Senaste numret av tidskriften Mana har en läsvärd temadel om staden där jag främst fastnade för kulturgeografen Moa Tunströms artikel Segregationens två poler. Artikeln behandlar det faktum att det mesta talet om, och dom flesta åtgärderna mot, segregation är fel ute eftersom dom utgår från en bild av segregering som något som finns på vissa platser i staden, närmare bestämt i förorten. I själva verket är det så klart så att segregation är en relation mellan olika delar av staden, och att det således är staden som är segregerad. Överklassghettot är precis lika segregerat (och ett större problem!) som den fattiga förorten.
Tunström ställer i artikeln den relevanta frågan om vad vi menar när vi pratar om den täta blandstaden: vad är det som ska blandas? Är det kontor och bostäder? Hus från olika tider och av olika slag? Eller en blandning av lägenhetsstorlekar och upplåtelseformer (hyresrätter och bostadsrätter)? Hon visar också på hur den blandade staden ofta ses som en lösning på segregationsproblem: att göra stad av förorten framställs som en lösning på förortens problem. Samtidigt som det redan i själva uppdelningen stad/förort skapas en diskurs där förorten ställs mot staden. Som om inte förorten var en del av staden. Mot bilden av problemförorten ställs den goda staden, men vad är den goda staden om inte den rika staden? De “traditionella” stadsstrukturerna, den medelklassiga kommersstaden, staden med sitt “pulserande urbana liv”, staden med kaféer, restauranger och gallerier: staden där allt kostar och där allt folkliv bygger på att pengar ständigt cirkulerar.
För är det inte så att drömmen om den täta staden är en dröm av och om en städad, kulturell och köpstark medelklass? Kan vi ens tänka oss en tät stad utan en tät befolkning? Vad hjälper det att bygga en tät stad så länge den täta staden är en privat stad? Så länge dom enorma inkomstklyftor som präglar den moderna staden består, och så länge den täta staden byggs för varucirkulation och “kreativ” värdeförmering, kommer det alltid finnas gott om områden där det kommer att saknas ett pulserande stadsliv. Den sanne stadsälskaren måste sluta hylla staden enkom för dess förmåga att mixa vitt skilda människor och livsstilar och erkänna att alla dessa inte är välkomna och att alla skillnader inte är positiva. Inkomstskillnader är ett stort hinder för stadens utveckling, och att blanda fattig och rik löser inte det grundläggande problemet att det finns fattig och rik. Stadens roll bör vara att minska klyftor, för det går inte att blanda bort dom. Vad fan ska vi med staden till om inte för att skapa offentligheter och gemenskap istället för rum för privat konsumtion? Den sanne stadsälskaren bör uppmärksamma att (citat från ej publicerad rapport från Planka.nu):
Den potential för gemenskap och samarbete som finns i staden är oerhörd, men sorgligt eftersatt. Istället för att försöka maximera det fantastiska i det faktum att vi är sociala djur som aldrig tidigare har haft så stor möjlighet att bygga en social natur, så rör vi oss i motsatt riktning. Gentrifiering och privatisering, inglasning och segregering, avgiftsbeläggning och massbilism: listan kan göras lång över anti-sociala tendenser i den nuvarande stadsutvecklingen. Hur vänder vi denna utveckling? Vad är det som krävs för att ta steg mot en stad för människor istället för kapital?
Vem bryr sig om staden är tät om man inte har råd att bo i den, om den bara går att besöka och inte bebo. Hellre lägenhet i en gles förort än latte i en tät blandstad lixom.
Hej,
har inte inte läst Tunströms artikel (men däremot hennes avhandling, som är bra).
Det känns som mycket energi från antigentrifieringshåll går åt till att kritisera en cynisk och postpolitisk NEG-urbanism. Det är väl i och för sig bra, men jag ser två uppenbara problem: 1. Det ägnas inte lika mycket energi åt att ta fram konstruktiva, positiva alternativ 2. Man tenderar att slänga ut barnet (närhetsprincipen, blandning av funktioner och olika sorters människor) med badvattnet (lökiga powerpoints från NEG-konsulter).
