There is no such thing as society

Det första jag tänker varje morgon när jag vaknar är att:

  1. jag ska inte underskatta människors dumhet
  2. jag ska inte bli förvånad eller ledsen över sakernas tillstånd

sen kokar jag en kopp kaffe och öppnar datorn. När jag gjorde detta för någon månad sedan så plingade det till i inboxen: “kommentar på artikeln Rågsveds fyra kullar”. Kul, tänkte jag, vet inte varför jag gjorde det, kanske var det den där naiviteten som en god natts sömn utan någon kontakt med omvärlden kan ge en. Eller så hade kaffet inte kickat in än. Hur som helst var det ju självklart inte kul, det var deprimerande. Av främst två anledningar. Min dumhet och min förvåning + ledsamhet över sakernas tillstånd. Det var nämligen Jens Plan som hade kommenterat texten om kära Rågsved. Tanken med texten vet jag inte riktigt vad den var, jag skrev den på fyllan, men jag tror det var att få säga något fint om något fult som ändå hade blivit fint. Korkat av mig, of course. Hur kunde jag tro’t lixom? Det jag sysslade med var självfallet gentrifiering, något Jens Plan, pr-nisse som han är, kvickt snappade upp.

Jag jobbar lite med sajten Värdekampen.se och gick in på Rågsved och såg att det enda som var utplacerat som ett tips var ”Thåström växte upp här”.
Skulle vilja tipsa om att lägga till några fler tips som grannar och eventuella nya grannar kan bli intresserad av. Vet inte om ”fyra kullar” är något som passar, men du har säkert andra tips. Right?
Det är inte bara innerstaden som ska få uppmärksamhet.

Jag kontrade med något pubertalt tillmäle, tänkte att jag gjort mitt, att det fick bero. Men sajten han jobbar för, Värdekampen.se, släppte liksom inte taget om mig. Den låg som en stor klump i magen hela dagen, vad ska en ta sig till med sånt här?

Detta var som sagt någon månad sedan, men jag kom att tänka på det igen när jag läste Storstads totalt deprimerande spaning om att vantrivas i den småborgerliga samtiden. För är det inte så att värdekampen sammanfattar typ det mesta som gör att livet inte bara knappt känns värt att leva, utan även att livet knappt känns möjligt att leva. Alltså att samtiden inte är kompatibel med de mest basala definitionerna av liv. Eller är det bara jag som har för höga krav på livet, typ att det på något sätt ska kännas som det går att fylla med mening, att det på något sätt ska kännas som att en befinner sig i ett sammanhang, att det på något sätt ska kännas som att det finns mer än problemlösning för enskilda människor?

Jag läser värdekampen till tonerna av smällare i trapphuset och lukten av krutrök, kidsen är uttråkade och det är kallt ute, jag förstår dom, men grips samtidigt av en känsla att samtiden ger Thatcher rätt (eller är det tvärt om?), det finns inget sådant som ett samhälle, bara individer, ingen stad, bara områden, ingen politik, bara problemlösning, ingen mening, bara tepanyakihällar.

På samma sätt som i en stadskamp så kämpar du för ditt område i Värdekampen. Helst gör du det genom att sätta nålar på kartan med allt som du lärt dig att gilla i ditt område – som du vill att andra ska ta del av. Eller så kan du busa och utmana andra områden. Valet är ditt.
Må bästa område vinna.

Rågsved ligger inte så värst bra till, men jag noterar att Högdalen är på gång. Kanske kan min lägenhet ombildas och jag tjäna en liten hacka, för vad är en trygg hyresrätt i ett beboeligt område jämfört med en halv mille på banken? Vad är en förort där alla kan få plats jämfört med innerstan? Kanske dags att surfa in på värdekampen ändå, min åsikt gör ju skillnad, om inte jag så kommer ju någon annan…

Jens Plan får avsluta, med en kommentar som så väl som någon diagnostiserar samtiden:

Vill du slå ett slag, eller låta sajten leva på som den gör?

p.s. det är fem kullar, är det värt mer då? d.s.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.