I BRÅ:s rapport ”Brott bland ungdomar i årskurs nio – Resultat från Skolundersökningen om brott åren 1995–2011“ kan vi läsa att ungdomar i Sverige dricker allt mindre och beter sig allt mer laglydigt. BRÅ skriver att:

Alkoholdrickandet tycks också ha minskat i åldersgruppen; andelen som druckit sig berusad fler än fem gånger har minskat medan andelen som anger att de inte någon gång har druckit sig berusade har ökat, och det markant i den senaste undersökningen (från 47 procent år 2008 till 57 procent 2011).

Nu är jag inte så värst intresserad av att varken hylla eller problematisera vår alkoholkultur, det hör i detta sammanhang inte riktigt till saken. Det som är intressant, och skrämmande, med resultaten av denna undersökning är hur dessa beteendeförändringar återspeglar ett allt hårdare samhällsklimat och vilka effekter de får på relationen mellan människor. BRÅ konstaterar att:

Resultaten tyder på att attityderna till snatteri, skolk, alkoholberusning, graffitimålning och bilstöld genomsnittligt sett blivit mindre tillåtande och mer avståndstagande sedan mitten eller slutet av 1990-talet. […] allt fler av de unga ser kritiskt på att hoppa av eller skolka från skolan, och fler tycks också beredda att ta avstånd från kamrater som begår brott.

Vad vi ser är alltså ett utslag av det gamla kriminologiska konstaterandet att tolerans, möjlighet att se nyanser och ha förståelse ökar eller minskar beroende på ens “närhet” till det som ska förstås. I klarspråk: ju färre ungdomar som begår “normöverträdelser” desto större blir gapet mellan de som gör det och de som inte gör det. I den danska studien “Den ungdom!” som på många sätt motsvarar BRÅ:s studie så konstaterar författarna att denna klyfta har ökat i Danmark, de skriver att:

de kriminelle unge i stigende grad oplever sig betragtet som anderledes og overladt til hinanden, og også reelt lukker sig mere sammen om sig selv, kan ses af, at de kriminelle unge i øget omfang føler eller oplever, at omgivelserne betragter dem som tilhørende en bande og – om end i mindre grad – ser på sig selv på denne måde.

Den danska studien sätter denna förändring mot alltmer bror-duktiga ungdomar i en kontext av ett allt hårdare och mer individualiserat samhällsklimat där minsta snedsteg kan ge stora konsekvenser livet ut.

I denne situation med større “frisathed” – og den større tilskyndelse, der ligger i denne situation til selv at gøre valg og overveje situationen såvel på kort som på langt sigt – og større sammenkobling af uddannelsessystem med fremtidsmuligheder – er det, at man kan forestille sig en “fremtidsdisciplinerende” virkning. En større fokusering på de valg, man træffer i dagligdagen, på fremtiden (og derved disse valgs betydning for denne) og på skolegangens betydning som forbindelsesled mellem nutid og fremtid kan bevirke, at man i mindre grad vil løbe den risiko, der er forbundet med de umiddelbare nydelser – penge, spænding osv. – man umiddelbart kan få ud af kriminalitet.

Att unga generellt sett beter sig allt mer laglydigt är alltså inte bara ett problem för dem själva, det är ett samhällsproblem. Det handlar inte enbart om att leva i ett framtidsdisciplinerande helvetessamhälle där toleransen för avvikelser och normbrytande blir mindre, det handlar framförallt om att vi i förlängningen skapar ett samhälle där klyftan mellan de innanför och utanför blir allt svårare att överbrygga, där människor ges färre chanser och straffas både moraliskt och juridiskt hårdare. Så vad väntar ni på? Ut och sparka sönder lyktstolpar, skräm pensionärer och drick folköl!

Ekskluderingen og udstødningen af unge, der begår kriminalitet, har, efter samtalerne med de unge at dømme, stadig ofte i 2005 karakter af en moralsk ekskludering, hvor man ikke vil omgås nogen, der har gjort noget, der er forkert, men – som det også ligger indbygget i den selvfokuserende “fremtidsdisciplinering” – også ofte i tillæg til – eller primært – fordi man synes, de er “dumme”, på samme måde som den succesfulde spekulant ikke har meget til overs for den kollega i branchen, der har spekuleret forkert, og har haft fiasko. Man vil ikke omgås eller forbindes med tabere.