Det händer titt som tätt att folk som tror sig vara någon form av Myndighetsperson™ skriker efter mig att jag är ouppfostrad. Oftast är det någon form av biljettkontrollant, väktare eller ordningsvakt. Oftast är det också när jag gör något som personen ifråga inte verkar gilla, men heller inte har någon som helst (vare sig laglig eller på annat sätt) möjlighet att göra något åt. Ju äldre jag blir desto oftare händer det dessutom att personen som skriker åt mig är yngre än mig själv, vilket så klart gör att det hela får en än mer dråplig effekt. Häromdan var det biljettrazzia i Rågsved så jag ställde mig vanan trogen med razziavarningsskylten och varnade mina medresenärer samt hjälpte folk att gå ut ur tunnelbanan utan att behöva visa färdbevis för kontrollanterna. När jag själv gick därifrån så fick jag återigen det här ouppfostrad skriket efter mig, och då kom jag på att det vore kul att låta morsan gästblogga lite om uppfostran, så här kommer det! :)
Vuxenvärlden har ofta ett ganska konstigt sätt att presentera sig. När jag var 20 nånting och satt och väntade på tricken vid Gamla stan, kom det fram en ”vuxen” man, som efter ett – ”ta ner fötterna från bänken din ouppfostrade jävla slyna”, spottade på mig.
Det där har jag väl inte tänkt så värst mycket på sedan dess, men jag minns att jag tyckte det var lite konstigt att han kallade mig för ouppfostrad, jag menar hur korrekt är det egentligen att spotta på folk?
Händelsen kom tillbaka till mig efter ett samtal med min son häromdagen. Min son är aktivist i Planka.nu. Planka har som målsättningen att göra kollektivtrafiken tillgänglig för oss alla genom att avskaffa avgiftstrycket, införa nolltaxa och istället låta kostnaden fördelas rättvist oss emellan via skattsedeln. Enkelt och smart. Ingen kan egentligen säga något däremot. Själva plankandet däremot verkar få den sk vuxenvärlden att go bananas och jag inser att fast min son är vuxen och självförsörjande verkar invektivet ”ouppfostrad” fortfarande ingå i det vokabulär han ofta möter från den sk. vuxenvärlden. Och det får ju mig som mamma att fundera lite. Över det här med ”uppfostran”. Och vad vi lägger i begreppet.
Som förälder har jag alltid försökt undvika att ”uppfostra” mina barn. För mig är uppfostran en slags polityr, skrapar du på den kan du hitta vad fan som helst. Däremot har jag alltid tyckt att det varit viktigt att få dem att förstå varför det kan vara bra att förstå och ta till sig vissa socialiseringsprocesser. Som att människor blir gladare av att man säger tack, i stället för dra åt helvete, om någon gör något snällt emot en, eftersom tack är det ord vi människor använder oss av när vi vill förmedla tacksamhet. Som att anledningen till att vi inte pratar med mat i munnen är att folk då kan ha lite svårt att höra vad som sägs plus att det är rätt äckligt att ha nåns halvtuggade rester spridda över våra andra tallrikar. Som att vi säger förlåt om vi gjort någon annan illa, and so on. Antar att det är det folk generellt brukar kalla uppfostran. En hoper standards, för att underlätta umgänge, helt enkelt. Men vad jag som förälder framförallt velat förmedla till mina barn är att vi är en del av en helhet och att det ger oss både ansvar och möjligheter. Att om helheten skall funka bra så måste allt och alla funka. Ta t.ex. samhället: för att få ett bra samhälle så måste alla ha det bra. Det räcker inte med att du har mat på bordet, ingen ska behöva vara hungrig. Det räcker inte med att vi har någonstans att bo, alla andra ska också ha någonstans att bo. Det räcker inte med att du har råd att åka tunnelbana alla andra måste ha tillgång till den. För att ta några exempel.
Själv tycker jag att mina barn är rätt fint socialiserade. Framför allt är jag sjukt nöjd med att de som vuxna har blivit självständiga, och att de på olika sätt, tillsammans med andra, försöker göra samhället till en bättre plats för oss alla. Jag vet egentligen inte vad vuxenvärlden menar när de skriker – ”Du är så jävla ouppfostrad” till mitt barn när han plankar. Att det i vissa människors tankevärld anses vara ”ouppfostrat” att kämpa för en bättre värld? Eller att fattiga människor som inte har råd att betala för tricken inte är fattiga utan dåligt uppfostrade? För mig låter det helt absurt.
Och detta från en ”vuxenvärld” som utan att blinka går till valurnorna och röstar fram partier som manar oss att hata och trampa på varandra. Är det på något ordet ”ouppfostrad”, om det över huvudet taget ska användas, skulle passa, så är det väl i så fall på den sk vuxenvärlden.
