Familjen, staten och privatbilismens ursprung

It is incomprehensible that the gay movement should be closely connected to the ecological movement. Nevertheless, it is so. In terms of desire, the motor car and family heterosexuality are one and the same enemy, however impossible it may be to express this in political logic. – Guy Hocquenghem (Homosexual Desire, 1972)

Kulturgeografen David Jansson – intervjuad av Vetenskapsradion: Forum i P1 – menar att anledningen till att bilismen växte sig stark i Sverige under samma period som folkhemmet byggdes var att folk upplevde att bilen var ett sätt att fly från den starka staten. Att friheten i bilen inte var statligt kontrollerad. Självfallet en löjlig ståndpunkt för den som tänkt mer än en sekund på hur omgärdad av kontrollmekanismer bilismen är. Som vi skriver i Trafikmaktordningen:

För att bilsamhället överhuvudtaget ska fungera krävs ett otal regleringsmekanismer: hur snabbt du får åka, vart du kan åka, åt vilket håll du ska åka, var du kan stanna, hur mycket din bil får släppa ut och hur säker din bil måste vara – detta är bara några exempel på alla de regleringar som omgärdar dig varje gång du sätter dig i bilen. För att detta ska fungera behövs en stor kontrollapparat som disciplinerar såväl bilister som icke­bilister till att underkasta sig dessa regler. Friheten på vägen har vuxit fram hand i hand med en fördjupning av kontrollen av rörelse.

Nu menar inte Jansson att det var ett faktiskt sätt att fly från staten, utan snarare att folk trodde sig kunna få vara i fred och frihet med hjälp av bilen. Hur som helst, Jansson är inne på något intressant när han pratar om bilen och den privatsfär som den konstituerar. Den osynliga kommittén beskriver denna form av mobilitet som: en mobilitet som bare er en forflyttelse av privatsfæren, som et bærbart hjem. Den private boble sprækker ikke, den flyder rundt.

Detta är även något som många ofta beskriver som en av bilismens mer positiva sidor: möjligheten att stänga in sig och få vara ifred en liten stund av dagen. För den som är fast i en borgerlig kärnfamiljsenhet på kvällar, nätter och helger samt löneslaveri på dagen så finns det inte särskilt många möjligheter till att få vara i fred och kanske få utlopp för en del känslor som möjligen inte är fantastiskt roliga för andra att behöva ta del av. Ilska, irritation, uppgivenhet, och andra mer eller mindre positiva känslor; visst kan de ibland vilja upplevas i ensamhet. På vissa sätt kan man förstå att folk tycker det är skönt att få utlopp för liknande saker i fred, i bilen. Men frågan är så klart om allt det negativa som bilismen för med sig skulle kunna uppvägas av en eventuellt positiv effekt som denna. En effekt som dessutom bara en privilegierad del av befolkningen – de med tillgång till bil – har möjlighet att ta del av. Svaret blir nej, fast det behöver inte betyda att längtan efter att ibland få vara i fred ska försakas.

Små familjeenheter där det mesta hemarbetet sker och utförs av någon inom familjen lägger en onödigt stor arbetsbörda på alla (och självfallet vissa mer än andra). Till skillnad mot kollektivhuset där du kanske behöver laga middag till alla dina grannar varannan vecka och resten av dagarna får middag lagad till dig av någon granne så måste den enskilda familjen laga mat varje dag. Den åtminstone åtta timmars långa arbetsdagen fylls av möten och aktiviteter. Det blir svårt att hitta tid på dagen att komma ifrån en stund. Bilpendlingen verkar där för vissa fungera som en ursäkt för att göra just det. Även om de flesta samtidigt menar att den är den värsta delen av dagen. En paradox värd namnet?

Jag tänker mig att det måste finnas andra möjligheter, sätt att kollektivisera och mer allmänt tillgängliggöra rum för ensamhet. Likt kollektivhusens snickis, teve- och syrum erbjuder en plats där man ofta kan få vara i fred, och en liten ursäkt för att få vara det också. Man kan tänka sig billiga och smidiga sätt att använda de hotellrum som ändå stor tomma många dagar i veckan som övernattningslägenheter, men även en stad som bjuder upp till spontana promenader. Men viktigast och svårast av allt är nog ändå att skapa en kultur där det är lika självklart att man ibland vill va i fred som det är att vi inte ska isolera oss i mördarmaskiner av stål eller deppiga villaområden. För en av sakerna som jag tror upplevs som mest lockande med den där i-fred-tiden i bilen är att den är väldigt socialt accepterad. Man behöver inte förklara för någon varför man åker själv i bilen till jobbet. “Alla gör det ju!”

p.s. Titeln obviously snodd från Engels.

2 reaktioner på ”Familjen, staten och privatbilismens ursprung

  1. Intressant, tack! Tror du att din analys kan brista lite om man tar hänsyn till att de flesta människor inte bor i kärnfamiljer idag? Å andra sidan är det väl mest föräldrarna i kärnfamiljer som åker bil? Vore intressant att höra. Sitter du på någon statistik?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *