Foucault beskriver hur ”problemet med rörelse” blev ett centralt bekymmer för styrningskonsten under 1700-talet: de styrande letade efter sätt att skapa förutsättningar för att både kunna accelerera och kontrollera människors rörelse för att styra in dessa i ett produktivt mönster. Målet var att skapa mobila och produktiva kroppar, kroppar som producerade mer effektivt, kroppar som rörde sig dit produktionen och/eller armén behövde dom. Foucault menar att styrningskonsten redan här drabbades av problemet att välja mellan två olika tekniker för att styra rörelsen: den suveräna och den disciplinära.

At the same time as motion had to be regularised to prevent disorder it had to be promoted in order to make people productive. The tension between these two elements in governors’ strategies plays itself out to the present day. Foucault tends to place the emergence of the ’disciplinary’ form of power, attempting to shape and regularise movement, as dominant over the ’sovereign’ form, attempting to restrict and control movement.

I och med uppkomsten av den politiska ekonomin, under 1700-talet med fysiokraterna (främst Quesnay) i spetsen, så fick idéerna om att uppmuntra rörelse sina ideologiska apologeter: mobilitet blev en förutsättning för kapitalackumulation.

Only by guaranteeing circulation will wealth be perpetuated and reproduced. (Quesnay)

Konsekvensen av detta blev ett synsätt på statens roll som tillhandahållare av infrastruktur för rörelse: Kanaler, vägar, järnvägar och telegraf, telefon och internet samt minskade restriktioner på rörelse av framförallt varor och kapital. Medan den politiska ekonomin förespråkade praktiker för att uppmuntra och underlätta för rörelse så var det militären som var drivande i att införa praktiker för att kanalisera och styra människors rörelse, Foucault skriver:

At first, disciplines were expected to neutralize dangers, to fix useless or disturbed populations, now they were being asked to play a positive role, for they were becoming able to do so, to increase the possible utility of individuals. Military discipline, coordinates, accelerates movements, increases firepower. The discipline of the workshop tends to increase aptitudes, speeds, output.

Med uppkomsten av massarméer, kring Napoleonkrigen/sent 1700/tidigt 1800-tal, så förändrades styrningskonstens synsätt på befolkningen, den sågs mindre i negativa termer (som något som måste kontrolleras och ordnas) och mer i positiva termer (som något som kan mobiliseras för att förstärka dess produktiva egenskaper). Kroppar skulle inte längre bara ordnas, utan även mobiliseras för att utföra produktiva uppgifter, en något slarvig beskrivning av vad Foucault benämnde biopolitik.

Paul Virilio menar att när idén om mobilisering som ett önskvärt mål hade fått fotfäste, så blev nästa steg att under 1800-talet röra sig i en riktning mot accelerering, han beskriver hur den relativa ”rörelsefriheten” som franska revolutionen uppnått (strävat efter åtminstone?) slog över i mobilitetstvång:

Mobility, then, became simultaneously the means to liberation and the means to domination.

Den största förändringen mobiliteten genomgick under 1800-talet var med hjälp av tågtrafiken, vars introduktion i förlängningen banade väg för klockans diktatur, turistindustrin och möjligheten/tvånget att kunna arbeta långt ifrån sitt hem. Även synen på resande och jaget förändrades:

involving an increasing sense of the body as an anonymised parcel of flesh which is shunted from place to place […] a shift in thinking away from simply travel towards transport: movement from one point to another in order to participate in the activities at the trip destination.

För att kunna fortsätta accelerera, speciellt i urbana miljöer, så var mobiliteten tvungen att än mer regleras, planeras och kontrolleras: så föddes den moderna stads- och trafikplaneringen som ett sätt att producera städer och människor med maximal mobilitet som mål. Någonstans här sammanfaller ett antal kontrollmekanismer, det är i början av 1900-talet, i fabriken bestämmer förmannen och på väg dit tågbolaget: en perfekt mylla för automobiliteten, med dess lockande, om än fiktiva, löfte om frihet.

On that 1st of October, 1924, I was assisting in the titanic rebirth of a new phenomenon … traffic. Cars, cars, fast, fast! One is seized, filled with entusiasm, with joy, the joy of power. (Le Corbusier)

Detta var en kort sammanfattning av ett av de roligare avsnitten i Mathew Paterson’s strålande bok Automobile Politics.