Unlike the movement identified with Martin Luther Kung Jr., the League was secular and urban. Unlike the urban movement identified with Malcolm X, the League initiated direct action to achieve racial equality whenever it thought the conditions favorable. Unlike the Black Panthers who based themselves on youth and spoke repeatedly of white guilt, the League focused on workers and spoke repeatedly of capitalist guilt.
Perioden kring slutet av 60-talet och början av 70-talet är allmänt känd som en tid av uppror, så också i Detroit. Men medan upproren i andra delar av världen var starkt påverkade av de studentrörelser som deltog i dem så hade upproren i Detroit sin grogrund bland arbetarna inom bilindustrin. I den extremt fascinerande boken Detroit: I Do Mind Dying, skriven av Dan Georgakas och Marvin Surkin och först utgiven 1975 får vi följa denna tidsperiod i Detroits historia, berättad genom intervjuer med personer aktiva i gruppen the League of Revolutionary Black Workers, en organisation som växte fram ur de olika RUM-grupperna på Detroits bilfabriker.
I oktober 1967, bara månader efter the great rebellion, publicerades första numret av den månatliga tidningen Inner City Voice (ICV) under devisen “The voice of revolution”. Till skillnad från andra tidningar som gavs ut av grupper från den amerikanska “motkulturrörelsen” så var grundtanken bakom ICV att vara en plattform att organisera sig kring och inte bara en principiell opposition mot “mainstreamkulturen”, och dess redaktörer hade en gediden bakgrund inom den svarta befrielserörelsen. ICV hade en upplaga på cirka 10.000 exemplar och det var bland dess tryckpressar och arbetsplatsreportage som RUM-grupperna och sedermera the League växte fram.
ICV var en uttalat antikapitalistisk tidning och fick, precis som de organisationer den födde, snart problem inte bara med rättvisan, utan även med den reformistiska/socialdemokratiska rörelsen. I en artikel om de miserabla förhållanden som framförallt svarta arbetade under inom bilindustrin beskrev ICV hur:
These conditions coupled also with the double-faced, back stabbing of the UAW (United Auto Workers) have driven black workers to a near uprising state. The UAW with its bogus bureaucracy is unable, has been unable, and in many cases unwilling to press forward the demands and aspirations of black workers. In the wildcat strikes the black workers on the lines do not even address themselves to the UAW’s Grievance Procedure. They realize that their only method of pressing for their demands is to strike and to negotiate at the gates of industry.
Svaret lät inte vänta på sig: kristna högergrupper, FBI och de reformistiska fackföreningarna trakasserade, hotade och strejkade, allt för att ICV inte skulle kunna tryckas, med resultatet att tidningen aldrig trycktes mer än två gånger på samma tryckeri. Vid denna tidpunkt bestod ICV’s redaktion av ett trettiotal aktivister, varav flera jobbade på fabriken Dodge Main, ägd av Chrysler. Arbetarna där började ha möten på ICV’s kontor och nio månader efter det stora upproret så gick fyra tusen arbetare på Dodge Main ut i vild strejk och stängde ner fabriken: så föddes the Dogde Revolutionary Union Movement (DRUM). Tändgnistan till strejken kom efter ännu en så kallad “speed-up”, det vill säga en påtvingad ökning av arbetstakten, som arbetsköparna drivit igenom med det reformistiska fackförbundet UAW’s goda minne.
Redan under femtiotalet började den amerikanska bilindustrins långsamma nedgång. Ni har hört historien förut: istället för att satsa på mindre och bränslesnåla bilar så spottade de amerikanske bilfabrikerna ur sig allt större, sämre och mer bränslekrävande bilar med resultatet att jänkarna i allt större utsträckning började köpa utländska bilar. För bilindustrin sågs denna nedgång inte bara som något negativt, de såg även en möjlighet att pressa tillbaka arbetarna och satsade hårt på att driva upp arbetstempot och tvinga folk till övertid och helgarbete. UAW gick med på dessa försämringar i utbyte mot att deras medlemsavgifter fick dras direkt från arbetarnas löner för att komma till rätta med det utbredda problemet att arbetarna höll inne med sina medlemsavgifter föt att sätta press på facket i de fall de var missnöjda med ledningens beslut. Det hela gick så långt att General Motors (GM) vid ett tillfälle finansiererade en av UAW’s strejker mot sig själva genom att erbjuda frikostiga lån till fackföreningen som drogs med sinande strejkkassor.
