Det är många medelålders vita män som tagit sig tid att hata förorten…

Har vi inte blivit tvungna att se och höra dem för många gånger förut? Dessa herrar vars anti-intellektualism endast matchas av deras uppblåsta egon. Dessa herrar som rycker ut till försvar för den vite, civiliserade, mannens överhet. Dessa herrar som, i sin blinda tilltro till sig själva tror sig veta något om någonting, och anser sig ha rätt att förpesta offentligheten med sin smörja. Dessa herrar som en gång tagit tunnelbanan ut till “förorten”, eller båten till en koloni, och hatat det de ser så mycket att de bestämt sig för att skriva en bok om hur hemskt det är. Dessa herrar som bor i fula villaghetton eller sverigedemokratiska utopier likt Stockholms innerstad. För oss som är alltför trötta på att se offentligheten tas över av deras intellektuella och känslomässiga bristfällighet finns nu äntligen tröst! Johanna Langhorst ger oss i boken Förortshat en exposé över deras tillkortakommanden, uppblandat med en frisk dos av klasshat, humor och värme. Det är svårt, omöjligt, att göra boken rättvisa i en liten bloggpost. Den är spretig i dess allra mest underbara bemärkelse, högt och lågt, intervjuer med den trångsynte “mannen på gatan” varvas med mördande statistik, personliga betraktelser och så många neddragningar av byxor på fisförnäma arkitektskribenter att jag inte vet vad jag ska ta mig till! <3 <3 Det samlande namnet på dessa män, ja de är ju mest män de där, är nyurbanister. I nästa nummer av Tidningen Brand har jag och en vän en liten text där vi försöker ringa in nyurbanisten, ett litet utdrag:

Nyurbanisten älskar att räkna och mäta, det har han lärt sig på sin ingenjörsutbildning. Där har han också lärt sig att hålla koll, att ha kontroll. Det som inte går att kontrollera, det är fel. Saker ska planeras: gärna spontana möten men först en rejäl stadsplan, tänker han. Därför hatar han när naturen försöker blanda sig i stadslivet. Naturen ska vara någonstans långt borta, dit knappt några människor når. Eller så ska den tuktas, inhägnas och göras till en park. I parken kan nyurbanisten dricka kaffe under kontrollerade former. Likt de rika landägare som för längesedan hägnade in naturens allmänningar vill nyurbanisten skapa parker av våra allmänna naturområden. Gärna parker som är som i riktiga storstäder. Kolla på London, där är parkerna ordentligt inhägnade och stänger på kvällen. Som en bonus så härstammar park och inhägnad från samma latinska ord, parricus, det gillar nyurbanisten. Ordning och reda, även i etymologin. […] Nyurbanisten är konservativ, det nya i hans urbanism är ungefär lika nytt som plommonstopet är i herrmodet. Likt en riktig konservativ så längtar han tillbaka till något genuint, den äkta staden. Denna längtan benämner han kvartersstaden och är något som antar mytiska proportioner. Han har sin egen historia om syndafallet där modernismens ingenjörer och politiker pekas ut som de skyldiga.

Langhorst vänder sig till Moa Tunströms fantastiska avhandling På spaning efter den goda staden och sammanfattar:

“Den goda staden” är synonym med “stadskärnan”, “stenstaden”, “kvartersstaden” eller “den täta blandstaden” som den också kallas. De svenska stadsbyggnadsorganen (och dess apologeter, nyurbanisterna, min anmärkning) försöker inte dölja att de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. […] Innerstaden beskrivs som en metropol, en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främlingar med tolerans och intresse, där finns integration och öppenhet. Vad som glöms är att de gamla fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden och blandningen av människor som de talar om finns inte i innerstäderna idag, utan i förorterna.

Hatet mot förorten handlar om rädsla för arbetarklassen och om svårigheter att handskas med det som en själv inte fått planera. Men det handlar också om rädslan för att se sig själv i spegeln och inse att man (som “upplyst”, “kosmopolitisk” och “tolerant” medelklassman) genom sina bostadsval är delaktig i skapandet av det närmaste en sverigedemokratisk utopi vi kommer i Sverige. En etniskt och socialt homogen massa med svår folkhemsnostalgi och fetisch för 50- och 60-talet.

Langhorst sätter fingret på något som jag tror är centralt för att förstå förortshatarens psykologi, det som gör, för att återkomma till den kommande artikeln i Brand, att:

Något av det värsta nyurbanisten vet är de där mellanrummen i staden som inte riktigt går att definiera, som inte går att inordna i rutnätet. Platser som vi kanske ser som som ett andningsutrymme, en plats som kan bli lite vad som helst i stunden. När han ser en sån plats ropar han impediment! och ser ut som om han bitit i en sur citron. Impediment är alltså platser som han menar ”har blivit över i planeringen”. Nyurbanisten kollar på en satellitbild över staden och ser massor av hus som har natur kring sig och får ångest. ”Där saknas det mesta som är poängen med stadslivet”, tänker han när han tittar på en karta över en av de förorter vi bor i.

Langhorst skriver:

Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som retar Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga gränserna mellan det offentliga och det privata. I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenheterna på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégästerna? Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen. Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och samsas.

