Trots Jacobs goda intentioner har hennes idealvision av livet i staden format två viktiga redskap som hjälper byggherrarna att nå sina mål: politikernas tillväxtretorik och medierepresentationerna av kulturkonsumtionen. Skeptiker kanske påpekar att detta bara är ord och bilder; att dessa två faktorer, både tillsammans och var för sig, saknar makt att åstadkomma faktiska förändringar i stadens byggda miljö. Men dessa ord och bilder skapar ett språk som förkroppsligar vår längtan efter en bra plats att leva på. Med tiden övertygar detta språk oss om att det goda livet är avhängigt av att vi bygger fler kulturella attraktioner som kan locka turister till staden, av att vi öppnar fler kaféer och butiker och av att vi restaurerar fler gamla hus till deras forna elegans. Dessa bilder av det goda livet kamouflerar en grundläggande konflikt. Politikerna är beroende både av att privata byggbolag investerar och bygger och av att väljarna röster på dem; de balanserar hela tiden mellan att utlova fler billiga bostäder som bidrar till att bevara närsamhället, och att uttrycka sitt stöd för saneringsprojekt som sannolikt förändrar samma närsamhälle.