En sak som är relaterad till problematiken med den accelererande säkerhetsteatern och dess fokus på förebyggande åtgärder och att hindra oönskade beteenden är hur allt fler mellanmänskliga mikrokonflikter medieras genom maskiner och Securitas. Ett exempel på detta är den tvättstugans Saltsjöbadsanda som växt fram i och med införandet av automatiska bokningssystem. Istället för att ha möjligheten att tvätta över ibland, låna någons tvättid om den inte använder den och kanske få träffa några grannar i tvättstugan har vi fått ett helt absurt nitiskt system av maskinell kontroll. Ett system där vi överger alla möjligheter att lösa saker tillsammans för att istället låta en idiotisk dator kontrollera våra tvättider.

Vi ser samma utveckling i tunnelbanan med alla dessa förbannade trygghetsåtgärder. Istället för att be någon ta ner fötterna från sätet ska du ringa på trygghetstelefonen. Spelar någon musik: ring på trygghetstelefonen. Beter någon sig: ring på trygghetstelefonen. Vaktbolaget kommer snart! Vem bryr sig om det egentligen är ett olagligt beteende eller ej, det är ju oönskat!

Det säkerhetsindustriella komplexets jakt på vinst förminskar oss som människor. Istället för dialog folk emellan får vi väktare och överkomplexa bokningssystem. De mellanmänskliga relationerna försvinner, och med dem så försvagas vår förmåga till konfliktlösning i vardagen. Men, säger någon, en del känner sig ju faktiskt otrygga och det händer väl att mikrokonflikter övergår i regelrätta problem för de inblandade. Visst kan det vara så, och det sorgliga är att denna hets gör att de fall där det kanske skulle vara befogat med någon form av trygghetsskapande åtgärder från överheten blandas bort i en sörja av kamp mot öonskade beteenden och irrationell konflikträdsla. Och visst är det väl så att jag hellre väljer att behöva se en Securitasvakt än att få spö, men jag ser samtidigt hellre tusen smutsiga fötter på säten (och kanske agerar vardagshjälte och ber någon ta ner dom! :D) än en väktare.

För är det inte så att rädslan för rädsla bara blir värre av alla dessa trygghets- och ordningsskapande åtgärder? En rädsla som dessutom ofta inte alls har någon täckning i den faktiska ”hotbilden”. Och är det inte också så att vi vet att säkerhetsindustrin lever på att exploatera och fördjupa denna diskrepans mellan faktisk och upplevd osäkerhet?

Självklart ska här inte idealiseras nåt förmaskiniskt stadie, det var ju inte bättre förr, men jag tycker ändå att det finns nåt fint i att uppmärksamma varandra som grannar, medpassagerare, medmänniskor, även om detta ibland kan innebära lite gruff med någon tvättstugefascist. För den här konflikträdda småborgerliga samtiden är ju så mördande tråkig, och mot denna samtid av instängning och kristdemokratiskt älskande av våra nästa bör vi väl ordinera lite mer älskande av de som är längst ifrån oss. Vem vet, det kanske kan vara ett första steg på vägen från granne till vän?