I spårbilarnas magiska superduperland

Kritiken av spårbilar tycker jag nog med Trafikmaktordningen nådde närapå så långt den behövde nå, egentligen räcker det som konstateras där för att avskriva spårbilarna från agendan:

För att kort rekapitulera debatten kring spårbilar: Vi ser ett problem, biltrafiken står för en ständigt växande del av våra globala utsläpp och bidrar stort till förslumningen av våra städer, motgiftet mot biltrafiken sägs vara kollektivtrafiken, men hur ska vi få folk att använda den? Ryggmärgsreflexen hos oss verkar ofta bli att för att få bukt med bilismen så ska vi anpassa kollektivtrafiken till bilistens behov – när det i själva verket är bilistens behov som är problemet. Spårbilar kanske, med betoning på kanske, lockar en del bilister att ställa bilen hemma. Men förändrar de hur våra städer är uppbyggda? Knappast!

Att många miljöpartister, liberaler och spårbilsindustrin förespråkar spårbilar och därmed förstärker idén om automobilitet som något positivt är inte särskilt förvånande. Att frikoppla idén om individen från ett större sammanhang – samhället – är ett i grunden liberalt projekt.

Men detta biter inte på många spårbilsfanatiker, eftersom de (så klart) är liberaler. Det var en hetsk debatt med en del  av dessa i kommentarstråden under nyheten som Planka.nu skrev om spårbilar för drygt två år sedan. Den är faktiskt ganska skoj att läsa om, och Hampus som skriver kommentar nummer två sätter fingret på en annan grej som gör att en är liiiite skeptisk till spårbilar:

Spårbilsdrömmen bygger på en omöjlig ekvation där bilismens individualitet ska kunna kombineras med kollektivtrafikens höga miljö- och kostnadseffektvitet. Det saknas rationell grund för att påstå att det skulle vara möjligt.

Möter du någon som har “skådat ljuset” och missionerar om spårbilar, så ställ frågor: Vad kostar det, vad blir det för kapacitet, vem ska åka? På dessa frågor finns inga svar, bara gissningar och tyckande.

För det är nämligen ofta så här: spårbilar framställs som lika fantastiska som Mauds magiska superdupertåg, av lobbyn alltså. Det kan tyckas lite gulligt naivt, men vem vet, de kanske har rätt. Spårbilar verkar sannerligen vara ena riktiga sagotåg, ta bara den första linjen som just öppnats i Masdar, där

tre olika vagntyper finns: för godstransport, för normal persontransport och en lyxigare variant för prinsar och prinsessor.

Typiskt moderna transportsystem att ha egna vagnar för prinsar och prinsessor!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.