Detroit Does Mind Dying

Hynek Pallas hade en ganska fin krönika om Detroit i SvD förra veckan, läs den. Förutom att den är fin innehåller den också alla obligatoriska komponenter i en artikel/dokumentärfilm/random utsaga om Detroit som producerats under de senaste åren. Den innehåller beskrivningen om white-flight som ett resultat av upproret 67, här beskrivet som kravaller, ofta slentrianmässigt/rasistiskt beskrivet som “raskravaller”. Den innehåller målande beskrivningar av en stad som går på knäna, en stad människor flyr i hundratusentals, en stad som håller på att ätas upp av naturen. Jag är inte helt nöjd med den här bilden, på något sätt känns den lite väl enkel. Inget ont om Pallas alltså, jag har hört samma historia på många andra ställen, tror bara att den behöver nyanseras en smula. Kanske att vi behöver lite sammanhang och historik för att förstå varför det blivit så här. Ofta skylls mycket av problemen på bilindustrin – som för övrigt går finemang för tillfället – men det är knappast hela historien.

Staden Detroit fungerar som “huvudstad” i Detroit metropolitan area, en region med tre-fyra miljoner invånare (beroende på exakt hur en definierar regionen), varav cirka 700.000 bor i själva staden. Detta är något som är ganska viktigt när en talar om hur Detroit minskat så kraftigt (staden hade nära två miljoner invånare 1950), de flesta som inte bor kvar i staden bor fortfarande ganska nära staden. En del bor till exempel i den egna staden Hamtramck, en stad som är helt omgiven av staden Detroit men som, av skattetekniska skäl räknar sig som en egen stad. Bilindustrin la en stor fabrik i området och slapp på så vis betala skatt till Detroit. Det är väl egentligen inte något speciellt med Hamtramck, staden är omöjlig att skilja från Detroit, det enda den kan skryta med är väl möjligtvis att vara det mest tätbefolkade området i hela regionen. Något som dock inte säger särskilt mycket. Men den lilla staden kan ändå stå som symbol för det större problem som Detroit dras med: det skattetekniska systemet.

Det ligger nämligen till så här, de pengar som staden Detroit har till sitt förfogande utgörs till stor del av inkomsterna från fastighetsskatten och staden Detroit har totalt sex (6!) procent av den totala skattebasen i regionen, trots att de har cirka 20 procent av befolkningen. Lägg till det faktumet att stora delar av den gamla innerstaden utgörs av vad jänkarna kallar för “eds and meds” – alltså stora utbildningsinstitutioner och sjukhus, vilka drivs som “non-profit-organisationer” och därför inte betalar fastighetsskatt – och du har rätt dåliga förutsättningar att få en stad att fungera.

Under den andra halvan av 1900-talet så växte en hel del amerikanska städer explosivt, Los Angeles, Houston, Dallas med flera, samtidigt som städer likt Detroit, Cleveland och Pittsburgh närmast hade en imploderande befolkningskurva. Det fascinerande med detta är att det i väldigt stor utsträckning berodde på att de förstnämnda annekterade de förorter dit folk som hade råd med bil och lite dyrare hus flyttade medan de sistnämnda av juridiska skäl inte fick göra det samma. 1950 bredde Houston och Detroit ut sig över ungefär lika stor landmassa, idag är Houston cirka fyra gånger större än Detroit.

What if Detroit had been permitted to annex suburbs after World War II? What if it had grown to say, the square mileage of Houston today? If so, Detroits population would hover today somewhere around three million people, ranking it the nation’s third largest city, behind only New York and Los Angeles.

Detta beskriver John Gallagher i boken Revolution Detroit, och konstaterar det ganska självklara att om en flyttar ut en stor majoritet av en stads jobb, befolkning och skattebas så kan en inte heller räkna med att staden som är kvar kommer att kunna fungera som den gjorde förut.

The problem is not one of short-term fiscal stress at times of national economic crisis. Nor is it principally a problem of poor management or inefficient service delivery, although both may be present. The central problem is a structural one, built into the dynamics of the American city. As long as such huge imbalances exist between city and suburban tax bases, as long as state governments ignore the regional nature of municipal problems and potential solutions, we cannot solve the problem of municipal finance.

Det är så klart inte lika kul att beskriva som den ruinporr som ständigt återkommer i beskrivningarna av staden, oavsett om avsändaren (likt Pallas) är kritisk till det hela, eller (likt hipsterparet) bedårad av det. Det är kanske inte lika kul, men det ligger nog betydligt närmare sanningen, för – hate to break it – det är inte ens särskilt många ruiner i staden, däremot ganska många ödetomter. Utan att vara någon expert så vågar jag ändå påstå att alla de fotografer och dokumentärfilmare som visat upp stadens ruiner på senare år nog har ansträngt sig ganska mycket. Allt tal om naturen som tar över staden verkar i mångt och mycket materialisera sig i rätt mycket gräsmattor. Detroit har fortfarande en dubbelt så hög befolkningstäthet som sina förorter, eller för den delen som städer likt Phoenix och Houston.

