att få även den mest inbitne bilvännen att fundera på vilka konsekvenser ett bilsamhälle får.

Även om det i ett bilsamhälle självfallet är de som inte har tillgång till bil som drabbas hårdast så är det inte särskilt kul för de flesta av bilägarna heller. I USA har man utropat 1:a april till “auto freedom day” eftersom det är första dagen på året som den genomsnittlige bilägaren kan börja spendera sina intjänade pengar på andra saker än sin bil, typ boende, mat, kläder och annat fint. Skulle kanske vara kul om det var ett skämt. Men, bilen är ju en frihetsmaskin… gråter någon, den är värd alla pengar och all tid den kostar… Jaja, men:

What good is all this motion, if it takes longer to get where you want to go, if the trip is more expensive, if it’s more dangerous, if you don’t interact with anyone on the way or if there’s no longer anywhere interesting to go?

Vad som nästan förvånar mest med bilens varumärke är hur den så väl lyckas maskera sin inneboende livsfarlighet. Trots att alla egentligen vet att det är rätt farligt att åka bil så ses det aldrig som det stora problem det egentligen är. Vi känner till det amerikanska fenomenet “white flight” där den vita medelklassen, motiverad av någon slags rasistisk rädsla, flydde de “farliga” innerstäderna för att bosätta sig i Suburbia. Vad många kanske inte vet är att risken att dö i en trafikolycka är betydligt större för en villaboende jänkare än något som den läskiga staden kan hota med, typ mord, trafikolyckor och annat. För att inte tala om den allomfattande faran som Wal-Mart är, företaget som inte bara är helt beroende, utan baserar hela sin verksamhet på bilsamhället och dess oändliga villamattor.

With masses of truckers on publicly subsidized roads, Wal-Mart effectively stores goods en route. On-demand delivery eliminates the middleman by delivering goods straight to the retailer. With moving goods literally stored on the roads, wholesale costs are socialized. Instead of individual corporations, society pays.

I USA, precis som i Sverige, så sker bilsamhällets utbyggnad utefter en rasistisk och ekonomiskt segregerande logik. Ju rikare ett område är, desto större sannolikhet att bilvägarna i området tar hänsyn till livsmiljön för de boende, som vi tidigare konstaterat via Vänsterpartiet. I USA sammanfattas denna planeringslogik i frasen “white roads through black bedrooms”. Bilen har alltid varit ett sätt för de som har att distansiera sig från de som inte har, the automobile‘s capacity to create social distance en route appeales to the car buyers.

Bilägandet tenderar (likt bostadsägandet) att verka konservativt på människor. Redan från början var detta något som så väl högerpolitiker som industrin förstod och slog mynt av.

In 1932 the Father of Market Research, Charles Coolidge Parlin, explained that purchasing cars through consumer financing encouraged a ‘better attitude’ from labour … indebtedness could discipline workers, keeping them at routinized jobs in factories and offices, graying but harnessed, meeting payments regularly. Good consumers would be good producers.

Jag antar att de flesta har släppt idén om att det skulle finnas något sådant som miljöbilar vid det här laget, men för den som fortfarande är religiös så kan kanske följande lilla historia vara till hjälp, en historia som så klart går att generalisera till andra typer av miljöbilar, det har alltid handlat om profit, inget annat.

The push for ethanol gas was largely driven by economic considerations, not ecology. In the late 1970s, the New York Times noted that Archer Daniels Midland Co. (ADM) ‘tried to solve a problem with seasonal overcapacity in its corn syrup plants by producing something else from abundant corn supplies: ethanol. That set off a two-decade long lobbying and public relations effort by the elder Mr Andreas [ADM president] to win broader acceptance for ethanol as fuel.” Among the world’s largest agricultural conglomerates, ADM now does billions of dollars in annual ethanol business.

Dessutom så meddelar The Consumer’s Guide to Effective Environmental Choices att det enskilt värsta som går att konsumera ur ett miljöperspektiv är en bil. Och eftersom drivmedlet bara är en del av bilens miljöpåverkan så skulle det inte heller hjälpa om gud gav oss ett riktigt miljövänligt drivmedel, bilen skulle fortfarande vara katastrofal ur ekologisk synvinkel.

För övrigt gläds jag åt att författarna citerar ur Trafikmaktordningen och förespråkar nolltaxa med hjälp av uträkningar från Planka.nu. <3