Det har säkerligen inte undgått läsaren av denna blogg att jag är redigt less på alla nyurbanister och deras vulgära kritik av ”förorten”. Personligen känner jag mig väldigt trött på den, eller kanske framförallt på att det är så himla svårt att få nyurbanisterna att förstå det faktum att många av oss som bor i de områden de föraktar så starkt faktiskt trivs i dem. Har vid lite olika tillfällen försökt diskutera det hela på ett civiliserat plan, men känner ärligt talat att det varit svårt. Eftersom nyurbanisterna har en färdig lösning på alla problem som har med staden att göra så brukar det vara väldigt svårt att förklara för dem att saker är kontextuella. Bara för att de gillar en typ av stadsbebyggelse så betyder inte det att den alltid, i alla lägen, är det bästa för en plats. Ibland måste en se till vilka förutsättningar en plats har, inte bara föreslå att bygga ”stadsliknande”.

Min ständiga käpphäst är det här att folk verkar ha så sjukt svårt att första de oerhört stora sociala värden som grönområden spelar i våra förorter. Detta leder konstant till hån och förakt från nyurbanisterna mot de människor som försöker försvara sina naturområden. Ibland är det väldigt uppenbart att det bara är klasshat och rädsla som ligger bakom det hela, ibland verkar det vara mer av en paternalistisk välvilja som skjuter snett och ibland verkar det bottna sig i missförstånd kring vad som orsakar den enorma bostadsbrist vi har i Stockholm, och hur den skulle kunna lösas.

Det märkligaste av allt i hela denna diskussion där olika färger av nyurbanister bespottar förorten är att de är så sjukt fokuserade dels på miljonprogrammens flerbostadshus och dels på människor som vill bevara viktiga naturområden. Samtidigt som villaområdena nästan alltid kommer undan utan kritik. Detta är så klart helt vansinnigt, för den som på allvar bryr sig om saker som segregering, klimat- och naturfrågor och bostadsbrist förstår självfallet att det är villaområdena vi måste riva och bygga igen. Och visst nämns villaområdena ibland av nyurbanisterna, men jag är nog inte ensam om att tycka att deras fokus har en stor övervikt på de förorter som inte är villaområden. Det har så klart flera förklaringar. En av de främsta lär väl vara att det är betydligt lättare att ”vinna” mot en fattig förortsbefolkning än mot de rika villaägarna, villaägare som man dessutom står betydligt närmre kulturellt och ekonomiskt och därför har mer ”förståelse” för. Sedan finns det nog också ett ganska stort mått av naivism och oförståelse för vad det är man legitimerar genom all denna hets mot vissa områden i staden, tycker Håkan Thörn beskrev det ganska bra i boken Stad i rörelse:

Den franske sociologen Loïc Wacquant har använt begreppet territoriell stigmatisering för att fånga den process genom vilken dagens fattiga förortsområden primärt associeras med olika typer av ”avvikande beteenden”, som brottslighet eller droganvändning. Andra urbanforskare har uppmärksammat hur etablerandet av en sådan diskurs i offentligheten ofta föregår rivningen av ett område och evakueringen av dess invånare. Ofta porträtteras byggnaderna som ”stadda i förfall”, ”ovärdiga” för mänskligt liv – och dess invånare som ”icke-normala”. Området och dess invånare karaktäriseras i denna mening som ”utanförstående” i förhållandet till (det normala) samhället. […] På detta sätt kan den territoriella stigmatiseringen legitimera den typ av tvång, eller rent av våld, som det innebär att förflytta människor från deras hem mot deras vilja – eller radikalt omgestalta en plats som de har stark anknytning till.

Det blir på många sätt absurt att överhuvudtaget diskutera huruvida vi ska behålla eller förstöra naturområden i närheten av flerbostadshus som de boende verkligen vill behålla så länge hela fucking stan är full av villaområden. Tänker därför att vi, för att kunna hyfsa till debatten, kanske kan komma överens om följande: inte en enda förtätning i miljonprogrammets flerbostadshusområden förrän den sista villan är exproprierad och riven!