Upptäckte att denna text som publicerades i Arbetaren i samband med att vi släppte Trafikmaktordningen har försvunnit från deras hemsida, så lägger upp den här för arkivering.
Socialdemokraten Per Wirtén hävdade nyligen i en kritik mot dem som pekat på massbilismens strukturella problem att några sådana problem inte finns. Enligt Wirtén är det endast bensinmotorn, inte bilen, som är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Wirtén menar att bilen i samtiden snarast har en funktion som kan jämföras med diskmaskinen: bra att ha, men man klarar sig utan. Nu är det inte Per Wirtén som person som är intressant i det här sammanhanget, men hans ogenomtänkta åsikter i bilfrågan kan sägas vara ganska representativa för stora delar av vänstern. Bilismen är ett område vars politisering vi alltför ofta lämnat åt miljörörelsen. Detta har sina problem, eftersom den mindre radikala, och mest inflytelserika, delen av miljörörelsen saknar verktyg för att förstå de ekonomiska och sociala processer som ligger bakom bilens herravälde, processer som när de skärskådas tydliggör hur bilismen dras med betydligt fler inneboende problem än bara dess negativa inverkan på klimatet och miljön.
Vad innebär det egentligen att likna bilen vid en diskmaskin, och är den liknelsen rimlig? Filosofen och arbetskritikern André Gorz, med stort inflytande i den nya vänstern under 1960- och 70-talen, beskrev i essän Bilens sociala ideologi hur fel just jämförelsen mellan bilen och ett hushållsredskap egentligen är. Gorz poäng är att bilen snarare bör jämföras med en villa vid havet än med en diskmaskin eller en dammsugare. Trots att en stor del av befolkningen i de rika länderna i västvärlden äger en bil så är den i grunden vad Gorz kallar för en lyxprodukt. Med det menar han att den, till sin natur och precis som en lyxvilla i strandnära läge, inte går att demokratisera fullt ut. Det finns inte tillräckligt mycket strand för att alla ska kunna ha en egen tomt på den, och på samma sätt så går det inte att bygga ett transportsystem där alla ska köra varsin bil överallt. De frihets- och demokratiideal som många förknippar med bilen är villkorade.
André Gorz beskriver hur essensen i en lyxprodukt är att den förlorar sin mening om alla får ta del av den. En bil är bara nyckeln till frihet så länge samhället räknas bort – varför tror ni att bilreklamer gång på gång utspelas på öde bergsvägar? Men det är ointressant att diskutera en ensam bil på en öde väg; bilen som enskild transportmaskin existerar inte längre, bilen är inte någon tjusig pryl som kan höja vår livskvalitet eller öka vår frihet. Med bilen har vi fått massbilismen och alla dess kostnader på köpet. Visst kan bilen, i dagsläget, fylla en nödvändig funktion på landsbygden, men när vi diskuterar stadsbilismen är det meningslöst att diskutera något annat än massbilismen. För att tydliggöra vad Gorz menar med begreppet lyxprodukt kan vi använda oss av vad som i spelteori kallas för ett nollsummespel, alltså en situation där någon endast kan vinna om någon annan samtidigt förlorar. Massbilismen är ett nollsummespel. Varje ny bil tar upp värdefull plats från andra bilar, varje ny väg generar mer biltrafik, och varje parkerad bil gör att någon annan bil inte kan parkera.
I bilens värld söker varje förare vinning på andras bekostnad. Att sätta sig i en bil förvandlar ens medmänniskor (andra bilister, cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter) till hinder. Det innebär att förtingligande av andra. De fördelar och den frihet som bilen erbjöd stadsbilisten när den fortfarande var förunnad ett fåtal försvinner så fort den blir något som var och varannan använder. Friheten övergår i ett stadium av frustration. En genväg som alla försöker ta blir i slutändan inget annat än en senväg som alla måste ta.
”Friheten” på vägen har växt fram hand i hand med ett fördjupat beroende av bilsamhällets institutioner: banklån för att köpa bilar, långa arbetsdagar för att betala omkostnaderna och lånen, oljebolag för att tanka, verkstäder när bilen går sönder, stater för att bygga och upprätthålla infrastruktur, och så vidare i all oändlighet. Den tyske värdekritikern Robert Kurz konstaterade nyligen att bilindustrin är kärnsektorn i den tillverkningsindustri som fortfarande bildar basen för kapitalets reella värdeskapande och att det därför inte alls var förvånande att det var bilindustrin som tillsammans med banksektorn blev den främsta mottagaren av statligt understöd efter den senaste ekonomiska krisen.
