Rumsliga mönster – Ojämlik stad

Den intressantaste uppsatsen jag läst på länge är Malin Westlunds Rumsliga mönster – Ojämlik stad skriven på Samhällsplanerarprogrammet vid SU. Uppsatsen tar sig an att undersöka huruvida det finns några mönster i bebyggelsen kring Stockholms läns tätortsnära naturreservat.

I den fantastiska boken Seeking Spatial Justice beskriver Edward W. Soja hur vi genom att:

Focusing in on specific examples of where and how (in)justice takes place helps to ground the search for spatial justice in socially produced contexts rather than letting it float in idealized abstractions and too easily deflected calls for universal human rights or radical revolution. (s. 31)

Med utgångspunkt i teorier om geografiska orättvisor är detta just vad Westlund åstadkommer med sin uppsats. Genom att undersöka de 21 naturreservat som Stockholms länsstyrelse definierar som tätortsnära samt kombinera dessa resultat med två fallstudier på naturområden som föreslagits att bli naturreservat visar Westlund vilken roll som bebyggelsen och i förlängningen de boende i närheten av naturområden spelar för huruvida de omvandlas till reservat.

Westlund karterar bebyggelsen kring naturreservaten och fokuserar på huruvida den främst består av småhus (radhus/villor) eller flerfamiljshus. Hon skriver att:

Flertalet studier i ämnet har visat på skillnader mellan olika inkomstgrupper eller etniciteters tillgång till grönområden och parkmiljöer. Där vita människor inom medelklassen har ofta stor tillgång till grönområden medan andra grupper med lägre inkomster i större utsträckning lever i områden med sämre tillgång till grönområden, se tillexempel Dai (2011) eller Boone, Buckley, Grove, och Sister (2009). När staden förändras och nya bostäder byggs minskar ofta andelen grönområden i bostadsområdet. Det har visat sig att förtätningen framförallt drabbar vissa befolkningsgrupper, den fattigaste delen av befolkningen. Dessa grupper har dessutom inte möjlighet att välja bostadsområde som de mer välbärgade befolkningsgrupperna. Detta bidrar till att olika befolkningsgrupper i delar av staden har sämre tillgång till allmänna grönytor (Groenewegen m.fl, 2006:6).

Undersökningen visar att 55% av de 21 tätortsnära naturreservaten ligger i områden där småhus är den dominerande bostadsformen medan enbart 10% ligger i områden med flerfamiljshus som den dominerande boendeformen, resten ligger i områden med blandad bebyggelse. Kartläggningen visar också att det inte finns något samband mellan naturreservatens storlek och bebyggelsen kring dem, detta trots att reservat i närhet av flerfamiljshus rimligtvis används mer och av fler människor, både med tanke på att befolkningstätheten är högre i flerfamiljshus och att boende i småhus i betydligt högre utsträckning har tillgång till egen trädgård.

De reservat i Stockholms kommun som bildats under 2000-talet i närhet till flerfamiljshus (Nackareservatet och Grimstaskogen) gjordes så av politiska rättviseskäl. Ulrika Egerö, planerare på Stockholms Stadsbyggnadskontor, beskriver hur de tänkte:

Vi valde att göra reservat av de områden där vi trodde att befolkningen hade minst motståndskraft. Alltså områden i lite fattigare stadsdelar. I villaområden eller medelklassområden brukar folk göra mer motstånd, därför ansåg vi att de naturområden som låg i dessa områden var ganska säkra i vilket fall.

Men i de två områden som Westlund undersöker i sin fallstudie verkar detta tänk inte längre vara dominerande, snarare tvärtom. I Älvsjöskogen så planeras bara den västra delen som gränsar till småhusbebyggelse bli naturreservat medan den östra delen som ligger mot flerfamiljshusen i Hagsätra ska exploateras, detta motiveras delvis med att opinionen för naturreservat är starkare på den västra sidan. Detta med opinion verkar dock inte spela lika stor roll i Rågsveds friområde som kommunen planerar att bebygga med radhus och bilvägar trots stort motstånd från lokalbefolkningen.

Än tydligare blir det när staden motiverar bebyggelsen i Rågsveds friområde med att de måste frigöra pengar för att rensa upp den förorenade marken där (alltså det gamla industriområdet som bl.a. Big Bag använt för att förstöra marken). Staden hänvisar här till sin policy om att alla projekt ska gå runt ekonomiskt av sig själva. En policy som dock verkar efterföljas väldigt selektivt, med tanke på att staden subventionerar lyxbostadsrätterna i Hagastaden med 2.5 miljarder kronor…

En reaktion på ”Rumsliga mönster – Ojämlik stad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *