Klockan ringer, det är allt för tidigt, skulle gissa på att hon är någonstans strax efter sex på morgonen. Försöker sömndrucken hitta telefonen för att trycka på snooze… Men, vänta, varför ringer klockan? Jag ställde väl inte den? Jag har väl inga fasta arbetstider? Och så slår det mig, det är inte väckarklockan som ringer, det är chefen. Jag jobbar som brevbärare på inringning hos ett av postföretagen i Stockholm. Ett par dagar i veckan så är det någon av de “riktigt” anställda som är för jävla less på livet när de ska gå upp och skiter i att gå till jobbet, en sen sjukanmälan strax innan sex på morgonen är den sista livlinan i en hjärtlös värld. Som tidigare riktigt anställd vet jag. Men nu är jag på inringning. Så nu ringer min mobil ungefär två eller tre gånger varje vecka, oftast kring klockan sex, med order från chefen om att vara på det eller det kontoret vid den eller den tiden, oftast så fort som möjligt, helst innan, eller senast, klockan sju.

Lyckligtvis jobbar jag för tillfället inte som brevis (även om jag gjort det allt för mycket), men det finns nog många “karriärvägar” att ta som liknar den ovan beskrivna. Det är ett liv som är svårt att planera för, dels för att du aldrig vet när och var nästa arbetspass kommer att ske, dels för att du har svårt att acceptera, och komma till rätta med, dig själv i en så urusel situation. När mobilen ringer har du aldrig något val, det är bara att springa iväg hemifrån, hoppa på tuben och hoppas på att du ska kunna hitta postkontoret i valfri förort som ringt dig idag. Och var glad och pigg när du kommer fram, svara alltid på första ringningen, annars ringer de någon annan nästa gång. Det råder ingen brist på arbetskraft!

Trots att du i snitt bara jobbar mellan 30 och 50 procent varje månad så äter arbetet upp allt mer av din tid. Du är väldigt mycket ledig, men du kan inte göra något av det du förknippar med att vara ledig på denna tid. Du kan inte vara vaken sent och kolla på teveserier, du kan inte ha någon ordentlig hobby, du kan inte dricka öl med dina vänner. För du måste alltid vara i bra skick för att kunna gå till jobbet. Du lever i ett konstant mellanläge, en gråzon, du är varken ordentligt anställd med dess fördelar (stabilitet, fast inkomst) eller ledig med dess fördelar (tid att disponera efter eget bevåg). Du har det sämsta av två världar, du lever i prekaritet, du är en del i odlandet av en endimensionell kultur där det varken finns plats för opposition eller någon form av negativitet.

I boken Non-Stop Inertia beskriver Ivor Southwood hur det samtida arbetslivet skapar en kultur av rädsla och osäkerhet, upplevelsen av att hela tiden tvunget behöva vara på väg, på gång, på hugget, utan att någonsin komma någonstans. Att vara på väg mellan jobb, att vara peppad inför ett nytt projekt, men att samtidigt aldrig komma längre än så. Att behöva springa för att ens kunna stå still.

This fear also follows the unanchored worker out of the nominal workplace and into the home: it fills gaps in conversations, is readable between the lines of emails, seeps into relationships and crevices of the mind. The precarious worker is then saddled with an additional duty: to hide these feelings.

Southwoods bok är helt briljant, på ungefär två timmar tar han en med på en odyssé genom det moderna arbetslivet fyllt av osäkra anställningar, timjobb, vik, projekt, arbetslöshetsåtgärder, praktikplatser och ständigt nya torftiga arbetsmiljöer. Den beskriver ett liv där sammanhanget gått förlorat, där arbetsplatsen hela tiden förändras, men samtidigt alltid är sig lik: telefonförsäljarkontoret, flygplatsen, köpcentret, postkontoret, snabbmatsrestaurangen, icke-platser som Marc Augé kallar dem. Utbytbara platser med utbytbara arbetare. I dessa tider av egenföretagande går inte ens våra hem säkra från att förvandlas till icke-platser styrda av samma tidspress, kontroll och effektivitetstänkande som andra arbetsplatser. Är du inte glad, positiv och “ser möjligheter” har du ingen plats i denna endimensionella värld där

career makeover manuals and their TV equivalents advertise a frictionless lifestyle toward which the overworked self-employee or somnambulant non-place traveller is supposed to aspire; they sell the idea of transforming the arbitrary world of waiting rooms and service stations into ideas-factories where one can “make things happen”. The key to this upward mobility is the mythic integration of work and play by which the old restricting office is transformed into an open-plan Utopia of creative connectivity. Utopia itself is of course the definitive non-place, an imaginary destination signposted by mobile phone companies and fashion retailers and encoded in synthetic smiles of a thousand airbrushed fashion models plastered over the grim purgatory of the commuter grid.

Den som inte lyckas sälja in sig själv till detta arbetsliv ska dock inte komma undan dess negativa konsekvenser, dess tomma optimism, dess poänglöshet, dess besatthet av att göra allt till mätbara ekvivalenter. Den arbetslöse får ta del av allt detta på arbetsförnedringen:

The only labour now exchanged at the Jobcentre is the performative sort: empty gestures, feigned enthusiasm, containment of hostility, suppression of resentment. The “customer” and “advisor” are required between them to conjure an interaction which is entirely fake, a form of surface acting stretched over the underlying reality of compulsion and surveillance. Posters and leaflets in the Jobcentre depict smiling figures in work-like scenarios, proffering handshakes or clutching official-looking folders. The discourse of customer service adopted by the staff presents an illusion of empowerment, as if the claimant were choosing to buy a product, and deflects any real criticisms of the system onto pseudo-issues of standards and quality.

Alla som blivit tvingade till arbetsförmedlingen känner till deras besatthet av CV:n. Ständigt detta tjat om att putsa på sitt CV. Det går alltid att göra bättre, CV-experten i Metro berättar om hur du får ditt CV att stå ut från andras, så får du din radda av meningslösa, tråkiga arbeten att framstå som att du är lyckad och rätt person för detta jobb! CV:et har blivit vad Southwood kallar för

a particular sub-genre of post-Fordisty autobiography, a copy-and-paste cosmetic narrative which accentuates the positives and papers over any cracks; ironically, at a time when continuity in work is at its weakest, one’s life history must be made to seem as smooth and characterless as a shampoo advertisement. This again is a form of emotional labour, a micro-management of feeling. Can I force myself into a state of enthusiasm as I string togehter various unwanted and unfulfilling jobs and inflate their personal significance, while reducing my indentity to a series of bullet points?