Fantastiskt avsnitt av Nina Power’s The Hour of Power med tågtema!

Hon pratar bland annat om Tony Judt’s intressanta essä The Glory of the Rails där han beskriver hur:

More than any other technical design or social institution, the railway stands for modernity. No competing form of transport, no subsequent technological innovation, no other industry has wrought or facilitated change on the scale that has been brought about by the invention and adoption of the railway. […] It is hard today to convey the significance and implications of the timetable, which first appeared in the early 1840s: for the organization of the railways themselves, of course, but also for the daily lives of everyone else. The pre-modern world was space-bound; its modern successor, time-bound. The transition took place in the middle decades of the nineteenth century and with remarkable speed, accompanied by the ubiquitous station clock: on prominent, specially constructed towers at all major stations, inside every station booking hall, on platforms, and (in the pocket form) in the possession of railway employees. Everything that came after—the establishment of nationally and internationally agreed time zones; factory time clocks; the ubiquity of the wristwatch; time schedules for buses, ferries, and planes, for radio and television programs; school timetables; and much else—merely followed suit.

Marx skrev i The Class Struggles in France, 1848 to 1850 att ”Revolutions are the locomotives of history”, men Power menar, via ett barnprogram på radio av Walter Benjamin (!?) att det kanske är tvärtom: kanske är revolutioner snarare ett försök av passagerna på tåget att dra i nödbromsen. Tycker det passade fint ihop med vad vi i Planka.nu skriver i kapitlet om höghastighetssamhället i Trafikmaktordningen:

För de som lever i ett höghastighetssamhälle så gäller det att hänga med för att klara sig, hetspendla till jobbet och äta äcklig take-away på någon öde bensinmack för att spara tid. Det finns ingen individuell nödbroms, förutom möjligen att gå in i väggen. Antingen stannar hela tåget eller så tvingas alla med. […] Nödbromsen måste vara gemensam: Ingen ska med!

Att Power kopplar detta till gripandet av Tarnac 9, som skedde på vaga grunder relaterade till sabotage mot höghastighetståg i Frankrike, gör saken ännu bättre, eftersom citatet ovan är väldigt inspirerat av Den osynliga kommitténs bok Det stundande upproret. Även om Giorgio Agambens kommentar till hela historien var osedvanligt fyndig: In Italy, trains are often late, but so far no one has dreamed of accusing the national railway of terrorism, så tror jag att inte en ska underskatta effektiviteten i aktioner som stoppar kapitalets flöden. Även om staters reaktioner på politiska aktioner inte nödvändigtvis är en bra måttstock på deras effektivitet så finner jag det ändå inte särskilt förvånande att se vilket fokus som läggs på att avstyra politiska aktioner som innebär att kapitalets blodomlopp hindras, senast i fallet med tunnelbanestrejken i Aten.

Uppdatering: I senaste avsnittet av Kaliber så beskriver Jonas Eliasson, professor vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, vad som händer när tågen inte går i tid:

Det påverkar både arbets- och bostadsmarknaden. Folk blir mindre villiga att pendla långt om de inte vet när de kommer fram. Det påverkar också saker som sysselsättningsgrad, ekonomisk tillväxt och regional utveckling.

Kan ju tycka att det låter ganska bra, även om jag tror att en medveten politisk förändring har betydligt större chans att fungera bra än slumpmässiga resultat av inkompetenta trafikpolitikers göranden. Långpendling och regionförstoring är ett modernitetens otyg som vi snarast bör avveckla. :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.