Den täta blandstaden löser förvisso inte frågan om ekonomisk jämlikhet (det ligger ju till stor del utanför det rena stadsplaneringsområdet) men det gör ju inte den glesa bilstaden heller. De verkliga överklassghettona ligger inte heller i innerstan utan i förorten (som ju konsekvent byggts upp som ett pärlband av homogena, rika eller fattiga, enklaver). Även om de borgerliga nu kämpar hårt för att rensa Stockholms innerstad.
Den täta blandstaden är inte heller mer ”kommersiell” eller ”kapitalistisk”, skillnaden är bara att de kommersiella funktionerna är mer småskaligt fördelade i stadslandskapet jämfört med köplådorna (och vidhängande parkering) i förorten. Jag ser helt enkelt inte riktigt den emancipativa potentialen i att medelklassmannen kör sin bil till ICA Maxi för att köpa kaffe till sin espressobryggare, än att han går ner på fiket på hörnet och köper det där istället.
Jag tror man riskerar att hamna snett om man fokuserar för enögt på diskurskritik, istället för att formulera sina egna alternativ. Samhället blir ju inte mindre ”kapitalistiskt” för att vi bor i homogena, utspridda, glesa, socioekonomiskt segregerade och isolerade enklaver och utlokaliserar all handel till bilberoende köplador längs motorvägen. Eller?
Äh, jag ångrade mig på en gång. :)
Dels är kritiken orättvis, eftersom ni (planka mm) faktiskt anstränger er för att ta fram konkreta alternativ. Dels så är ju NEG-urbanismen extremt jobbig och används till att legitimera allt möjligt dåligt, så det är viktigt och bra att några sticker hål på det.
Jag tycker fortfarande att ni slänger ut barnet med badvattnet, men ibland är det kanske viktigare att få ut allt smutsigt badvatten än att barnet blir kvar i badkaret. :)
j.
först bara, det som står här på bloggen är bara mina egna grinigheter, inte Planka.nu:s åsikter.
Sen, det är alltid roligt att få kritik när den kommer från folk man delar någon slags utgångspunkt och syn på världen med, så tack för kommentarer! :)
Jag håller typ med dig i det mesta, men tycker inte riktigt att jag sagt det du påstår att jag gjort heller, men jag förstår ju poängen i att spetsa till det hela, det är ju en frestelse jag själv faller för rätt så ofta. :) Du vet ju också att jag är bilhatare deluxe, men det betyder ju inte att jag rakt av köper de där överdrivet romantiska visionerna av den ”äkta/täta/etc sten/blandstaden” som väldigt många s.k. stadsvänner förfäktar. Det är ju inte den täta bebyggelsen i sig jag kritiserar ovan heller, utan att det kommer så väldigt mycket underförstått i idén om den ”täta blandstaden”, bara för att jag är stadsvän och bilmotståndare vill jag kanske inte bli sammankopplad med alla andra idéer som ligger inlindade i begreppet…
Visst löser inte diskurskritik särskilt mycket, men i dagsläget så kommer ju nästan alla rösterna som hörs från folk som förespråkar minskad bilism från den skolan av urbanister jag är kritisk mot ovan. Därför tycker jag nog det är värt att påpeka att man kan vara för någon form av stadsomvandling, men med andra utgångspunkter.
Mitt stora problem med allt tal om denna täta blandstad är bl.a att det osynliggör andra sätt som vi stadsbor bor på. Typ som min förort, Rågsved, knappast särskilt tät stenstad här inte. Men helt fantastiskt att bo här, trots att man är bilfri, problemen jag brottas med dagligen har inte att göra med att det generellt är för otät bebyggelse, utan att Stockholm är byggt på ett extremt otrevligt sett i princip helt utan kollektiva tvärförbindelser och med ett extremt gap mellan centrum och periferi. Men detta beror ju inte på att det inte finns underlag för att bygga ordentlig tvärgående kollektivtrafik, utan på att de fattigare förorterna helt enkelt inte prioriteras.
Sen apropå medelklassmannens kaffe, nej, det spelar nog ingen större roll huruvida det dricks på Wayne’s eller inhandlas i köplada. :D