Jag nämnde ovan att Pallas knappast var ensam om att uttrycka dessa saker om staden, vissa av dessa idéer framstod som ganska vanliga även bland de boende där, kanske inte den om staden som ruin, men däremot (åtminstone bland vita) historien om hur och varför white flight skedde. Det som ofta (alltid?) nämns är de där dagarna i slutet av juli 1967. Det är två saker som kan behöva nyanseras i denna historieskrivning, så väl just de dagarna som vad de benämns som. I den helt fantastiska boken Detroit: I Do Mind Dying – som handlar om de två organisationerna Dodge Revolutionary Union Movement och League of Revolutionary Black Workers – kallas händelserna konsekvent för “The Great Rebellion” och de menar att det inte alls handlade om raskravaller i betydelsen konflikt mellan “raser”. Däremot så var upproret – som riktade sig mot statsmakten – en produkt av den svarta befrielserörelsen. Att det har skett en white flight i Detroit är det väl ingen som ifrågasätter, men den började innan upproret – även om den eskalerade efter det – och har bottnat enbart i rasism. Ibland får jag nästan känslan av att det som hände 1967 framställs som någon slags förmildrande omständighet till de vitas flykt. Det var det inte. Detroit har, likt resten av västvärlden, en lång och vidrig historia av rasism. Vita lynchmobbar som attackerade de svarta familjer som flyttade in i “vita kvarter” var vanligt förekommande och Ku Klux Klan var enormt stora i staden.

The violence of 1967 was significantly different from that of the earlier Detroit explosions. The riots of 1833, 1863, and 1943 had been conflicts between the races. The 1967 Rebellion was a conflict between blacks and state power. In 1943, whites were on the offensive and rode around town in cars looking for easy black targets. In 1967, blacks were on the offensive and their major target was property. In some neighborhoods, Appalachians, students, and other whites took part in the action alongside blacks as their partners. Numerous photos show systematic and integrated looting, which the rebels called “shopping for free.” Even so, the Rebellion was entirely a product of the black movement of the 1960s, and that in turn had been a direct consequence of the frustrations and unkept promises of the post-war era.

Historien om de två organisationerna som nämnts ovan får vänta lite, ska försöka återkomma till den, men egentligen så har du ingen rätt att inte nu på direkten läsa Detroit: I Do Mind Dying. Pdf finns här.

6 tankar kring ”Detroit Does Mind Dying

  1. Hej
    Tack, det är ju tyvärr alltid så med ett krönikeutrymme. Ursprungligen ville jag även väva in en annan färsk bok som jag varmt kan rekommendera – Detroit: an american autopsy av Charlie LeDuff. LeDuff (bra, i Sverige förbisedd am journalist) är född i Detroit, har gjort karriär runt om i världen och återvände för ett par år sedan. LeDuff tar upp flera av de saker som du skriver om (bl a diskuterar han sina känslor att som tidigare fattig arbetarklass fr innerstan nu bosätta sig i förort eller randkommun som det väl här bör kallas) däremot återkommer även han till naturen och ruinerna. En orsak till att detta inte enbart handlar om gräsmattor är för att stan helt sonika river hus i rask takt. Eller lämnar dem till pyromanerna. LeDuff hänger mkt m brandkåren, fina skildringar av det.

    Nå – min poäng var väl främst att tipsa om dokun och använda D som en tanke gör ngt som händer västvärlden över i olika skala.

    Tack för tipsen – ska ta dem jag inte redan klämt. / H

    1. mm, LeDuff-boken var bra, läste även Detroit City Is the Place to Be: The Afterlife of an American Metropolis av Mark Binelli typ samtidigt, den var väldigt lik (journalist som återvänder… etc), så det räcker helt klart med att läsa en av dom. :)

      Ang. Detropia så tycker jag nog Requiem for Detroit var roligare, som film sett, och kan tipsa om Urban Roots ifall stadsodling är av intresse!

      Och, visst, staden river en del byggnader, samtidigt tycker jag både LeDuff och Binelli klagar ganska mycket på att de inte river vad de borde, eller i den takt de borde. Och som jag förstått det så är anledningen till gräsmattorna också väldigt mycket att de som flyttade till Detroit precis i början av bilboomen byggde hus i trä, och dessa har inte samma tendens som stenhus att bli ruiner, utan försvinner efter ett tag om de överges.

      1. Ja, precis. I LeDuffs fall mest för att de inte ska brännas ner och utgöra fara dock…

        Jag är väl mest intresserad av logiken kring innerstadsfenomenet idag – istället för att t ex kunna göra de ”inkomstbringande” randkommunerna till en del av staden (omöjligt nu, och som du antyder är hela anledningen till att de inte är en del av Detroit rasism)så får man delvis förlita sig på en ny (vit) urban medelklass och möjligen framöver anpassa mycket efter dem.

        1. Visst, så är det. Samtidigt som jag kan tycka att Detroit är ett något udda exempel på gentrifiering med tanke på hur stan ser ut/fungerar för tillfället, men kanske därför extra intressant att följa, ett ställe där det möjligtvis (det är ju inga järnlagar direkt, så ingenting som säger att den staden måste följa andra städers utveckling), kommer att ske.

          För jag tycker inte att det går att hävda att det är något som skett i staden än, några våghalsiga hipsters räcker inte. ;) Den enda delen av innerstaden som är hyfsat ”fräsch/medelklassig/whatever” är ju eds-and-meds-distriktet (Midtown), och som jag förstått det har det ju varit så hela tiden, det är inte något nytt fenomen, en annan stadsdel som ibland nämns i dessa gentrifieringsdiskussioner är Corktown, men en kaffebar är inte tillräckligt för att man med säkerhet ska avgöra vad som kommer hända.

          F.ö. anser jag det något riskabelt att fokusera för mkt på livsstilsmarkörer, känns som det alltför ofta leder till ressentiment och att de ”riktiga” drivkrafterna bakom bostadssektorns förändring hamnar i skymundan, se typ min artikel här: http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2012-delad-kunskap-delad-stad/gentrifiering-bortom-cappucinon/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.