The companies looked after the machines, and the union looked after the workers. American auto workers were told by the mass media that they had one of the world’s highest standards of living. They were not told that they also had one of the world’s highest and most grueling standards of work.
DRUM bröt med den linje som tidigare varit stark bland de svarta arbetarna inom bilindustrin. Där de startat egna utskott inom de stora fackföreningarna och försökt ta över ledarskapet inifrån så ställde sig DRUM helt utanför den reformistiska rörelsen. Eller kanske inte helt utanför. I ett drag av vad som närmast verkar kunna betecknas som lekfullhet så ställde de upp med egna kandidater till UAW’s val, något som slutade med att UAW med hjälp av polisen konfiskerade valurnorna innan de ens hunnit förseglas och att – hör och häpna – UAW’s egna kandidater gick segrande ur striden.
RUM-konceptet spred sig snabbt bland arbetsplatserna i Detroit och snart hade de flesta stora bilfabriker sin egen organisation (FRUM på Ford, CADRUM på Cadillac, etc.). Hösten 1968 tog dessa grupper över den dagliga nyhetstidningen South End som gavs ut av Wayne State University. Från att ha varit en ganska intern studenttidning med fokus enbart på studenternas liv som ”studenter”, blev South End under det nya redaktörskapet en tidning som granskade studenternas roll i produktionen, och tog sig an frågor kring bostadsbrist, arbetslöshet och facklig organisering. Tidningens resurser, vilka var ganska stora, kanaliserades in i den sociala kampen.
Trots att de olika RUM-grupperna vid ett flertal tillfällen gått ut i vilda strejker riktade mot taktökningen i produktionen så var den officiella historieskrivningen att den ökade produktionen (1946 producerade 550.000 arbetare 3 miljoner bilar, 1970 producerade 750.000 arbetare 8 miljoner) inom bilindustrin berodde på automatisering och bättre samordning i fabrikerna. För DRUM var det uppenbart att den ökade produktionen främst berodde på att de var tvungna att jobba hårdare och snabbare under allt farligare omständigheter. Företaget kallade sina metoder ”automation” medan DRUM kallade dem för ”niggermation”. Arbetsvillkoren var så usla att en av arbetarna som sköt ihjäl två av sina chefer blev friad i domstol på grunderna att det var arbetsmiljöbrotten som Chrysler hade utfört som låg till grund för dådet. En rapport som utkom 1973 räknade antalet personer som dog vid det löpande bandet inom den amerikanska bilindustrin till 65 om dagen. Detta samtidigt som företagens vinster hade ökat med 93 procent under en 25-års period och varje arbetare skapade värde för företagen som uppgick till 300 procent av sin lön.
Det var en kort period av uppgång och fall för RUM-grupperna, under loppet av ett par år så gick de från en liten klubb på en fabrik som samlades kring tidningen ICV till att vara stora grupper representerade på nästan alla bilfabriker i Detroit. Med vilda strejker, blockader och maskningsaktioner satte de skräck i så väl de reformistiska fackklubbarna som företagsledningarna. I och med oljekrisen och den allt snabbare nedgången för amerikansk bilindustri som följde under 1970-talet, samt den påfallande repressionen mot de fackligt aktiva i RUM-grupperna så skedde också en nedgång i deras aktivitet. Men folk därifrån gick vidare till andra projekt, kanske framförallt till kampen mot den rasistiska Detroit-polisen och deras projekt ”Stop the Robberies, Enjoy Safe Streets”. Men det är en annan, och mer framgångsrik tror jag, historia som får berättas en annan gång.
Filmen Finally Got The News handlar om allt det här, kolla gärna:
https://vimeo.com/46740150