Ordet räckviddsångest har varit på tapeten ett par gånger under de senaste åren. Som vanligt när media rapporterar om saker så misslyckas de med det allra mest basala: nämligen att förstå vad det som de rapporterar handlar om. Räckviddsångest beskrivs som något som uppstår därför att elbilar bara kan köra en sådär 10-15 mil innan de behöver laddas, och problemet beskrivs som att bilister får ångest för att de är rädda för att bli strandade med tomt batteri på vägen till jobbet. I SR:s rapportering tillägger de att detta inte är ett reellt problem, för folk kör sällan så långt, vilket förstås stämmer. Men problemet är ju inte att folk inte vet hur långt det är för dem till jobbet. Problemet är att elbilen, just genom sin begränsade räckvidd, utplånar myten om bilen som en frihetsmaskin. Helt plötsligt kan inte bilisten låtsas att han ska sätta sig i bilen och fly iväg från alla sina problem: bilens funktion som transportmedel från ett skitliv på punkt A till ett skitjobb på punkt B uppenbarar sig för honom. Han blir tvungen att se sig själv och sitt meningslösa liv i backspegeln. Han inser att han inte är fri, och att bilen inte är en frihetsmaskin. Bilen är bara ett fett lån på banken, dåligt humör och en förstörd planet. Hate to say I told you so.
Kanske är det så att vi underskattat sanningen i uttrycket ”det finns inga miljöbilar” när vi bara fokuserat på att miljöbilarna inte är miljövänliga. De är inte bilar heller… :D