Att hållbarhet kan användas som argument för eller emot i princip vad som helst är inte direkt någon nyhet, inte heller att det ofta är ett centralt – om än extremt luddigt – begrepp inom stadsutveckling. Det senaste i en lång rad av exempel är de just nu aktuella renovräkningarna kring Valla torg som säljs in genom EU-projektet GrowSmarter som har som officiell målsättning att:

städer med hjälp av smarta miljötekniklösningar kan skapa fler jobb och växa, samtidigt som de blir mer energieffektiva, lättframkomliga och attraktiva för invånarna.

Kudos till EU som lyckas med att få in även det totalt intetsägande begreppet ”smart” i sin ”hållbarhetssatsning”, vem älskar inte kaka-på-kaka? Att använda hållbarhet som ett slagträ för att kunna genomföra förändringar i staden som höjer hyror och tvingar bort vissa subjekt och klasser är en process som kallas för environmental gentrification, kanske typ ”hållbar gentrifiering” på svenska. Den kanadensiska forskaren Leslie Kern beskriver i artikeln From toxic wreck to crunchy chic: environmental gentrification through the body hållbar gentrifiering som:

a process in which “environmental improvements result in the displacement of working-class residents as cleanup and reuse of undesirable land uses make a neighbourhood more attractive and drive up real estate prices”

Det jag tycker var intressant med Kerns artikel var främst hennes beskrivning av hur vissa kroppar ”smittas” av den ohållbara miljön som de lever i och hur hållbarhetssatsningarna lika mycket blir ett sätt att ren(s)a upp bland stadens fysiska miljöer såväl som bland dess smutsiga invånare. Kern skriver:

The homeless, the poor, racialized minorities, those with disabilities or mental illnesses, sexual minorities, and sex workers have all been targeted for removal by revitalization campaigns. Their bodies are viewed as “symbolically afflicted” with various kinds of illnesses and, thus, as polluting.

Att använda bostadsbyggande och stadsutveckling för att kontrollera och stöpa om vissa subjekt och kulturer är knappast något nytt fenomen, redan socialfascisten Gunnar Myrdal och hans kamrater inom Socialdemokratin använde på 30-talet den Bostadssociala utredningen som ett sätt att disciplinera arbetarklassen med målet att bygga bort den levnadsform som var förhärskande och ersätta den med en där kärnfamilj och individualism stod i fokus. Idag ser vi hur kommunen ska lära ut till invånarna (de som nu har råd att bo kvar) vid Valla torg hur de kan använda ”olika lösningar som bidrar till en hållbar livsstil”, trots att det som Karin Bradley visat i boken Just Environments knappast är de boende i miljonprogrammens flerbostadshus som är de som behöver lära sig om hållbara livsstilar. Bradley beskriver hur:

the strategies for urban sustainability are underpinned by middle-class norms, entailing processes of (self-)disciplining and normalisation of the Other into well-behaving citizens.

Än tydligare blir denna disciplinering i Högdalen när VD:n för CityCon, skumraskföretaget som äger centrum, uttalar sig om Högdalen:

Jag parkerade bilen här runt hörnan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Det var smutsigt, skitigt, trasigt, och jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag bara inte. Aldrig mer. Vi hade några interna duster men har sen jobbat väldigt hårt […] för att lyfta Högdalen.

Kern menar att vi måste se hur hållbarhetsdiskursen verkar både på staden och på de kroppar som bebor den, och drar paralleller mellan den uppfräschning som görs av offentliga miljöer, de hållbarhetssatsningar som görs på gamla fastigheter och det stöd till näringsidkare som verkar inom områden som verkar i gränslandet mellan hållbara städer och hållbara kroppar. Återvinning, hållbarhet, detox, cleansing, raw-foodrestauranger… de bildar ett mönster, en hållbarhetsdialektik mellan staden och kroppen.

This body-centred solution to environmental cleanup may also tap into peoples’ desire to construct not just a healthy identity, but also a socially and environmentally conscious identity.

Hållbara Hökarängen, Smart-up Bagarmossen, GrowSmarter Valla torg. Alla är de sätt att, med gentrifierarens språkbruk, revitalisera staden genom att byta ut subjekt – oavsett om det görs genom disciplinering eller tvångsförflyttning – för att skapa hållbara profitnivåer och subjekt som inte stör. Målet med den hållbara utvecklingen är att uppnå ett idealt läge – ett status quo – där vårt nuvarande skitsamhälle kan fortsätta att pågå i all oändlighet.