Att roa sig i ett arbetssamhälle fyllt av skitdrömmar

Copyriot tipsade häromveckan om den helt otroliga boken Yarden och diskuterade i samband med det problemen att roa sig. Diskussionen tog avstamp i författarens oförmåga att roa sig, hans känsla av roandets meningslöshet, hur roandet allt för ofta slutar med en känsla av att gå och vänta på att något ska hända.

Att roa sig. Underhållas. Att roa sig men inte kunna känna varför utan vänta på att någonting annat ska hända. Fattigdomens rädsla som en bakomliggande faktor, men inte den enda möjliga. Även bland de snuskigt rika förekommer oförmågan att roa sig…

Diskussionen mynnar ut i en fråga om vad som krävs för att en människa ska bli kapabel att roa sig och hur detta hänger ihop med arbetssamhället. I boken Arbetssamhället ger författaren Roland Paulsen, med hjälp av Herbert Marcuse, en möjlig förklaring. Det är i ett avsnitt om falska behov som det konstateras att Marcuse argumenterar för

att alla behov som kvarhåller mänskligheten i arbetssamhällets status quo måste betraktas som falska alldeles oavsett hur de upplevs, på vilket sätt de tillfredsställs eller hur behovsobjekten används.

Om vi bortser från att många säkert blir allergiska bara av tanken på falska behov, skitdrömmar, så kan vi kanske ändå tänka att det här med att roa sig är knutet till behovstillfredsställelse. I ett samhälle där vi befalls: “Njut; var fri och lycklig!” är väl att roa sig ett behov som måste tillfredsställas. Vad är det då som gör att vi har så svårt att tillfredsställa detta behov?

De enda kulturella behov vars sanning han [Marcuse] kan erkänna är de som kräver samhällets omdaning. I de övriga finns ett svek inbyggt: dels för att det i sig är ovärdigt att ge sig hän åt sublimerade önskningar när den större delen av världsbefolkningen kämpar med att tillfredsställa sina basala behov, dels för att insikten om denna fundamentala orättvisa aldrig kan förträngas helt och hållet vilket omöjliggör full tillfredsställelse.

Eftersom arbetssamhället bygger på att vissa har, och andra inte, kapital och arbete, centrum och periferi, så bör det då i detta samhälle, enligt Marcuse, vara i princip omöjligt att fullt ut tillfredsställa våra behov av att roa oss.

Jag tänker mig även att det ligger ett uns av insikt i det vulgärborgerliga mantrat om att arbete är viktigt för att utan arbete har vi ingen fritid. Men självfallet ligger då sanningen i den motsatta tolkningen av detta: det är själva uppdelningen i arbete och fritid som gör att vi inte kan roa oss i någon av formerna, som gör båda till ett tvång där vi förföljs av en rädsla eller längtan efter det andra.

January 1st and it’s already clear: It’s gonna be another shitty year. Gott nytt!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8eUsmyu22BU]

En reaktion på ”Att roa sig i ett arbetssamhälle fyllt av skitdrömmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *