Den långa marschen genom disciplineringen

Thomas Mathiesen är en av de där författarna jag återkommer till då och då och alltid blir lika glad av att läsa. Även om de av hans böcker jag läst är rätt gamla vid det här laget, skrivna som de är på 70- och 80-talet, så har han en förmåga att ställa saker på sin spets och reda ut snårigheter. Tänker främst på den helt fantastiska Kan fängelset försvaras förstås. Men häromveckan läste jag dubbelboken Den dolda disciplineringen och Makt och motmakt, utgiven på Korpen. Det var främst den första av dessa jag fastnade för, och då framförallt beskrivningarna av hur staten hanterar radikala och obekväma element genom en process av såväl ut- som indefiniering. Även om det Mathiesen beskriver kanske inte kommer som en överraskning för den som varit aktiv i någon form av statshatande politisk rörelse så är det ändå mys. Han skriver:

De mekanismer jag tar upp har funktionen att dämpa den opposition, som riktas mot beslut som fattats högre upp i systemet – och som ofta utifrån påtvingats de högre leden i systemet – och generellt mot systemets verkningssätt. Det rör sig alltså om mekanismer som har en disciplinerande inverkan på politiska åsikter och politiska handlingar.

Mathiesen lyfter fram fem sådana systemupprätthållande mekanismer.

Vill du vara med och påverka på riktigt eller stå utanför och posera? Detta är väl kanske den mest klassiska av de alla. Systemet ger vissa marginella fördelar till den som går in i det. I utbyte mot att en avsäger sig sin systemkritik och accepterar systemets givna mönster kan en vinna en liten vinst här och där, så länge den inte på allvar förändrar något i grunden. Tänk typ Miljöpartiet och Gustav Frigolit: regeringsdugligheten kräver att en slipar ner alla ens roliga drag tills bara elevrådsordföranden i en kvarstår och allt intressant en hade att säga om världen ersatts av en taffligt skriven gymnasieuppsats om hur bra det är med den svenska industrin och att vi kanske borde cykla lite mer.

Den här mekanismen träder inte bara i funktion när det gäller frågan om man helt och fullt ska lämna det etablerade systemet. Den fungerar också ”inne” i systemet, tvärs igenom de olika nivåerna står man inför samma konflikt, nämligen den mellan att inte delta i ett beslut som man av principiella skäl inte vill delta i, och risken för att ett sådant icke-deltagande leder till att en mister marginella fördelar. Det här medför att man lätt ”sugs in i” systemet ifråga och kommer att delta på en rad nivåer i systemet, trots att man egentligen är tveksam. Man blir ”en del” av systemet.

När en väl tagit klivet in i systemet, så klart av rationella anledningar – en vill ju vara med och påverka – så är det dags att ta ansvar! Den som inte är med och fattar beslut när det blåser snålt har också avsagt sig rätten att få ta de bra besluten. Med Mathiesens ord så fungerar det så att en ”mister sina marginella fördelar om man opponerar sig inom ett system som man redan gått in och stannat i.” Det är alltså så att samma mekanismer verkar för att neutralisera oppositionen såväl utan- som innanför systemets väggar. Den som ger sig in i leken tillsammans med de andra vuxna gör kanske ofta så för att den upplever sig rida på en våg av förändringsvilja utifrån. Hen ser sin uppgift som att ta med sig detta in i systemet och där använda denna kraft för att göra något bra. Väl inne i värmen märker en dock att i de sammanhang där det fattas faktiska beslut om de frågor en vill förändra så är en helt plötsligt i minoritet.

När man så blivit mer eller mindre ensam som ”språkrör”, ligger det än en gång nära till hands att dämpa sin opposition. För att få igenom sina ståndpunkter, eller åtminstone få igenom dem så långt som möjligt, framstår det ofta som taktiskt klokt att ”ligga lågt”.

Den fjärde punkten Mathiesen tar upp är hur den som försöker opponera sig inom systemet ständigt förs in på olika sidospår. All tid äts upp av att visa sig duglig, skriva egna budgetar, visa att plus och minus går ihop, oroa sig för nästa valresultat, vad ska media skriva, hur ser det egentligen ut nu när vi är vid makten om vi samarbetar med systemkritiska rörelser?

När en väl börjat delta i de beslutande organen så kommer man oundvikligen att utsättas för de mellanmänskliga förhållandena inom organisationen – ens kollegor i moderaterna och sverigedemokraterna etc – vilka har psykologiska konsekvenser som är starkt disciplinerande. För det första så blir man en ”invigd”, hemligheter avslöjas för en som måste stanna inom slutna rum, det är skönt att få vara en i gänget, sitta vid maktens bord, och vissa saker måste ju hållas hemliga. För det andra så sker en perspektivförskjutning hos en själv, med vetskapen om alla ”hemlizar” och om ”hur det fungerar” på insidan så kan det helt plötsligt bli ”inte så enkelt” att fatta beslut som egentligen är både rimliga och enkla.

Själva perspektivförskjutningen är således inte bara en fråga om kunskaper utan en fråga om medlemskap i och beroende av en struktur. Man kan alltså säga att perspektivförskjutningen bygger på en form av ”korruption” och inte på ren ”perception”, grundad på information om förhållandena.

För det tredje så blir en genom att vara en del av systemet medansvarig för de beslut som tas, något som självfallet innebär att ens opposition totalt försvinner. Även om en egentligen kanske inte alls gillade besluten så försvarar en dem från kritik utifrån, en måste ju visa enad front med sina samarbetspartners. För den som låtit sin själ och övertygelse ätas upp inom systemet finns det sedan ett antal olika roller att välja mellan för att orka med sig själv, Mathiesen beskriver:

En av dessa är rollen som radikalt alibi. Den innebär att man tillåter en viss begränsad och ofarlig opposition, vilket gör att systemet självt framstår som ”öppet”. En annan är rollen som tvetydig brobyggare, som innebär att man upprätthåller en viss kontakt med oppositionen utanför, vilket ger ett intryck av att man bygger broar mellan den och systemet. En tredje roll är den som sakkunnig tekniker. Den innebär att man definierar sig själv som utövare av ett avgränsat fack inom organisationen, ett fack som man menar inte har någon beröring med frågan om ens grav av opposition gentemot de intressen som systemet bär fram. En fjärde roll är den som resignerad överlöpare. Den innebär att man bevarar vissa ideal från ”ungdomen”, men menar att det är ”orealistiskt” att bevara dem i själva arbetet. En femte roll är den som aktiv överlöpare. Den innebär att man inte längre bevarar sina gamla ideal, utan man överger dem klart och tydligt och tar avstånd från dem; istället blir man en systemarbetare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *