I BRÅ:s rapport ”Brott bland ungdomar i årskurs nio – Resultat från Skolundersökningen om brott åren 1995–2011“ kan vi läsa att ungdomar i Sverige dricker allt mindre och beter sig allt mer laglydigt. BRÅ skriver att:

Alkoholdrickandet tycks också ha minskat i åldersgruppen; andelen som druckit sig berusad fler än fem gånger har minskat medan andelen som anger att de inte någon gång har druckit sig berusade har ökat, och det markant i den senaste undersökningen (från 47 procent år 2008 till 57 procent 2011).

Nu är jag inte så värst intresserad av att varken hylla eller problematisera vår alkoholkultur, det hör i detta sammanhang inte riktigt till saken. Det som är intressant, och skrämmande, med resultaten av denna undersökning är hur dessa beteendeförändringar återspeglar ett allt hårdare samhällsklimat och vilka effekter de får på relationen mellan människor. BRÅ konstaterar att:

Resultaten tyder på att attityderna till snatteri, skolk, alkoholberusning, graffitimålning och bilstöld genomsnittligt sett blivit mindre tillåtande och mer avståndstagande sedan mitten eller slutet av 1990-talet. […] allt fler av de unga ser kritiskt på att hoppa av eller skolka från skolan, och fler tycks också beredda att ta avstånd från kamrater som begår brott.

Vad vi ser är alltså ett utslag av det gamla kriminologiska konstaterandet att tolerans, möjlighet att se nyanser och ha förståelse ökar eller minskar beroende på ens “närhet” till det som ska förstås. I klarspråk: ju färre ungdomar som begår “normöverträdelser” desto större blir gapet mellan de som gör det och de som inte gör det. I den danska studien “Den ungdom!” som på många sätt motsvarar BRÅ:s studie så konstaterar författarna att denna klyfta har ökat i Danmark, de skriver att:

de kriminelle unge i stigende grad oplever sig betragtet som anderledes og overladt til hinanden, og også reelt lukker sig mere sammen om sig selv, kan ses af, at de kriminelle unge i øget omfang føler eller oplever, at omgivelserne betragter dem som tilhørende en bande og – om end i mindre grad – ser på sig selv på denne måde.

Den danska studien sätter denna förändring mot alltmer bror-duktiga ungdomar i en kontext av ett allt hårdare och mer individualiserat samhällsklimat där minsta snedsteg kan ge stora konsekvenser livet ut.

I denne situation med større “frisathed” – og den større tilskyndelse, der ligger i denne situation til selv at gøre valg og overveje situationen såvel på kort som på langt sigt – og større sammenkobling af uddannelsessystem med fremtidsmuligheder – er det, at man kan forestille sig en “fremtidsdisciplinerende” virkning. En større fokusering på de valg, man træffer i dagligdagen, på fremtiden (og derved disse valgs betydning for denne) og på skolegangens betydning som forbindelsesled mellem nutid og fremtid kan bevirke, at man i mindre grad vil løbe den risiko, der er forbundet med de umiddelbare nydelser – penge, spænding osv. – man umiddelbart kan få ud af kriminalitet.

Att unga generellt sett beter sig allt mer laglydigt är alltså inte bara ett problem för dem själva, det är ett samhällsproblem. Det handlar inte enbart om att leva i ett framtidsdisciplinerande helvetessamhälle där toleransen för avvikelser och normbrytande blir mindre, det handlar framförallt om att vi i förlängningen skapar ett samhälle där klyftan mellan de innanför och utanför blir allt svårare att överbrygga, där människor ges färre chanser och straffas både moraliskt och juridiskt hårdare. Så vad väntar ni på? Ut och sparka sönder lyktstolpar, skräm pensionärer och drick folköl!

Ekskluderingen og udstødningen af unge, der begår kriminalitet, har, efter samtalerne med de unge at dømme, stadig ofte i 2005 karakter af en moralsk ekskludering, hvor man ikke vil omgås nogen, der har gjort noget, der er forkert, men – som det også ligger indbygget i den selvfokuserende “fremtidsdisciplinering” – også ofte i tillæg til – eller primært – fordi man synes, de er “dumme”, på samme måde som den succesfulde spekulant ikke har meget til overs for den kollega i branchen, der har spekuleret forkert, og har haft fiasko. Man vil ikke omgås eller forbindes med tabere.

Snubblade över Marc Perelmans Barbaric Sport på en bokhandel under semestern förra sommaren och läste den med stor behållning. Vågar dock inte helt gå i god för den iom jag läser extremt okritiskt på semestern för att allt är så gött. :) Hur som innehöll den ett roligt appendix som heter 20 teser om sport, svag som jag är för X teser om Y så bestämde jag mig för att översätta det. Appendixet är uppdelat i två delar, nedan följer första halvan, andra var inte lika skoj, så får se om jag orkar översätta den.

