Har tänkt ett par gånger att jag kanske borde skumma igenom Ola Anderssons Vykort från utopia. Inte för att jag har haft några förväntningar på att det skulle vara en givande bok, men för att det är så himla många som älskar den (bara namnen på alla recensenter som skrivit upp den gör en illa till mods), så det vore åtminstone lite intressant att ha läst den. Efter att ha hört honom prata och läst nån text han skrivit så har det framstått som att han är en rätt ignorant lirare med hyffsat dålig koll och ett såväl uppifrån- som utanifrånperspektiv på de förorter han hatar så mycket.

Nu hade jag en kväll över och började läsa lite i den, men tror faktiskt jag ger upp nu redan efter typ 25-sidor. Jag kan kanske inte påstå att jag blev förvånad över de vanföreställningar han skriver fram, stämmer rätt väl överens med min bild av boken och honom, men det var helt enkelt för dåligt för att fortsätta. Om det är så att boken förändras senare och blir läsvärd kan väl någon påpeka det för mig så kanske jag orkar läsa mer. :)

Boken är fylld av påståenden likt ”modernismen är skyldig till gentrifiering och segregation” eller ”modernismens arkitekter tyckte det var självklart att det var deras uppgift att planera medborgares liv”. Likt det jag tog upp i posten om Håkan Thörns bok så är kritik likt denna mot modernismen totalt meningslös så länge en inte kan se att exakt samma kritik går att applicera på den liberala stadsstyrningen. *Buhu, modernismen byggde bilvägar…* Ja, det är ju skit, men vad gör vi idag då?

Ola kan inte läsa i DN kultur om vad som händer i söderort och konstaterar därför att ingenting händer. Det glädjer mig, för jag vill varken ha honom eller någon annan DN-läsare som gäst här. Han får gärna hänga på debaser strand så mycket han vill. Och att hävda att det råder brist på dynamik i ”förorten” säger enbart något om hur långt borta någon står från de sociala rörelser som jobbar med att göra denna stad till en dräglig plats att leva på.

Ola citerar Martha and the Vandelas’ klassiska Dancing in the Street, och det verkar som han försöker använda den som något slags slagträ mot förorten. Antar att han med glädje ser framför sig den nyurbanistiska dystopin Grolsch – ”det känns som i Berlin” – block party. Kan det vara så att han är den ende som inte vet om att den låten skrevs och spelades in i Detroit, Motown, den kanske minst ”urbana” staden, men samtidigt en av de mest levande jag besökt, på jorden.