Anna skrev en recension av Lars Henrikssons bok Slutkört till tidningen Politiken. Men eftersom det bara går att läsa artiklar där som prenumerant så fick jag lägga upp den här också. :)

Bilismen har ett slut

Jag hörde Lars Henriksson säga i en radiointervju att Slutkört är skriven till hans arbetskamrater på Volvo. Inte bara till dem så klart, men det märks att han har haft dem i åtanke och det är kanske det bästa med boken.

Det finns mycket skrivet och sagt om klimathotet och energikrisen, och det finns mycket skrivet om bilsamhället och de problem som massbilismen har fört med sig, men Henrikssons perspektiv, inifrån och underifrån är ovanligt. Forskarna är i princip eniga om att en radikal omställning är nödvändig för att förhindra jordens undergång och där kommer frågan om transporter snabbt upp på dagordningen. Att det ändå är både vanligt och i stort sett legitimt att inte “tro på” klimathotet finns det nog flera skäl till. Bilindustrins intresseföreningar tonar ner riskerna som deras produkter för med sig liksom cigarettillverkarna gjorde under 1900-talets först hälft och bland konsumenterna väger de kortsiktiga egenintressena tungt. Åsikten (eller insikten) att vi måste ändra vårt sätt att leva hotar föreställningarna om evig tillväxt och inkräktar på den liberala föreställningen om den enskilda människans absoluta frihet utan ansvar och för många hotar där också något så grundläggande som rädslan för att förlora sitt jobb.

I Slutkört varvas översiktliga genomgångar av forskningsläget (noggrant och pedagogiskt med fotnoter) med “mellanlägg” där det dagliga arbetet och oron på fabriksgolvet får ta plats. För den som redan är införstådd med bilismens problem kanske upplysningarna om arbetarnas situation kan bidra till nya insikter och ökad förståelse och vice versa.

Man skulle kunna tro att det vore nära till hands för någon som lever på att tillverka bilar att haka på den väletablerade myten om framtidens gröna, klimatneutrala bilar som vi kan fortsätta köra utan några som helst risker, men Henriksson är helt med på att så kallade miljöbilar är en ursäkt för business as usual som endast gynnar bilindustrin. Därför blir jag lite förvånad över de teknikoptimistiska tendenser i form av spårbilsvurmande som dyker upp i det annars lovvärda kapitlet med konkreta planer och förslag på alternativ till massbilismen. Idén om spårbilar är dessutom en väldigt individualistisk lösning framtagen för bilistens behov och ligger inte alls i linje med bokens huvudtema där arbetarklassens intressen och kollektivens potential till produktionsomställning och samhällsomvandling lyfts fram som ljusa framtidsvisioner. Men det är lätt att låta sig tjusas av fantasifulla innovationer och bokens visionärt framåtblickande partier är samtidigt en av dess styrkor.

Väl medveten om att han stöter sig med många läsare i den tänkta målgruppen hävdar Henriksson bestämt att såväl biltillverkning som bilresande måste minska drastiskt. Detsamma gäller för all vår energianvändning och vårt totala resande och han drar därmed slutsatsen att samhällsplanering är en viktig hörnsten i transportpolitiken och ett effektivt instrument för att minska de avstånd som vi är tvungna att transportera oss till arbete, skola, fritidsaktiviteter, sjukvård eller livsmedelsaffärer för att nämna några exempel.

Historiskt sett har bilindustrins tekniska resurser och organisatoriska kompetens utnyttjats i kristider och bland annat använts för produktion av krigsmateriel. I Slutkört beskrivs dessa destruktiva epoker som något att dra lärdom av, längst ner på botten av det bilindustriella komplexet finns nyckeln till förändring.

Den våg av globala kriser som sköljer över världen hör alla samman, de förstärker varandra och är omöjliga att lösa separat. Vi kommer inte kunna lösa klimatfrågan utan att samtidigt beröra den ekonomiska krisen och arbetslösheten, varken enskilda energisparåtgärder eller internationella toppmötesbeslut kommer att räcka för att skapa ett hållbart samhälle. Då är det väldigt fint att liksom Henriksson tänka sig spårvagnar och vindkraftverk på Volvos löpande band, och kanske inte heller helt orealistiskt. Från mörkret stiga vi mot ljuset!