I. Födseln av modern kapitalistisk sport

1. Även om det är sant att människan alltid har ägnat sig åt fysisk träning av lekfulla, tävlingslystna, praktiska eller militära skäl – kollektiva lekar, jakt, rituella fysiska övningar etc – så är det falskt att hävda att sport “är gammalt som gatan” eller en “mänsklig tradition”. Sådana mytiska föreställningar angriper sporten som en ahistorisk företeelse, en transcendent entitet, som står över historiska perioder och produktionssätt.
2. Sport som institution är en produkt av en historisk vändpunkt. Sport uppkom i England, det kapitalistiska produktionssättets vagga, vid den industriella epokens början. Sport var redan från början inte en homogen institution, utan en klasspraktik. Sport betydde olika saker för olika sociala klasser. Medan sport för borgerligheten fungerade som ett fritidsintresse och en form av distraktion så var den för arbetarklassen ett medel för fysisk återhämtning. Detta förklarar varför arbetarrörelsen alltsedan sin födelse har ställt kravet på rätten till att få tid till att idrotta tillsammans med kravet på rätten till arbete och har kämpat för detta inom ramen för kampen för en kortare arbetsdag.
3. Storbritannien exporterade sina sportpraktiker tillsammans med sina varor och vapen, till Indien, Sydafrika, etc. Världsidrottens födelse är parallell med imperialismens konsolidering. De stora internationella sportfederationerna skapades vid början av 1900-talet under samma period som andra stora transnationella organisationer som Nationernas Förbund skapades. Idag är världsidrottens internationella instanser totalt integrerade i imperialismens mekanismer.
4. Sporten är en konsekvens av produktivkrafternas utveckling under kapitalismen. Den är en produkt av arbetsdagens förkortande, urbanisering och transportmedlens tekniska utveckling. Sporten förvandlar kroppen till ett instrument vilket den hjälper att integrera i det komplexa systemet av produktivkrafter. En sådan relativ utveckling av produktivkrafterna står i stark kontrast till den kroniska underutvecklingen av den fysiska potentialen bland människor i länder dominerade av imperialismen, något som tar sig uttryck i undernäring, missbildning, etc.
5. Denna utveckling av fysisk potential genom sport har skett i kontexten av borgerliga produktionsrelationer. Eftersom sporten är en klassinstitution så reproducerar den dessa produktionsrelationer i en ideologisk form. Härvidlag har sporten blivit totalt integrerad i och kontrollerad av statsapparaten. Det är på grund av detta som varje illusion om att sporten skulle kunna reformeras är just en illusion. Sporten måste, likt nationalstaten, dö.
6. Sporten som institution är anpassad till det kapitalistiska systemets mekanik. Sportklubbar fungerar som företag som konkurrerar på sportmarknaden. Sportkapitalisterna approprierar spelare och idrottare som genom detta blir deras lönearbetare. Inom klubbarna så tar sig klasskampen uttryck som en kamp mellan de som tillhandahåller kapital och de som tillhandahåller resultat. Relationen mellan ledningen och idrottarna är en lönerelation med allt vad det innebär; exploatering av deras arbetskraft, fackföreningar etc.
7. Idrottaren är en ny typ av lönearbetare som säljer sin arbetskraft – alltså hens förmåga att producera ett spektakel som lockar publik – till en arbetsköpare. Bytesvärdet på hens arbetskraft, styrt av lagarna om utbud och efterfrågan, bestäms av den socialt nödvändiga tiden för att reproducera arbetskraften. Amatörismen upphörde att existera för länge sedan. Alla toppidrottare är professionella aktörer i muskelspektaklet. De fungerar också allt som oftast levande reklampelare.
8. Sportsystemet är således en integrerad del i det kapitalistiska produktionssättet och konstituerar en specifik sektor inom den kapitalistiska arbetsdelningen. Ekonomiska truster, banker och monopol har tagit över den finansiella sidan av den sportsliga aktiviteten vilken har blivit en högt värderad profitkälla. Tävlan om dessa profiter sporras av profiterna från tävlan. Därför ökar antalet sporttävlingar för att möjliggöra för en snabbare cirkulation av kapital och produktion av mervärde.
9. Publiksporter utgör en omfattande del av den kapitalistiska underhållningsindustrin. Kommersialisering av sport verkar på fyra huvudsakliga nivåer:
   • Etablerandet av en industri kring sportprodukter, varor och tjänster – vintersport, turism, tillbehör och supporterprylar.
   • Utvecklandet av annonsering i samband med publiksporter.
   • Ianspråktagandet av medborgares och arbetares resurser för att bygga och fylla arenor.
   • Spel- och lottoindustrin.

   Sportsystemet är alltså en integrerad del av ett vidsträckt nätverk av kapitalcirkulation, varför alla idéer om att kunna “rensa upp sporten finansiellt” är en illusion.

10. De otaliga och ofta förekommande skandalerna inom sportens värld – bedrägerier, skattesmitande, illegala transfers, konkurser och andra suspekta saker – är en reflektion av monopolkapitalismens kris och sönderfall genom inflation, arbetslöshet etc. Denna kris kommer ofrånkomligen leda till kamper från de som praktiserar och tittar på sport, kamper som vi måste intervenera i.
11. Internationell ekonomisk tävlan pågår mellan imperialistiska och byråkratiska stater kring vem som ska få anordna stora sportevenemang som OS. Sådana evenemang kräver omfattande kapitalinvesteringar och bidrar till regional och nationell ekonomisk utveckling genom öppnandet av nya marknader, nybyggen etc. Den ständigt växande skalan på de olympiska spelen visar på vilken press de är under från de ekonomiska, politiska, diplomatiska och militära intressen som tjänar på dem.