För typ ett år sedan var det en väldigt fin utställning om punkens begynnelse på folkets hus i Rågsved (<3 <3 <3 Rågsved), det jag framförallt tog med mig därifrån var hur nästan alla punkaffischer från sent 70-tal och tidigt 80-tal innehöll en stor portion TV-hat. Det var så himla vackert, och något som jag verkligen saknar bland dagens progressiva (mig själv inkluderad). Det blev i alla fall en festaffisch, inspirerade av TV-hat och de magsura gubbsen (f.d. punks asså) som satt i nån panel och beklagade sig över dagens ungdom som "inte gör nåt". Vi andra hade tre feta svartklubbar att välja på i närområdet.
TV-hatet, ofta svårt att urskilja från Svenssonhatet, vart tog det vägen egentligen? Sköljdes det bort av pomo-relativismen? Är allt alla gör lika bra nu för tiden? Eller vad är det för skit som händer egentligen?
Much like how run-of-the-mill nerds have fled the unsanitary physical world into the internet, My Little Pony, WoW and animé, so too are the academic hopefuls today hella eager to devote themselves to zizekian hodgepodge of social commentary based on irreverent anecdotes, film theory and lacan, and generally anything pomo and deconstructionist in favor of trying to consider solutions to localized, individual situations involving real human beings.
Bloggen tHE r H i z z o n E hade ett intressant inlägg om televisionen för ett tag sedan. De efterlyser en ny våg av TV-kritik, men konstaterar lite surt att TV:n väl är old news för kritikerna. Något som dock inte hindrar TV:n från att vara det primära mediet där varans vara inpräntas som något naturligt för kidsen.
We are more vulnerable the younger we are and when we were at our most vulnerable, during the first three or four years of our lives, everything else paled to the effect of the television. The light, the sound, the fast pace, the cuts, the people, the colors, the volume, the products, the cartoons, the music, the hypnosis and, of course, as the opposite, the numb reality we had to return to eventually. Nothing compared then, nothing compares now.
Televisionen är ständigt närvarande, redan innan du lärt dig prata så har du lärt dig att prata med Teletubbies. Och med TV:n kommer reklamen. Med tanke på hur stor påverkan reklamen har på oss som har passerat våra första år i livet så kan en ju knappt föreställa sig hur den fungerar på barn: ”Den här personen hade aldrig varit så positiv och tagit sig tid att komma in i mitt liv och berätta om den här produkten om den inte varit fantastisk”. Eller kanske bara: ”Bra”.
Anyway the horror: the supermarket. Imagine yourself a child (or use a mirror aha). Before your eyes lie the endless spoils of capitalism, toy aisles unending, sugary goods in colorful packages under lighting so strong you can make out every detail and fine print. Compared to your dark damp murky moldy cavelike apartment your parents covered in furniture in faded cream and beige, everything looks so clear, colorful, crisp and lifelike; it’s as if every product on display jumped out from the glowing backlit screen of a television set and walked onto the shelves.
Kära TV-hat, kom tillbaka. Hatade TV, försvinn. För det är ju inte bara barn du lurar med din reklam och dina helvetiskt anpassade magiska trick. Du får mig att läsa färre böcker, skriva färre texter, träffa färre människor, tänka färre tankar. Nej, nu får det vara nog, ska kolla på avsnitt 4 av Camp.
xoxo,
Al
