Ett halvsekel av bilhat (1959-2010)

Athena Farrokhzad recenserar idag Ulf Stahre’s bok Reclaim the streets. Om gatufester, vägmotstånd och rätten till staden på Aftonbladets kultursidor. Boken är den fjärde (och sista?) delen i Stahre’s serie om stadskamp. Precis som de tre tidigare ger den en bra sammanfattning av en epok i (främst) Stockholms aktivisthistoria och är väl värd att läsas. Nog om boken, men när jag läste den för någon månad sen tänkte jag att en liten citatsamling skulle passa bra som komplement till den, något som även Athena verkar efterlysa, även om en citatsamling kanske inte riktigt kan räknas som att gräva djupare i rörelsens idémässiga arv. Men för den som är intresserad av detta arv är det bara att läsa vidare bland länkarna som följer citaten.

Unitary urbanism acknowledges no boundaries; it aims to form an integrated human milieu in which separations such as work/leisure or public/private will finally be dissolved. But before this is possible, the minimum action of unitary urbanism is to extend the terrain of play to all desirable constructions. We must replace travel as an adjunct to work with travel as a pleasure.

Guy Debord (1959), Situationist Theses on Traffic

Mass motoring effects an absolute triumph of bourgeois ideology on the level of daily life. It gives and supports in everyone the illusion that each individual can seek his or her own benefit at the expense of everyone else. This aggressive and competitive selfishness marks the arrival of universally bourgeois behaviour, and has come into being since driving has become commonplace.

André Gorz (1973), The Social Ideology of the Motorcar

High speed is the critical factor which makes transportation socially destructive. A true choice among practical policies and of desirable social relations is possible only where speed is restrained. Participatory democracy demands low-energy technology, and free people must travel the road to productive social relations at the speed of a bicycle.

Ivan Illich (1973), Energy and Equity

Borgaren kunde med bilen när som helst röra sig fritt på valfria vägar och med en hastighet lika med eller rent av snabbare än tågets. Bilen blänkte och glänste, men i likhet med den berömda medaljen hade den också en baksida. Ty bilen skapar ett nytt slags beroende. Bilisten blir beroende av handelsmän och specialiserat folk som kan ta hand om bränslepåfyllning, smörjning, reparation etc. Istället för att vara herre över transportmedlet blir bilägaren slav under handelskapitalets dominans. Han råder inte längre själv över sin förflyttning utan är beroende av en rad specialister – som dessutom kan göra en god affär av detta beroende.

Brutus Östling (1981), Till socialismen kan man komma endast per cykel

Bilen ersätter sånt du skulle vilja göra med sånt du måste göra, samtidigt som den flyttar det du måste göra längre och längre bort från varandra. Detta gör ditt redan fattiga liv ännu fattigare, eftersom du måste tillbringa mer och mer tid bakom ratten. Det gör också våra liv fattigare, eftersom mer och mer placeras utom räckhåll för oss, eftersom våra rörelser kanaliseras längs smalare och smalare förutbestämda stigar, eftersom vi har fler och fler bilvägar att korsa och de är alltmer trafikerade och farliga.

Fotgängarnas FrihetsFront (publicerad när??), Hallå bilist!

Bilismen stjäl gatan under oss och säljer tillbaka den till priset av bensin. Den sätter tid före rum, fördärvar och reducerar båda till besatthet av hastighet eller, i ekonomiskt språk, omsättningshastighet. Privatiseringen av allmänna platser genom bilen fortsätter eroderingen av de gemenskaper och lokalsamhällen som definierar storstaden. Trafikprojekt, “business parks”, handelns utveckling – allt bidrar till upplösningen av lokala gemenskaper och krossandet av platser. Allting blir likadant överallt. Lokal gemenskap blir en handelsvara – en shoppingby, nedsövd och under ständig övervakning.

Reclaim the Streets London (199x), hämtat ur Ulf Stahre’s Reclaim the Streets (s. 83)

Vägverkets djupstudier visar att de flesta dödsolyckor orsakas av misstag och felbedömningar. Ändå fortsätter vi med dårars envishet att drömma om att förnuftet och rationaliteten ska segra över döden – nya ofarliga vägar inga fyllisar på vägarna inga bältessmitare inga hastighetöverträdare – vi drömmer om intelligenta människor och intelligenta vägar. Bilen och bildöden är inget öde. Jag drömmer om att bilen och bildöden ska bli en politisk fråga igen, en storpolitikfråga. I min bilen-bestämmer-inte-allt-längre-utopi är människor arga och ledsna för att vi kör så fort och så aningslöst och rakt in i döden. Där sitter kärringar i protest på motorvägarna och stickar. Där är människorna framtidsmänniskor redo att störta en bilpolitisk agenda grundad på den starkes rätt – den starkes rätt över vägen över stålarna över skogarna och människan. I mitt utopia störtar idén om människan som maskin och stålman.

Sara Stridsberg (2004), Dödskallt stål

Det talas ibland om att bilismen leder till ett “drive-in samhälle”, och visst kan vi se tendenser till det när fler och fler samhällsfunktioner avgränsas från varandra och anpassas för att maximera bilistens effektivitet. Vad det däremot talas mindre om är den flykt från samhället som bilen innebär. Bilen är en privatägd stålbunker på hjul som skyddar dess förare mot andra människor. Bilisterna behöver inte gå av på samma hållplatser, lyssna på andra människors samtal, utsättas för deras lukt eller på något som helst sätt märka av någon mänsklig närvaro. Förflyttningen i bilen sker helt isolerad. Ensam. En man per bil. Det är en märkvärdig frihet, en frihet som föder rädsla.

Planka.nu (2010), Bilismen som liberalismens högsta stadium

DSC00288

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.