Efter söndagens nazistattack i Kärrtorp så har självfallet centrumextremisterna och deras apologeter bland den skrivande (och icke-tänkande) klassen varit på krigsstigen. Det var många vintrar sedan som avståndstagandena haglade med så mycket större intensitet än haglet från himlen. Folk slår knut på sig själva för att lyckas ta avstånd från såväl höger- som vänsterextremism, det blir nästan rörande att se hur ett erkännande av att ”det var tur att någon skyddade folk på plats” skyndsamt följs av ett antal logiska kullerbyttor för att landa i slutsatsen att det ändå är fel med ”afa och rf och buhu”. Det är lätt att göra sig lustig över att folk sitter på internet och klagar över att ”afa och rf” varit på plats och skyddat barnfamiljer från nazister, och ibland är det skoj att få slå in öppna dörrar. Men det är en annan sak än detta som skavt i mig under veckan.

”Viktigt att vanligt folk dyker upp för att minska de autonomas inflytande”, säger en högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 består av vanligt folk som bor här”, svarar någon från vänstern. ”Hemskt att afa och rf var där, och är inte linje17 en frontorganisation för rs eller de autonoma” säger nästa högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 inte består av RS, autonoma eller någon annan grupp”, svarar nästa vänsterperson.

Så tycker jag alltför stor del av diskussionen under veckan har sett ut, och det gör mig oroad. Precis som att avståndstagandet från [insert random floskel] skapar en ond cirkel där handlingsutrymmet ständigt minskar och saker en måste ta avstånd för ständigt ökar, precis så tror jag att detta fokus på vanligt folk, vanliga boende, etc. skapar en situation där vi börjar misstänkliggöra oss själva, våra grannar, vänner, kamrater.

Logiken i att besvara en beskyllning om att [insert random vänstergrupp vänster om riksdagen] skulle vara drivande i en organisation med att hävda att så icke är fallet utan att organisationen består av något annat, av dessa mytiska ”boende”, dessa ”vanliga människor” leder ofrånkomligen till att vad vi har möjlighet att lägga in i dessa begrepp minskar. Även om den som t.ex. hävdar att linje17 inte är RS gör det med goda intentioner så tror jag att det i förlängningen är en farlig väg att gå. Linje17 är självfallet inte RS, men uppenbarligen är folk från RS med och arrangerar saker kring nätverket linje17 mot rasism, precis som ”afa och rf” var på plats på demonstrationen. Men i ivern att utmåla sig själva som vanligt folk upplever jag att dessa grupper av vissa under den senaste veckans diskussioner lämnats utanför. Som om en inte skulle kunna vara både boende längs med tunnelbanans linje 17 och medlem i RS, eller förälder och antifascist.

Vart drar vi gränsen för vem som får ingå i paraplyet ”boende och/eller vanligt folk”? Jag är rädd att ju fler påpekanden kring vilka som eventuellt inte ingår i en viss organisation vi gör, desto mindre möjligheter får vi för att genomföra breda mobiliseringar. För oavsett vad en tycker om X organisation så tror jag att alla som varit med och arrangerat en demonstration eller annan politisk aktivitet innerst inne vet att det inte görs av ”vanligt folk” (om vi med vanligt folk menar personer utan politisk bakgrund), utan att det i princip alltid finns människor med tidigare politisk erfarenhet som är med och styr upp saker, om inte annat så av den enkla anledningen att det krävs ett visst mått av kollektiv erfarenhet och politiska nätverk för att kunna styra upp praktikaliteter.

När jag engagerar mig i frågor i mitt närområde så gör jag det givetvis främst som subjektet ”boende i närområdet”, men jag gör det också med tio års erfarenhet av autonom organisering, och jag gör det gärna med personer från andra grupper. Genom att skapa en kollektivitet kring vårt lokalområde så kan vi överbrygga organisationsgränser och tillsammans göra varandra starkare genom att dela med oss av våra tidigare erfarenheter. När vi sedan agerar kollektivt blir det i många fall helt ointressant vilka andra politiska organisationer vi är med i, eftersom vi just nu är något annat.

Men, bara för att du just i en viss situation väljer att vara boende i ett område eller en vanlig människa, låt inte det hindra andra från att vara detsamma. Vi kommer aldrig att vinna på att försöka utdefiniera vissa som mindre vanliga, eller mindre boende än oss själva. Hur välvilligt (och sant) talet om att X inte är en Y för Z än må vara så tror jag tyvärr också att det är farligt. Jag tror att vi med lite otur bidrar till att skapa en situation där avsändaren blir viktigare än innehållet, där allt som inte görs av vanligt folk per automatik blir misstänkliggjort, och där allt som görs av vanligt folk leder till en avgrund där spekulationer kring vilka de vanliga människorna egentligen är blir det viktigaste.