Ibland skriver jag saker jag tänker ska hamna på Planka.nu, men så är jag för lat för att orka skriva färdigt dom, eller tycker att det blir för dåligt, eller orkar inte lägga upp på plankapad och skicka ut på listan. Några sådana texter kanske hamnar här, typ som denna, skrevs i anemi, i april tror jag.

De senaste 30 åren har det skett stora förändringar i SL-trafiken. Från att den både ägts och drivits av Stockholms läns landsting har väsentliga delar av kollektivtrafiken nu lagts ut på entreprenad: Driften sköts av en mängd olika företag och deras dotterbolag, säkerhet, spår- och fordonsunderhåll och biljettkontroll av ytterligare en rad entreprenörer och underentreprenörer. Det är en utveckling som inte gynnat någon annan än de privata företag som numera tjänar stora pengar på vår kollektivtrafik. Det är också en utveckling som går igen inom hela den offentliga sektorn; från privata skolor till privata vårdcentraler. Denna utveckling är något som stötts och blötts under en lång tid, både av de som är för marknadsanpassning och privatisering av offentliga tjänster och av de som är emot.

Något som däremot diskuterats betydligt mindre är vad den här utvecklingen betyder för oss som kollektivtrafikanter, vad händer med oss när offentligt blir privat? Den stora skillnaden i vår relation till kollektivtrafiken är att vi har gått från att vara delägare med medborgerligt inflytande till att bli kunder med “konsumentmakt”.

Här är det viktigt att påpeka att denna utveckling inte bara beror på privatiseringen, för SL styrs trots allt fortfarande av landstinget, det handlar om en allmän syn på oss som främst kunder, inte medborgare. Dock växelverkar denna utveckling med privatiseringen: privatiseringen kräver kunder, och kunderna kräver privatisering.

Detta blir väldigt tydligt i kollektivtrafiken, trots att vi fortfarande äger kollektivtrafiken gemensamt så försöker SL påföra oss en identitet som kunder istället för resenärer. Genom att inpränta idén om att vi som brukar kollektivtrafiken är kunder, inte medborgare och resenärer så försvagas idén om kollektivtrafiken som en offentlighet.

Kollektivtrafiken har en potentialitet som urban allmänning, men påförandet av kundidentiteten fungerar som ett sätt att alienera oss från idén om att det är vår kollektivtrafik och att vi har rätt att bestämma hur den ska se ut och fungera.

Detta påförande av en kundidentitet är något som sker över hela den offentliga sektorn, och det behöver inte nödvändigtvis ske i samband med privatiseringar, även om så ofta är fallet. Det intressanta är de processer som genom att privatisera eller marknadsanpassa offentliga tjänster förvandlar brukare från medborgare och delägare till kunder; i fallet med kollektivtrafiken handlar det om att sluta vara resenärer och bli kunder, något som kan ses som en tendens till en spotifiering av medborgarskapet.

Fredrik Edin som myntade begreppet spotifiering beskriver det så här:

[Spotifiering] Att ta något som är gratis…
Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Torg. Musik. Film. Fredagskvällar. Ett skidspår. Armhävningar.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…
Att kupera. Förändra utbudet till det sämre. Kvantitativt – färre. Kvalitativt – sämre.

[Spotifiering] …koda det…
Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker ofta upp regler för hur det får användas. Som uppförandregler i gallerior.
Det kan också handla om tekniska begränsningar som gör att det bara går att använda på vissa sätt. Strömmar istället för nedladdning. Kopieringsskydd.
Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar. Eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila. Ibland outtalade. Sunt förnuft. Så där gör man inte. Fredagsmys.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift.
Ibland handlar det om en avgift. Ibland om någon annan motprestation, som att lyssna på reklam. Eller köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta.

Denna begreppsförklaring är genial till sin natur därför att den inte bara förklarar utan även tillhandahåller ett teoretiskt verktyg för att analysera spotifieringen av olika områden. Vår hypotes ovan är den att resultatet av den nuvarande samhällsutvecklingen där offentliga tjänster privatiseras eller marknadsanpassas i förlängningen blir en form av spotifiering av medborgarskapet. Det är viktigt att här skilja på privatisering/marknadsanpassning och spotifiering, där spotifieringen går längre genom att den även innebär en försämring av utbudet, vilket inte nödvändigtvis en privatisering behöver leda till. Sen så måste vi också självklart se att medborgarskapet inte har genomgått någon fullständig spotifiering, utan att det är en tendens.

Spotifiering av medborgarskapet

[Spotifiering] Att ta något som är gratis…
Medborgarskapet är gratis och något som alla (som är födda på rätt ställe) har. Det har inneburit vissa rättigheter och förmåner, exempelvis rösträtt, fri sjukvård och utbildning, subventionerade bostäder och kollektivtrafik, samt självfallet möjligheten att som delägare kunna påverka utformningen av dessa verksamheter genom den representativa demokratin. Detta tas ifrån oss av marknadsanpassningar och privatiseringar och kvar står vi med inget mer än en konsumentmakt som inte är värd ett jota på de icke-marknader som sjukvården, skolan och kollektivtrafiken är.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…
Istället för demokratisk kontroll och rättvis, solidarisk, finansiering får vi konsumentmakt och avgiftsfinansiering, i förlängningen minskas de områden där vi som medborgare har något att säga till om.

[Spotifiering] …koda det…
Marknaden styr med järnhand, pensionen kodas så att den följer börsens svängningar, som brukare av kollektivtrafiken kodas du om från att ha varit resenär till att bli kund, från att ha varit den som kollektivtrafiken fanns till för blir du den som finns till för kollektivtrafiken. Som medborgare var du resenär, som kund är du enbart potentiell profit.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift.
De offentliga tjänsterna påverkar du genom att ägna dig åt din medborgerliga rättighet att rösta, de privata tjänsterna påverkar du genom att rösta med plånboken. Vad som var gratis har blivit belagt med avgift. Som medborgare har du rätt och möjlighet att ägna dig åt politiskt påverkansarbete, som kund blir du avslängd från tåget eller utslängd ur gallerian om du höjer rösten.

Som vi skriver ovan så har medborgarskapet långt ifrån genomgått en total spotifiering, men tendensen är inom vissa områden tydlig. Spotifieringen av medborgarskapet bygger på att upprätthålla illusionen om oss som kunder, trots att det inte finns någon möjlighet att vara kund inom stora delar välfärden. Som kollektivtrafikant kan du aldrig bli en kund på riktigt, du kan aldrig gå till ett annat företag om du inte gillar att SL struntar i att snöröja tunnelbanan. Spotifieringen av medborgarskapet leder således till den perfekta kombinationen mellan allt som är dåligt med Nordkorea och allt som är dåligt med vårt samhälle. Du är varken kund eller medborgare, utan du svävar emellan dessa två poler och saknar både möjlighet att rösta för förändring eller att byta företag. Med andra ord: marknadsstalinism.

Stalin är stilig,
marknadsstalinismen är vidrig.