Att höja förväntningarna

Jane McAleveys bok Raising Expectations (and Raising Hell) ger en intressant inblick i den amerikanska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen. Som erfaren organisatör i bland annat miljörörelsen kommer McAlevey in i en institutionaliserad, toppstyrd och gråhårig fackföreningsrörelse med uppgift att organisera arbetare på sjukhus i Las Vegas. Konceptet med ”proffsorganisatörer” som åker runt mellan olika delar av landet och ”styr upp” olika lokala fackföreningar på dekis känns något främmande (se även filmen om Cesar Chavez) men problemen som McAlevey ställs inför har desto högre igenkänningsfaktor. De största hindren visar sig ganska snabbt inte främst vara chefer och företag utan interna maktkamper inom facket och fackpamparnas rädsla för att arbetarna tar för stora initiativ på egen hand och skaffar sig en egen kollektiv makt som utgår från kampen på golvet. McAleveys linje liknar väl på flera sätt den svenska Folkrörelselinjen.

Nåväl, en grej jag tyckte var intressant med McAleveys beskrivning av hur de fackklubbar som hon jobbade med försökte ”förnya” facket var hur de försökte gå bortom idén att facket bara är ett verktyg som kan användas på arbetsplatsen, något hon kallar för ”the whole-worker approach”:

It is critical to have a strategic mindset that considers the challenges workers face in their lives as either ”workplace” or ”non-workplace” issues, instead of the ”community/labor” binary so prevalent in union thinking. The latter models implies that workers are not members of a community and that community members do not spend most of their time at work, and that therefore ”labor” issues are the proper domain of unions while ”community” issues are the domain of someone else.

Ett intressant verktyg som de använda sig av på alla platser där McAlevey var verksam var vad hon kallar för PSA, geographic power structure analysis, vilket består av att:

You identify the real power players in a given community or area, determine what the basis of their power is, and find out who their natural allies and opponents are.

Det kan låta som en banal sak att göra, samtidigt som jag tror det är många (en själv inräknad) som kan vara lite dåliga på att dra upp strategiska planer för hur olika frågor ska vinnas. Det intressanta med PSA-angreppssättet är hur de använder det för att konkretisera kollektivets styrka. Finns det en religiös ”ledare” som har stort inflytande på orten, någon går säkert i hens församling. Är arbetssituationen bättre på något konkurrerande företag, då går det säkerligen att spela ut det kortet. Är en annan fackförening väldigt stark, då är säkerligen någons kusin aktiv medlem där. Precis på detta sätt går också de fackklubbar som beskrivs till väga för att vinna offentligt stöd och solidaritetshjälp för sina krav och aktioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.