Bilindustrin är inte bara en av kapitalets största enskilda sektorer, den är också en av de värsta klimat- och miljöbovarna, och detta har inte alls lika mycket med bensin att göra som folk tror. De elbilar som av politiker framställs som bilsamhällets räddning släpper ut ungefär 25 procent mindre koldioxidekvivalenter än en bensindriven bil. Knappast en lösning på klimatkrisen. Biobränslen som etanol är enormt ineffektiva och bidrar till att monokulturer växer fram på odlingsbar mark där mat borde växa. För att inte tala om all aluminium, plåt, gummi och de väldiga mängder energi som krävs för att bygga en bil.
Så långt Gorz kritik av massbilismen. Den är övertygande, men saknar ändå en väsentlig komponent: nämligen förståelsen för hur det kapitalistiska industrisamhället bygger på ett ojämlikt utbyte mellan centrum och periferi. Om vi på allvar vill diskutera problemen, inte bara med bilen utan med maskiner och teknik överlag, måste vi förstå hur maskinen till själva sitt väsen inte främst är ett medel för att spara tid, utan för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper. Detta menar humanekologen Alf Hornborg, som påpekar att vi måste närma oss tid och rum inte som upplevelser eller observationer, utan som resurser som är föremål för utbyte människor emellan. Hornborg menar att det inte är någon slump att maskinen och marknadsprincipen går hand i hand, eftersom maskinen just bygger på den kommersiella omvandlingen av tid i rum och rum i tid.
Åter till diskmaskinen: min diskmaskin sparar mig massa tid, så att jag exempelvis kan läsa Hornborg och skriva den här texten. Frågan är vems tid som går förlorad. Alf Hornborg menar att det som gör omvandlingen av tid i rum och vice versa till ett problem är att ”marknadspriserna på arbetstid och naturresurser inte alls behöver stå i proportion till den tids- eller rumsåtgång som de i realiteten representerar. Tvärtom, den underliggande logiken i det allt mer svåröverskådliga, globaliserade handelsutbytet tycks i hög utsträckning handla om att åstadkomma nettoöverföringar av tid och rum mellan olika kategorier av människor i världssamhället.”
Men din bil framstår inte bara som en möjlighet för dig på grund av det ojämlika utbytet mellan centrum och periferi. Även om vi bortser från detta så blottläggs bilens tidsbesparing som den illusion den är när man börjar gräva sig igenom dess glimrande yta. Att ta bilen från lägenheten till jobbet kan framstå som en tidsbesparing jämfört med att gå, cykla eller åka kollektivt. Men i de studier som gjorts där man räknar på allt betalt och obetalt arbete som krävs av bilägaren för att denne ska kunna ha en fungerande bil så kommer man fram till den chockerande slutsatsen att bilens snitthastighet ligger på cirka åtta kilometer i timmen. Alltså ungefär samma takt som en rask promenad.
Inte ens i en futuristisk drömvärld – där alla hade varsin replikator à la Star Trek och vi kunde framställa bilar helt utan att använda mänskligt arbete eller naturresurser – skulle bilsamhället kunna vara någonting annat än en le corbusiersk mardröm av oändliga motorvägar fyllda av oändligt stillastående bilköer. Fast då kanske vi skulle kunna teleportera oss istället?
Det är dags att ge upp tron på att ett masstransportsystem går att kombinera med hyperindividualism, höga hastigheter och ofattbara mängder olja, stål och betong. Antingen gör vi i vänstern det och arbetar politiskt för ett transportsystem med verkliga förutsättningar att komma all jordens befolkning till del på lika villkor, eller så låter vi den nuvarande skiten kollapsa med stor risk för att högern kommer att sätta dagordningen för det som kommer efter. Att inse bilsamhällets brister handlar inte om att vara framstegsfientlig – åtminstone inte mer framstegsfientlig än en bil som står på kanten av en avgrund.
Litteratur:
- Alf Hornborg – Myten om maskinen
- André Gorz – Ekologi och politik
- Bianca Mugyenyi & Yves Engler – Stop Signs
- Robert Kurz – Ende des Automärchens