Den postmoderne urbanisten lovsjunger gärna stadens anonymitet. I det myller av kroppar som utgör världens megastäder kan en fly från förtryckande strukturer och traditioner. Magnus Linton uttrycker det ofta väldigt fint, typ här:
Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som ofta glöms är just detta hedonistiskt progressiva perspektiv; bara i skydd av kollektivets generösa anonymitet får statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla ”kraften att leva”.
Jag kan tycka att det ofta saknas en förståelse för relationen mellan proletarisering och urbanisering i dessa lovsånger till Staden, något som en kan tänka vore rätt givet med tanke på att det även i den mest basala Marx-läsning lär vara oundvikligt att stöta på de tvära kasten mellan fascinationen för hur allt fast förflyktigas och indignationen över proletariseringens konsekvenser. Men, generellt så diggar jag förstås progressiva saker, så jag är ju rätt svag för beskrivningar likt ovan. :) Hur som, ett mejl fick mig att åter börja bläddra i Marc Augés spännande bok Non-places vilken ger en något annorlunda ingång till den så kallade anonymiteten i storstaden.
Så som Augé definierar icke-platser så har de ett antal likheter med den romantiska bilden av Staden vi säkerligen är många som mer eller mindre medvetet delar. Han skriver att det som skiljer platser från icke-platser är att:
If a place can be defined as relational, historical and concerned with identity, then a space which cannot be defined as relational, or historical, or concerned with identity will be a non-place.
Augé återkommer ständigt till ett antal samhälleliga system för att exemplifiera icke-platser: varuhus, flygplatser och andra transportsystem. Vad de har gemensamt är att de är platser för cirkulation (av varor, pengar, kroppar), konsumtion och kommunikation samtidigt som de inte är platser med en tydlig kollektiv historia eller social sammanhållning. Icke-platserna utmärker sig genom att de är hårt kontrollerade och aktivt uppmanar den som råkar befinna sig bland dem att följa ett antal, på förhand uppställda, regler kring godkända beteenden:
The real non-places of supermodernity have the peculiarity that they are defined partly by the words and texts they offer us: their ‘instructions for use’, which may be prescriptive (”Take right-hand lane”), prohibitive (”No smoking”) or informative (”You are now entering the Beaujolais region”).
Det kan nog inte ha undgått någon att det finns en tendens där icke-platsernas logik tar över allt fler områden inom staden.
The spaces of circulation, consumption and communication are multiplying across the globe […] History is congealing into various forms of representation, becoming a type of entertainment
Ord som spotifiering, galleriastaden, gentrifiering eller varför inte regionförstoring är alla ganska talande för denna utveckling. Den anonyma, livfulla, staden är, åtminstone i de rika städerna i väst, ofta en dröm om äkthet och ruffighet som säljs genom påkostade bostadsmagasin och mäklare. Sharon Zukin beskriver i boken Naken stad hur begreppet ruffighet genomgått en förändring och blivit likställt med äkthet, och ett sätt att sälja in tidigare nedgångna stadsdelar till de gentrifierande:
Metamorfosen från ruffigt till coolt var inte unik för Williamsburg under 1990-talet. I storstäder med dynamiska finans- och mediesektorer gjorde den att framgången nådde ut även i nedgångna områden utanför stadskärnorna. Nyruffighet beskriver inte bara utvecklingen i Williamsburg; samma process pågick också söder om Market Street i San Francisco under dot-com-boomen, i grungens och Starbucks Seattle samt i ett antal industriomården i Kansas City, Oklahoma City, Baltimore och Philadelphia. Ruffighetens lockelse låg i den postindustriella tidsandan och i den symboliska ekonomins förmåga att omvandla smuts och fara till nya kulturella produkter. Precis som Williamsburg självt hade ordet ”ruffigt” knappt synts till i populärkulturen före 1990-talet.
Gentrifieringen skapar en form av icke-platser, där historien och det lokala inte är mer än underhållning, en tunn fernissa av ruffighet som skänker området äkthet. Galleriafieringen skapar icke-platser där historielösheten ofta görs till dygd, eller som i Hornstull där du nu mer kan få en rakning ”knivsöderstyle”. Bortsett från att icke-platser, allt som oftast, är rätt tråkiga ställen har de också det gemensamt att de, eftersom de är helt inriktade på cirkulation (i slutändan så klart främst av kapital, eller saker som underlättar värdeförmering) också kräver inrättandet av stängsel, spärrar, murar och kontroller för att kunna ”intäktssäkra”. Augé beskriver hur
Walls, partitions, barriers are appearing on the local scale and in the most everyday management of space. In America there are already private towns; in Latin America, Cairo and all parts of the world, private districts are making their apperance, city quarters that can only be entered with the right identity and connections. Consumption is only possible with the aid of codes (credit cards, cell phones, the special cards issued by supermarkets, airliners and so on).
För det är inte bara så att för att få ta del av stadens anonymitet så krävs allt oftare en ekonomisk transaktion, denna transaktion måste, enligt Augé, även allt oftare ske på ett sätt så att även din identitet kan stärkas. SL:s nya mobilbiljetter är väl ett i raden av exempel på detta, det kontantlösa samhället kommer så klart i åtanke. För att få röra dig runt i staden, upplösas i den anonyma massan, krävs att du först identifierar dig, visar att du har rätt att vara där:
In a way, the user of the non-place is always required to prove his innocence. Checks on the contract and the user’s identity, a priori or a posteriori, stamp the space of contemporary consumption with the sign of the non-place: it can be entered only by the innocent. Here words hardly count any longer. There will be no individualization (no right to anonymity) without identity checks.
Dessa icke-platser, som gör staden otrevlig för alla som bebor den, slår hårdast mot den utan pengar, eller än värre, utan medborgarskap. Kampen för en annan stad måste därför även bli kampen för en stad där varken pengar eller legitimation kan utkrävas av någon, där alla har rätt att få upplösas i skydd av kollektivets generösa anonymitet. Polisens framfart och dårskaper i projekt likt REVA stoppas inte av att samma politiker som instruerat dem att effektivisera verkställighetsarbetet nu skickar dem på kurs i mänskliga rättigheter. Den stoppas av att vi tillsammans river de fysiska, ekonomiska och rasistiska murar vilka staten är beroende av för att kunna kontrollera människor.