Deras ingenmansland är våra allmänningar. Låt de hata oss så länge de är rädda!

Men vad mumlar jag om egentligen, hoppas du redan har slutat läsa och börjat läsa Förortshat istället, det lilla jag tagit upp här kan inte göra den rättvisa.

11 tankar kring ”Det är många medelålders vita män som tagit sig tid att hata förorten…

  1. Det vore väldigt bra för vår gemensamma framtid om ni antiurbanister kunde formulera en egen, självständig och konstruktiv vision för hur ni vill att våra städer ska byggas i framtiden. Då skulle det bli en mer intressant debatt. Jag ser fram emot att läsa er text i Brand, jag hoppas det finns något mer substantiellt där. Jag förstår att ni tycker sammanhängande, funktionsblandade stadskvarter är onda, fördemokratiska osv osv och bör förbjudas men vad vill ni ha istället? Jag upplever det som att ni kompenserar er oförmåga att hitta rationella argument mot nyurbanismen med ressentiment och halmgubbe-svada.

    Ni måste väl se det ironiska i att er kritik av den fördomsfulla, föraktfulla och svepande förortskritiken (som vissa nyurbanister definitivt gör sig skyldiga till) är precis lika fördomsfull, föraktfull och svepande? Ni måste ju kunna bättre än så, och om ni inte kan det, vad säger det då om era argument?

    1. som Jerka skriver här i kommentaren: texten i brand är alltså ett försök till beskrivning av nyurbanister på det vis som nyurbanister beskriver folk som gillar att bo i förorten…. jag tänkte att det var ganska så övertydligt. ;)

      O angående att beskriva vad jag vill med staden, har skrivit en bok med planka.nu om det och en jäkla massa inlägg här på bloggen, som du vet :)

      puzz

      1. popvänster: Aha, jag måste erkänna att den ironin gick mig förbi. Ja, du har skrivit mycket intressant här på bloggen, och mycket håller jag faktiskt med om, men har ändå svårt att visualisera mer konkret vad ert alternativ är. Men jag får väl läsa om, noggrannare, och se om jag blir klokare. :)

  2. Jag hoppas att du är medveten om att det inte finns något som är så detaljplanerat som den svenska förorten? Grannskapsenheternas sammansättning är matematiskt beräknad. Bostadsunderlaget och därmed boendeunderlaget matchar precis kundunderlaget servicen behöver. Enligt exakt förutsatt ytkrav och ekonomisk köpkraft per person. Som då sedan förändrades åt fel håll så servicen dog ut.

    Däremot kvartersstaden är inte planerad på samma sätt. Man skapar förvisso en övergripande idé genom att dra infrastruktur, men innanför den fick man röra sig relativt fritt. Verksamheter och bostäder i de enskilda små fastigheterna har skiftat genom tiden efter behov. Utefter stadsplanen får en stad evolvera fram. Förorten byggdes som en färdig enklav.

    Jag tror inte jag har läst något så motsägelsefullt om stadsbyggnad. Racka ner på kvartersstaden för hur planerad den är och sedan lovsjunga den mest detaljplanerade strukturen som finns. Direkt antiintellektuellt…

    1. jag har inget emot planering, bara skitnödiga planerare som anser att det de vill tvinga på oss förortsbor inte handlar om planering utan ”tidlösa värden” ”så som alla vill ha det” jadajada insert valfritt management-bullshit här.

      <3

  3. Johannes: Det är ju bara att läsa någon av dina egna texter, så blir det ju tydligt att du är en av dem som allra mest ägnar dig åt fördomsfull, föraktfull och svepande förortskritik. Till exempel här: http://www.fria.nu/artikel/75574 Så varför skulle någon vara intresserad av att diskutera seriöst med dig? Popvänster visar i texten ovan upp en spegel för dig. Ta en titt i den och fundera på varför ni nyurbanister argumenterar som ni gör.

    1. Jerka: Ja, du har rätt i att det är en del formuleringar i den texten som är för hårdragna och orättvisa. Det finns ju många människor som uppskattar modernismens miljöer. Jag får försöka vara mer nyanserad, det är ju roligt om någon vill diskutera seriöst med mig.

  4. Det lustiga är förstås att inga av er antiurbanister själva bor i miljonprogrammen. Det är lätt att älska motorvägsspaghettin, de ödsliga gräsmattorna och gigantiska parkeringarna om man slipper bo där själv.

    Jag anser att ni är hycklare. Man kan ogilla miljonprogrammet utan att ogilla miljonprogramsinvånarna. Miljonprogrammet och den modernistiska stadsplaneringen är konstaterat människofientliga och i princip ingen som inte måste bo där vill bo där. Lösningen är att erbjuda bättre miljöer åt alla, inte att stoppa fingrarna i öronen och låtsas att alla miljöer är lika bra.

    1. vad ska en svara på sånt här dravel? :) Hade du orkat läsa så hade du nog förstått att denna blogg skrivs en stolt Rågsvedsbo.

      p.s. att ogilla miljonprogrammet utan att ogilla miljonprogramsinvånarna? Det är typ som jag fast tvärtom: jag ogillar inte innerstan, men väl dess invånare. d.s.

      kramizzar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.